Kalla terrorism vid dess rätta namn

Jag har inte skrivit någonting hittills om terrorattackerna i Norge. Jag har helt enkelt inte orkat och inte haft ord. Som så många. Men nu ska jag försöka få ihop något.

Först det här med att namnet av mördaren publiceras överallt. Jag tycker det är rätt, men tjänar det något syfte? Om inte media hade nämnt honom vid namn hade vi fått reda på det ändå, via Internet. "Gammelmedia" har inte ensamrätt på nyheter längre, men de når fortfarande flest läsare/tittare.

Birger Schlaug tycker att man helt enkelt ska kalla honom terroristen. För det är ju det han är.
I Holland publicerar man förnamn och första bokstaven av efternamnet, tills gärningsmannen är dömd. Lite konstigt, eftersom förnamnet ofta avslöjar vilken bakgrund man har. Att Muhammed B. (som mördade Theo van Gogh i Nederländerna) var muslim och med stor sannolikhet hade marockansk bakgrund var ganska uppenbart. Inte ens efter rättegången, någon hållit reda på vad B. står för. Van Goghs mördare har alltid fått heta Muhammed B.

Sedan reagerar jag på det här att Anders B. , terroristen i Norge, analyseras fram och tillbaka. Psykologen kopplas in och man vill veta hur störd gärningsmannen är. Jag kan förstå det, man vill förstå. Men, som Unni Drougge skriver i Expressen; terroristen i Stockholm, har vi fått reda på så mycket om hans  psykologiska tillstånd? Det är som om "ordet terrorist kräver sin muslim". "Det är tydligen skillnad mellan talibanskägg och knätofsar".
Vi vill liksom inte tro att en blond norrmän kan bli fullblodsterrorist. Officiellt galen eller inte. Vi vill inte tro att en blond norrmän kan hata så att han utför sådana vansinnesdåd. Däremot verkar vi inte ha några problem med att en fanatisk muslim hatar så mycket att han spränger sig själv mitt i Stockholm.

Till sist; Emanuel Karlsten tar upp frågan om media har spelat (spelar) Anders B. i händerna. Han vill ha uppmärksamhet, "reklam" för sina dåd (även om målgruppen för reklamen knappast är normalnorrmännen eller normalsvensken, eller knappast normalvärldsmedborgaren heller). De flesta fotona av terroristen som cirkulerar i media är hämtade från hans egen Facebooksida (högupplösta, så att det fungerar att man kopierar dem). Det kan stå "källa: AP" under bilden, vilket är lögn.
Media har agerat precis som Anders B. ville.

Jag vet inte hur media skulle ha kunnat agera annorlunda. Men det är kanske värt att tänka på det Emanuel tar upp.

Jag fortsätter att förfasas över det som hänt. Terroristen i Norge lär ha sagt att målet med morden på Utöya var att förstöra Arbeiderpartiets "rekryteringsbas". Han gör som alla terrorister, gör människorna han mördar till något annat än människor.

-----
Emanuel Karlsten har ännu en intressant debattartikel publicerad i DN idag.

Synen på kvinnlighet förändras

Vad som ser som "kvinnligt" har förändrats genom åren.
I början av förra seklet ansågs kvinnor som kämpade för kvinnlig rösträtt som okvinnliga. Både av kyrkans män och kulturpersonligheter som Hjalmar Söderberg. Kyrkoherde Henrik Ringius, känd präst i Solberga, södra Bohuslän lär ha sagt:

 "kvinnor som engagerar sig i rösträttskvinnornas sak riskerar att bli ett mänskligt neutrum, som varken kan fylla kvinnors eller mäns uppgift i skapelsen"

 I sin debattbok från 1909, Hjärtats oro, skrev Hjalmar Söderberg;

"Jag har aldrig träffat någon förståndig man som varit anhängare av den kvinnliga rösträtten. Och jag har aldrig träffat någon kvinna, som är mån om sin kvinnlighet, som brytt sig om saken."
Och så berättar han hur han sitter på ett café och tittar ut över ett dambadhus. De kvinnor han ser är vackra. Alla bortsett från en som "ser gräslig ut och är ful som fan: hon heter Maren. Hon ser förbanne mig ut som en rösträttskvinna."  (båda citaten från Birger Schlaugs blogg).

Alltså; en rösträttskvinna blir ett mänskligt neutrum och är inte mån om sin kvinnlighet.

Inom idrottsrörelsen lät det ungefär likadant. Jennifer Wegerup berättar i Aftonbladet 13 juli (kan inte hitta det på nätet) om hur fotbollstjejer hånades och förlöjligades i media. Det dröjde ända till 1970 innan kvinnor som spelade fotboll kunde få fotbollslicens. Och kampen hade varit lång.

På 1930-talet var skälen till att idrott inte lämpade sig för kvinnor många. Estetiska: Det ansågs fult med kvinnor i shorts. Nätta kvinnor som fick muskler och blev "manhaftiga. Medicinska: De "veka" kvinnorna troddes kunna bli infertila och ta skada av för mycket fysisk ansträngning (ett hån mot kvinnor inom jordbruket som i alla tider slitit med alla muskler de hade och som hade rätt så mycket muskler). Moraliska: Kvinnor skulle inte blotta naken hud, vara ensamma med manliga idrottsledare, sitta grensle på cyklar osv.

Vi kan skratta åt detta nu, när Sverige ska spela om brons i fotbolls VM för damer och där folk i länder som USA faktiskt tycker att fotboll, alltså soccer, lämpar sig bra för kvinnor eftersom det inte är så tufft som american football.

Lyckligtvis förändras synen på kvinnlighet. 

Men inte på alla områden. Många kvinnor är fortfarande så måna om att behaga männen att det lägger sig under kniven, opererar in så stora bröst att de får ont i ryggen, opererar om blygdläpparna, "återställer" en mödomshinna (som egentligen aldrig har funnits). De sprutar in nervgift i ansiktet och fyller upp läpparna för att få putläppar.

Eller är det inte för att behaga männen? Kanske vill de helst behaga sig själva eftersom fortfarande så mycket av självkänslan sitter i utseendet. Var man ful fanns det för hundra år sedan risk för att man hånades som rösträttskvinna, eller senare, att man hånades som en manhaftig idrottskvinna som kanske inte kunde få barn. 

Förhoppningsvis ska vi inte nå så långt att en kvinna utan silikon i brösten och med lår som går ihop ses som okvinnlig.

“Jag vill inte vara som Jona”…

“Jag vill inte fly undan kallelsen att förmedla sanning.”

"Jag har med åren blivit allt tröttare på radikal kristendom. Den står mig upp i halsen, kväver lust och glädje, leder mig och andra bort från Gud istället för till honom. 
Eller ja, tillåt mig korrigera: Jag har med åren blivit allt tröttare på "radikal" kristendom. Kolla bara hur den ofta yttrar sig i den interna kristna debatten, Hårda ord, skarpa argumentationer, kraftiga fördömanden, rena avfärdanden av personer. Allt som oftast med konkreta, och på ett sätt oklanderliga, hänvisningar till olika bibeltexter. "Titta, här står det ju svart på vitt, det är inget att diskutera". 

Carl-Henrik Jaktlunds ord ur hans nya bok Vägen är smal, men livet är brett. Bara titeln. Jag skulle kunna ställa mig upp och ropa Ja! och Amen! till hela boken.
Det är svårt att recensera en bok som är i sådan samklang med en själv. Det är som att recensera romaner av favoritförfattare, eller musik skapad av favoritmusiker. Som när jag skriver om en deckare av Michael Connelly eller Dennis Lehane eller en ny CD av U2.
Det är kört på förhand.
Jag är inte objektiv.
Redan Carl-Henric Jaktlunds första bok “Jesus gick vidare och kyrkan står kvar” slog an en ton hos mig som länge höll i sig. Så länge att jag inte klarat av att skriva om den på bloggen förrän nya boken kom.
Inledningsorden i Vägen är smal men livet är brett kunde vara  mina egna. Carl-Henric utgår från barnleken “Prästens lilla kråka” och spinner vidare utifrån ett trosperspektiv om att hamna i olika diken.  “Jag längtar efter att färdas mitt på vägen”, skriver han i slutet av inledningen.
Det gör jag med.

Jag känner igen en annan favorit i Carl-Henrics ord; Rob Bell. Dels i layouten. Mycket luft mellan raderna. Mycket plats för egna noteringar och understrykningar.Dels i hur han resonerar. Att det inte alltid är så enkelt att förstå Sanningen. Att balansgången att svår.

Som det här med att Jesus tycks ha två sidor. Att han ibland säger saker som tycks stå i motsättning med annat. Och när man påpekar det får man kritik av de som säger sig vara “radikala” kristna. Det här med att saker i Bibeln tycks stå i motsättning till varandra är i många sammanhang tabu att tala om.
För att ta ett exempel. Jesus är en som kräver allt av sina lärjungar. Allt. Det är hundra procent. Samtidigt som han säger att kommer att leta efter den som vänder ryggen till honom. Borttappade får och mynt, förlorade söner. Vi känner alla till bibelns liknelser. Gud ger inte upp. När Rob Bell var inne på samma tankar i Love Wins fick han mycket kritik.

“För egen del är jag snarast på jakt efter att visa på den smala vägen men samtidigt påpeka att det finns en risk att fastna i det smala”, säger Carl-Henric Jaktlund.

Fastna i det smala och stänga himmelriket för människorna, som fariséerna gjorde. Ve och fasa. Det vill väl ingen kristen göra.
Ändå gör vi det, tror jag. Ofta.
Allt för ofta möter man svartvitt-attityden i den interna kristna debatten. Ofta på bloggar och i bloggkommentarer. ; “Titta, här står det ju svart på vitt, det är inget att diskutera”, som Carl-Henric skriver.
När det är precis tvärtom; det måste diskuteras. Det måste erkännas att vi alla, i alla led, faktiskt tolkar Bibelns ord. Att ingen av oss klarar av att läsa “som det står”.

Carl-Henric Jaktlund delar sedan upp sitt resonemang om de olika dikena i olika kapitel; inåt vs utåt,överandligt vs underandligt, nåd vs sanning.Det här blogginlägget skulle bli alldeles för långt om jag gick in på allt som tas upp i varje kapitel, men speciellt nåd vs sanning är mycket intressant. Det finns en tendens i dagens interna kristna debatt att endast betona nyttan av att hålla sig till sanningen.  Det blir ett dike. Nåden sätts ur spel och bokstaven blir viktigare än människor.Och Carl-Henric är lite skarp när han påstår att det antagligen finns en ovilja till att folk faktiskt ska få del av den där nåden. “Inte ska det väl vara så enkelt?”
Det blir lite Jona-agerande av oss, vi flyr undan Guds kallelse. Samtidigt som vi i andra sammanhang betonar nåden i tid och otid. Det är bara nåd som gäller. Att tala om att jobba lite på sin karaktär för att bli mer lik Jesus är det många som sätter sig på tvären, det är ju nåd som gäller. Inte jobb och slit. Ständig dikeskörning, i båda dikena.

“Jag vill inte bli som Jona. Jag vill inte fly undan kallelsen att förmedla sanning.
Men jag vill sannerligen akta mig för att bli som Jona på andra sätt också.”

När Gud skonat Nineve klagade Jona på att Gud var sen till vrede. Kunde liksom inte glädjas över att Gud var barmhärtig.

Carl-Henric skriver:
”Tänk om kyrkan och enskilda kristna kunde bli kända för att var sant fria människor. Som inte dömer, som inte med hårdhet och nervärderande blick tittar på dem som misslyckas, utan som uppmuntrar och vägleder.

Och som framför allt vet att all räddning finns i Jesus”

Vad som genomsyrar hela boken är en genuin längtan efter att färdas mitt på vägen. Jag tror att Carl-Henric visar på ett bra exempel hur man ska lyckas göra det. För det är som sagt inte helt enkelt.
Boken är stundtals ganska självutlämnande, eftersom Carl-Henric lyckas skildra på ett naket sätt hur han själv upplevt brottningen med de här frågeställningarna. Modigt!
Läs!

Bokmässan 2011

Jag vill bara säga att jag ska till bokmässan i höst. Så om just du ska dit kan vi kanske ses. Hör av dig i så fall.

Jag hoppas få träffa en del bloggkompisar på bokmässan.
Och så ska jag förhoppningsvis få göra en presentation av mitt nya romanmanus för ett bokförlag. Man får 5 minuter på sig! En pitch säger de på engelska.

Vi hörs! Eller ses i september!

Bloggtorka

Igår ägnade ett holländskt nyhetsprogram nästan en tredjedel av sin sändning åt att kommentera att en holländsk turist hade hittats vid liv i spanska berg efter att ha varit försvunnen i tre veckor.
Visst är det fantastiskt att hon lever men att lägga så mycket nyhetstid på det...
Nyhetstorka, alltså.

Och här är det bloggtorka. Jag längtar så vansinnigt efter att få sitta på altanen vid stugan i Bohuslän. Vill bara bort, bort... se något annat. En liten campingtrip till Skåne och Småland ska det bli också.

Men här...
Har ingen aning vad jag ska skriva om.
Jag vill inte skriva just nu. Jag vill läsa. Fast egentligen borde jag packa.

Ha en bra fortsättning på sommaren!

Vi hörs!