onsdag 6 april 2016

Blogg100 # 37 - Underbara Clara, du är underbar!

Jag är en mycket flitig läsare av Underbara Claras blogg, har läst den så länge jag kan minnas (10 år?) och älskar den energiska, välskrivande, vackra, stilbildande unga kvinna som bor på landet någonstans utanför Umeå. Dessutom är hon feminist. Underbart.

Men nyligen har hon överträffat sig själv i en superb text; Feminism är inte att leva som man lär.
En riktigt aha-upplevelse.
Kort sammanfattat; du är inte feminist på grund av hur du lever. Det vill säga; du är inte en mer lyckad feminist för att du och partnern delar precis lika på föräldraledigheten, för att du lyckas få precis samma lön som dina manliga kollegor, för att du har en lyckad karriär och delar hemarbetet precis lika med din partner. "Feminism är att göra analysen att det finns strukturer i samhället som gör det jävligt svårt att kunna leva som man lär." 

För tjugo år sedan gav jag upp min yrkeskarriär. Inte för att det då såg ut som att jag skulle kunna göra en lysande karriär som socionom (det verkar vara annorlunda nu, när erfarna socionomer i min ålder blir konsulter och tjänar riktigt bra), men jag gav i alla fall upp mitt jobb. Jag hade jobbat i England i ett halvår och precis blivit uppringd av ett sjukhus där jag sökt jobb för att komma på ytterligare en anställningsintervju. Jag tackade nej, kanske till en karriär som sjukhuskurator.

Maken fått ett jobb på en plats där jag inte kunde jobba. För att vara mer exakt, vi skulle flytta till en "camp" mer eller mindre mitt i ekvatorialdjungeln någonstans i Afrika. Jag skulle snart doppa fötterna i tropiskt varma Atlanten och fascinerat titta på elefanter som stegade in i vår trädgård och åt upp våra bananer.
En äventyr låg framför oss och ingen av oss tvekade. Maken kunde förresten inte tveka, det var "takeitorleaveit" på den tiden i företaget han jobbar för.
Dessutom var jag gravid med vårt första barn.

Efter det har jag fött tre barn, bott drygt tre år i Afrika och drygt sju år i Mellanöstern och nu, i Nederländerna, har det bara inte blivit så att jag har börjat jobba igen. När vi flyttade hit var de yngsta fortfarande små, och tiden gick och...

Hör ni att jag börjar ursäkta mig. Jag ursäktar mig för att jag inte jobbar, för att jag valt att inte jobba och för att jag (vi) har valt att jag lever på makens inkomst.
Och håll i er. Jag kallar mig faktiskt feminist.

Och jag har beslutat mig; jag ska inte ursäkta mig för att jag kallar mig feminist längre. Läs Underbara Claras blogginlägg så fattar ni.

På väg att doppa fötterna i Atlanten, någonstans
vid ekvatorn, någonstans i Afrika, någon gång
under 1995.

Är bullmamma också. Älskar att baka.
I Nederländerna, någon gång under
2016

2 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  2. Den stora orättvisan är att män lever
    kortare än kvinnor i genomsnitt.

    Dubbelt så många män tar livet av
    sig än kvinnor.

    DET är jämställdhetsproblem!

    SvaraRadera