Reaktionerna har varit starka, även från den sk. kristna bloggosfären. Jag konstaterar att de flesta bloggare jag regelbundet läser fördömer lagen eftersom den inskränker yttrandefriheten.
Men jag inser också att många kristna som har deltagit i debatten på olika bloggar inte lyckas hålla isär principen yttrandefrihet och det faktum att de inte håller med om att homosexualitet (eller som det ofta uttrycks "utlevd" homosexualietet) är något som är bibliskt eller i enlighet med Guds vilja.
Att någon tyckte att har man "fel" ska man inte yttra sig (min tolkning av sign. Stefan Pehrsons åsikter på Emanuels uppföljande blogginlägg Vi älskar att uppröras av homosexualitet) är givetvis skrämmande. Att jag sedan inte borde uppröras över denne mans åsikter sedan min diskussion ifall kvinnan verkligen är Guds avbild eller inte på ett av Carl-Henrik Jaktlunds blogginlägg är en annan femma. Dessutom har jag svårt att att ta folk på allvar som använder andra bloggar enbart för att framföra sina åsikter (och inte för att deltaga i en diskussion i ett intressant ämne).
Då blir jag egentligen mer chockad när bloggare som jag respekterar och tycker är sunda inte heller verkar hålla isär begreppen. Stefan Swärd verkar mena att bara för att han håller med om det Litauen vill stödja så är det inte en inskränkning i yttrandefriheten.
Men för de som inte håller med är ju lagen en inskränkning.
I slutändan handlar det om att ha rätt att säga vad man tycker, även om den andre tycker att jag har fel.
Jag kan tycka att den sk. homolobbyn har fel, men jag kan samtidigt tycka att den ska ha rätt att säga det den tycker.
På samma sätt som jag tycker att vissa kristna har fel när de säger att vi får utnyttja jordens resurser utan att tänka på konsekvenserna (eftersom de tror att jorden ändå ska gå under), men de ska få säga det.
För att ta två exempel.
Yttrandefriheten har begränsningar, friska upp minnet via Wikipedia om ni har glömt. Men i princip handlar yttrandefrihet om rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon form av bestraffning.
Ibland behöver gränserna för yttrandefriheten testas, tex så som skedde i samband med Muhammedkarikatyrerna. Även om jag tyckte att det var onödigt att göra dem, enbart därför att jag anser att visar vi respekt för andras tro så kommer de i gengäld att visa respekt för vår (eller vår avsaknad av tro), så tycker jag samtidigt att upphovsmännen skulle ha rätt att publicera dem.
Jag har bott många år i länder där yttrandefrihet inte är en självklarhet. Jag har bott i länder där fel ord vid fel tillfälle inför fel person kunde se till att man (och då menar jag inte utlänningar som mig, utan lokalbefolkningen) hamnade i fängelse i många år.
Därför är yttrandefrihet för mig något närmast heligt.
Många påstår att yttrandefrihet inte har något stöd i Bibeln. Det har inte heller demokrati.
Men det är av den enkla anledningen att de två inte existerade under Bibelns tid.
Jag anser att båda har växt fram när vårt moderna samhället har utvecklats och har sin grund i evangeliet. Jag tror att respekten för individen som Jesus demonstrerade bäst försvaras i ett samhälle som har demokrati och yttrandefrihet oavsett om de två existerade under biblisk tid.
Jag tror att man har större förutsättningar att älska sin nästa och älska sina fiender i ett demokratiskt samhälle. (Och med det menar jag inte att man inte kan göra detsamma i ett ickedemokratiskt samhälle).
Men i ett demokratiskt samhälle har andra rätt att tycka annorlunda.
Det måste jag acceptera, även om jag inte håller med om deras åsikter.
Det är min enkla lovprisning till yttrandefriheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar