Piratförlaget ger ut ännu en Kapitelettare

Jag blir riktigt glad över nyheten.

Min favorit i Bok-SM, anordnat av Kapitel 1, Piratförlaget och Aftonbladet, Christoffer Carlssons Vincent Franke, ges ut av Piratförlaget.

Grattis Christoffer, du är värd ett kontrakt!

Vincent Franke är på papperet en spänningsroman, men det är en tragisk och vacker berättelse, som förhoppningsvis kommer att hitta läsare utanför deckarläsarnas led.

Liten miljönostalgitripp till 80-talet

Någon som minns hela kärnkraftsomröstningen, Harrisburg och allt däromkring, till exempel fredsrörelsen. Sent 70-tal, början av 80-talet.

Jag var så där tretton-fjorton år, var med i Svenska Freds och sprang i alla fall runt i fredsmarscher och var livrädd för att världen skulle gå under i ett kärnvapenkrig. Var givetvis envis motståndare till kärnkraft. Minns detta med lite ångest.

Ta en liten musikalisk och miljöpolitisk nostalgitrip tillsammans med Imperiet (Guld och gröna skogar) Aston Reymers Rivaler (Godis är gott), Ultravox (hade missat att de sjöng om en kärnkraftsolycka), Tage Danielsson(den berömda monologen om sannolikhet) och Birger Schlaug i Pop och Politik.

Världen består fortfarande och jag är inte lika rädd för att den helt ska gå under (jag tror inte att Gud kommer att överge sin skapelse), även om kärnvapenhotet inte är försumbart, snarare sannolikt (för att citera Tage Danielsson), och jag är inte så säker på att människan har blivit så mycket bättre på att ta hand om naturen (det finns ju till och med kristna som tycker att man ska suga ut så mycket ur jorden som möjligt, den ska ju ändå förtäras i eld ganska snart).

Som ett led i evangelisationen, i att sprida det glada budskapet, anser jag att omsorg om miljön ingår.

Favorit i repris: Dialog muslimer och kristna i Syrien

Så här i Ramadantid och med all den diskussion som Brian McLarens Ramadan-fastande har givit upphov till i bakhuvudet, kan jag inte låta bli att återpublicera ett gammalt inlägg.

Det är en angelägen fråga, dialogen mellan muslimer och kristna, speciellt på "hemmaplan", i Mellanöstern.

En plats och speciellt en man, börjar få mer och mer uppmärksamhet för sitt arbete.

Det är klostret Deir Mar Musa i Syrien och dess grundare fader Paolo. Detta unika ställe, ca en timmes resa från Damaskus, ligger på gränsen till öknen. En kloster som bokstavligen klamrar sig fast på bergssidan. Dess kyrka är unik i sig, med freskomålningar som har överlevt lång tid när kyrkan var övergiven och inte ens hade tak. En del av dem är flera hundra år gamla. Läs mer på deras egen hemsida. Fader Paolo "återupptäckte" Mar Musa och blev så betagen att bestämde sig för att restauera kyrkan. Sedan växte det och blev en kloster med både munkar och nunnor, och en växande skara besökare från hela världen. En fascinerande man, mycket engagerad och karismatisk.

Deir Mar Musa var en av våra favoritplatser i Syrien, vi har besökt klostret ett antal gånger. Man kan också övernatta, men det gjorde vi aldrig, pga av närheten hem till Damaskus.

En fridfullt ställe, fyllt av bön och andlighet. Även våra ickekristna vänner kan hålla med om att platsen är speciell.

På bilden ser ni fader Paolo tillsammans med delar av min familj.

Mer om Mar musa finns att läsa i Aftonbladet, Kyrkans Tidning (Göteborgs stiftssida nr 01/07),

Hemma Igen

Lite kort bara.

Är hemma igen efter fem veckor i Sverige. Omväxlande väder, mycket besök och maken seglade Tjörn Runt. Kort sammanfattning alltså.

Läste mycket, läste mycket, och skrev nästan inte alls.

Hade en lugn bilfärd hem, med bilen full av Herrljungacider, Slotts senap, Kalles kaviar, Cloetta Kexchoklad, Ahlgrens bilar, brödkryddor, rågsikt och 27 burkar hemmagjord plommon-, björnbär-, och hallonsylt. Plus tre ungar och en man.

Holland är nästan tropiskt hett, barnen har just börjat skolan (förutom tonåringen, som börjar nästa vecka. Hon sover fortfarande...) och det är som vanligt svårt att anpassa sig till tempot.

I går kväll satt jag ute och läste färdigt Brian McLarens A New Kind of Christian (Kristen på ett nytt sätt). Omtumlande. Upptäckte att boken var första delen av tre, måste fortsätta läsa.

Konstaterar att jag och Stefan Swärd antagligen bor på olika planeter, eller nåt sånt...

Jag ska skriva om detta så småningom, men förvänta er inget "svar" på Swärds recension. Det kommer att bli en ytterligt personlig reflektion över boken, eftersom den, liksom Generös Radikalitet, berör mig personligen.

Vi hörs!

----

O ja, glömde något väsentligt. I en het debatt nyligen (Kolportören?) frågade någon; skulle du säga samma saker om du träffade personen i verkligheten?

Jag tog verkligen till mig detta och insåg att jag var mycket frimodigare, och otrevligare, i bloggosfären. Ska försöka tänka på detta och ska försöka vara mig själv i fortsättningen.

Läs Joel Halldorfs inlägg Varför skola människor strida.

Mycket kloka och vettiga regler för alla bloggare i den sk. kristna bloggosfären.

Bland annat skriver han:

"Bloggosfären" (det är ett så töntigt ord, men vad gör man!) har för mig varit en källa till intellektuell stimulans, nya bekantskaper och tillfällen att få reflektera kring viktiga saker. Men det har också samtidigt inte sällan varit orsak till vrede och frustration och en plats där ens arroganta jag får breda ut sig lite väl mycket. Paradoxalt nog verkar det ibland som att internet är en kommunikationsform som för oss längre ifrån varandra, istället för närmare. Kommunikationen ökar kvantitativt men kvalitén går ner."

Kan kristna fira Ramadan?

Jag antar att det beror på vad man menar med att "fira".
Om Ramadanfirande ingår i att konvertera till islam, då är det givetvis fel. Om man hårddrar det alltså.

Jag tror inte på synkretism (religionsblandning). Jag tror att Jesus är Vägen, Sanningen och Livet. Och enda vägen till Gud är genom Jesus Kristus.

Däremot tror jag att man kan visa respekt för muslimer genom att delta helt eller delvis i Ramadan. Då söker man en social gemenskap.

Jag har gjort det senare när jag bodde i muslimska länder.

Delvis bestod det i att respektera de fastande (inte dricka och äta under dagen i deras åsyn) men också att förstå deras traditioner och religion (genom att tex deltaga i att bryta fastan, iftar, oftast en liten fest varje kväll).

Jag har även funderat på att deltaga helt någon gång under denna tid, men har av praktiska skäl avstått. Visste inte om jag fysiskt skulle klara av att inte dricka alls, när jag bodde i ett av världens hetaste länder. Var dessutom under en period gravid och ammande (då är också muslimska kvinnor undantagna, behöver inte fasta).

Brian McLaren ämnar delta helt (fasta med mera under dygnets ljusa timmar).
Jag tror att man kan göra detta utan att söka en andlig gemenskap (Vad man nu exakt menar med det? Jag måste erkänna att jag någon gång känt andlig gemenskap med både kristna, muslimer och ateister).

Mina år i muslimska länder har fördjupat min kristna tro. Jag blev tvungen att gräva djupare där jag själv stod, helt enkelt. Många medkristna (icke infödda) vittnar om samma erfarenhet. Det har vi ofta samtalat om i de kyrkor och bibelstudiegrupper jag varit medlem i under min tid i muslimska länder.

Allt har inte varit lätt.
Jag är som alla andra rädd för islamitisk extremism och terrorism. Jag ogillar heltäckande slöjor och burkor, eftersom jag tycker de är kvinno-OCH mansförnedrande. Jag tycker att delar av Sharialagen (som också är något luddigt och svårtolkat) aldrig ska få tillåtas. Och så vidare.

Men trots detta har jag en stor respekt för "medelmuslimens" gudsfruktighet. Ungefär jag har stor respekt för "medeljudens" och även för den icketroende ateistens inställning.
Det betyder inte att jag accepterar deras tro, utan att jag respekterar deras val. Lika mycket som jag INTE accepterar deras val om det får ödesdigra konsekvenser för deras medmänniskor. Vare sig de är kristna, muslimer, judar, ateister, eller något annat.
Jag ska inte gå in för djupt i det där, men ni förstår vad jag menar.

Brian McLarens firande av Ramadan får givetvis kritik, även i Sverige (läs Mikael Karlendals, Michael D Helders och Aletheias bloggar).
Jag anar en viss trångsynhet i deras resonemang, men också en ganska tydlig strävan efter att "sätta dit McLaren" ännu en gång.

McLaren får försvara sig själv, vad jag förstår kommer fler inlägg på hans blogg.

Jag kan bara försvara mina egna gärningar, som till del liknar McLarens.

Jag tror själv att religionsdialog är jätteviktig, bland annat för att öka förståelsen mellan olika folk, tex i Mellanöstern och Afrika. Även i Europa.
Men religionsdialog är inte detsamma som ekumenik (där vi erkänner oss till samma tro och försöker överbrygga splittringar). Det är inte en strävan efter synkretism, inte som jag ser det i alla fall.

Men religionsdialog är vansinnigt svår, det är svårt att sätta gränser ibland.

Jag skulle gärna vilja höra era synpunkter. Hur ser ni på detta? Egna erfarenheter?

Om en muslimsk vän inbjuder dig att komma och bryta fastan (iftar) en kväll, säger du då nej med hänvisning till att du inte vill deltaga i en muslimsk "rit"?

Gärna kommentarer från er som inte är kristna också.

Tjörn Runt 2009

Makens dröm sedan många år:

Att få segla Tjörn Runt.

Så äntligen blev det dags. I egen båt (den lilla holländska segelbåtstypen Sailhorse), tillsammans med fd. kollegan, landsmannen och tillika segelentusiasten Jan.

Till sitt förfogande hade de dessutom friska vindar, en del regn på eftermiddagen, tolvhövdad högljudd hejaklack ute vid Tjörnbroarna (komplett med holländsk flagga).

Hejaklacken fick vänta ganska länge, eftersom Team Kolkman/Geel låg i startgrupp 9, men till sist dök de upp, och det såg bra ut.

Alltså det är den lilla gula båten det handlar det om...

Hela seglatsen tog fem och en halv timma, vilket väl får sägas vara helt godkänt för att vara första gången.

Tillägg: Det gick sämre för en del andra. Säger jag utan att slå mig för bröstet.
Det var ju inte jag som seglade.
Video från samma Tjörn Runt:

Motvind för kristna i en ny tid

Just nu känns det som om jag har förlorat tilltro till den så kallade kristna bloggosfären.

Just nu verkar det som om det endast är befolkad av:
1. Folk med tvivelaktiga förebilder (typ amerikanska bokstavstroende pastorer som tycker att en misshandlad kvinna ska ducka när mannen slår och inte skilja sig, eftersom det inte står något om misshandel inom äktenskapet i Bibeln)
2. Folk med fördomar (som bland annat tror att medelholländaren är en som regelbundet röker hasch och går till horor i Red Light district i Amsterdam)
3. Folk med tvivelaktiga agenda (typ att predika att kvinnor inte är Guds avbild).

Ja, om sanningen ska fram; jag är sur för att Stefan Swärd har sågat en bok jag inte har läst.
Det är fel av mig, jag borde inte vara sur för det. (Jag har beställt boken och ska skriva om den när jag har läst den).
Det kan inte ta ifrån mig att jag älskade Brian McLarens bok Generös Radikalitet. (Skrev om det här).

Men ännu mer sur blir jag när jag läser alla jublande kommentarer av alla som redan på förhand hatar den så kallade Emergent church konversationen. Jag anar att samma personer gärna dissar både Peter Halldorf och Magnus Malm här hemma i Sverige också. Och friska fläktar inom kristna mediavärlden som Emanuel Karlsten och Carl-Henrik Jaktlund får säkert inte heller godkänt.

I min naivitet hade jag trott att bloggosfären skulle kunna bli en sorts interaktiv digital bibelstudie/samtalsgrupp, där folk av olika bakgrund och med olika åsikter kunde mötas och diskutera, utbyta erfarenheter, stötta varandra i tron. Lite som en hemgrupp/bibelstudiegrupp/cellgrupp IRL.

Jag har varit medlem i olika kyrkor över en stor del av världen. Har lärt känna kristna från så gott som alla stora samfund. Skillnaderna har ibland varit enorma. Ändå har vi kunnat mötas.

Varför?

Jo, för att vi delar tron på Jesus Kristus.

Vi har kunnat hjälpa varandra och stötta igenom troskriser och livskriser.

I den så kallade kristna bloggosfären i Sverige verkar de flesta (som nästan alla är män... kvinnor var är ni?) endast vara intresserade av att diskutera hur det glada budskapet ser ut och att andra minsann har fel uppfattning om det, i stället för att verkligen predika det.

Om jag nu skulle säga att jag tycker det är skitjobbigt att vara kristen just nu, då skulle väl dessa kristna jubla och säga att äntligen var vi av med den villoläraren (eller anhängaren av en villolärare. Jag ska vara ödmjuk och inte påstå att jag själv är en lärare).

Jag är så trött på kristna som väldigt gärna talar om att andra kristna minsann inte är kristna.

Om vi inte ens kan mötas i vår gemensamma tro, varför mötas alls? Det är ju faktiskt till ingen nytta. Visst ska man få säga om man tycker att någon har fel, men enligt min mening spårar diskussionerna ofta ut.

Såja, nu har jag öst ut mig detta. Ska försöka sova nu.

Hämtar mig fortfarande från U2

Andra kvällen brukar vara bättre, säger de.

De flesta säger att U2 var bättre i går än i fredags.

Vad vet jag.

Jag vet bara att jag var där. I går alltså.

Våra platser långt borta, under taket, för bara 400 spänn visade sig vara platser med full utsikt över publikhavet och snett framför Klon (scenen alltså). Och de stora skärmarna gjorde att U2 kom riktigt nära.

Men framför alllt; ljudet var perfekt där vi satt. Jag menar stod.

Bäst? Vet inte. Allt.

Men den inte så ofta spelade Stay (Faraway, so close) var super.

Och gamla godingen Ultra Violet var inte dålig den heller. Kolla in hur Bono hänger i mikrofonen.

Foto från Ullevi: Mattias Agnesund