Abort - aldrig ett svartvitt val

Debatten om "abortturism" går vidare. Senast läste jag kolumner av Marie Söderkvist , vars andra kolumn i ämnet publicerades 28 feb och Anna Larsson .Givetvis kan jag inte låta bli att säga något.

Jag tror inte att beslut om abort någonsin kan vara en svartvitt val, helt rätt eller helt fel. Jag tror att det faktiskt finns tillfällen när abort antagligen är enda utvägen.

Illegala aborter, med alla dess hemska följder, är ett gissel som fortfarande existerar i stora delar av världen.

Anna Larsson skriver "­Ofrivilligt gravida kvinnor har alltid gjort och kommer alltid att göra abort", och det tror jag är en sanning som vi aldrig kommer i från, tyvärr.

Samtidigt tror jag att livet börjar vid befruktningen. Därför kan abortpiller aldrig vara ett preventivmedel och även spiral är en tveksam metod.

Jag såg mig som mamma redan när första graviditetstesten var gjort och visade positivt. Men jag var inte tonåring som hade blivit gravid under ett samlag som jag inte mindes därför att jag hade varit för berusad. Jag var inte en kvinna misshandlad av sin man, eller offer för en våldtäkt, vare sig utom eller inom äktenskapet.

Jag var en lyckligt gift kvinna runt trettio och barnen (barnen så småningom) var ytterst planerade.

Vad jag vänder mig emot är det faktum att abort (och abortpiller) används för lättvindigt, som preventivmedel.

Vi kan inte komma ifrån den eviga sanning att utifrån ett samlag kan en graviditet, ett barn, bli följden. Jag vänder mig emot den moderna synen på sex och samlag, att det i första hand handlar om njutning och långt senare talar man och chansen/risken att bli gravid.

För mig har måttstocken alltid varit; Ha inte sex med någon som du inte kan tänka dig att få barn ihop med. Sex är härligt och Guds gåva till mänskligheten, given för att stärka banden mellan en man och en kvinna. Men det finns alltid en chans/risk att bli gravid. Ingen preventivmetod är hundraprocent säker.

Jag vill undvika alla pekpinnar ofta använda från kristna, jag vill inte kasta mig in i debatten om sex före äktenskapet eller inte. Mängder av människor lever i fasta relationer utan att vara gifta, och det spelar ingen roll vad vi tycker om det, det är inte det debatten handlar om.

Min dotter är ännu inte tonåring, men hon närmar sig den åldern med stormsteg (hon står redan tjugo minuter i duschen, nog är det är tidigt pubertettecken?...). Jag kommer att ge samma råd till henne; Ligg inte med någon som du inte kan tänka dig att bilda familjmed.

Och det är inte onormalt att vara oskuld när man är tjugo, inte heller när man är tjugofem. Det är ingenting man måste göra.

"Det är inte bara fanatikerna som ska få representera oss."

Låt mig först få säga en sak, jag håller inte med om allt som Nalin Pekgul säger. Jag väljer att inte kommentera det hon säger om valet av ny partiledare.
Med i artikeln i SvD idag säger hon något som jag tar fasta på:"Det är inte bara fanatikerna som ska få representera oss."
Det är viktigt att "vanliga" muslimer måste engagera sig i samhället. Nalin säger mer intressant och tänkeväckande. Hon nämner att det är svårt att vara troende muslim:
"Om du säger att du är svensk och kristen säger ingen “Jaha, du tillhör Knutby församling”. Men om jag säger att jag är muslim, förväntar sig alla i princip att jag är fundamentalist. Det är oerhört kränkande och förolämpande."
Det är tragiskt att hon möter så många svenskar som verkar ha väldigt lite eller ingen alls kunskap om andra religioner eller enskilda människors religiositet. Men det bekräftar väl bara hur sekulariserat vårt samhälle i väst är, något som människor från andra delar av världen, tex Mellanöstern, har svårt att förstå. Vi utger oss för att vara kristna länder, men vi är inte "religiösa" på det sätt många är i Mellanöstern; religionen är där en del av vardagen, en del av hela livet. Inte något som man ibland ägnar en tanke.

Sportlovsböcker

Amerikanska bokförlag har verkligen fattat det där med pocketböcker. De producerar böcker som verkligen får plats i en ficka (jackficka menar jag). Så när knäet protesterade för mycket ibland under skidåkningen i Österrike så fick jag en orsak att sätta mig på terrassen uppe på 2300 meter i strålande solsken och läsa.
Michael Connelly blev det. Igen. Specialköpta amerikanska utgåvor (visade sig vara billigast i internetbokhandeln).
Jag fick läst de böcker som fattades i min samling, förutom Echo Park som jag ska köpa när den har kommit ut i pocket. The Poet (Poeten) anses av många vara Connellys bästa, bland annat nämner Stephen King det i förordet till boken. King berättar också att han "samlar" på bra inledningar. Han säger att en bra inledning måste vara en "hooker", inte en prostituerad, men en hake som tar tag i en. The Poet börjar med kriminalreportern Jacks ord; "Death is my beat." Och det är sant. Det hakar tag i en och drar in en i berättelsen.
Men eftersom jag hade råkat läsa The Narrows (Fällan) före The Poet, så visste jag vem som var mördaren och fick läsa boken på ett annat sätt. Annars läser jag ofta Connelly snabbt för att få veta vem som gjort det, och i fall bokens hjälte och hjärtinna gör det. Sedan visar det sig alltid att jag har missat så många viktiga detaljer att jag får läsa hela boken igen.
The Poet är nog en av de bästa kriminalromaner som har skrivits, den tror jag, den berör. Rekommenderas!
Connelly gör mig sällan besviken, det är enda är väl att böckerna tar så fort slut.
Mer Michael Connelly här.


"Death is my beat. I make my living from it. I forge my professional relationship on it. I treat it with the passion and precision of an undertaker — somber and sympathetic about it when I'm with the bereaved, a skilled craftsman with it when I'm alone. I've always thought the secret to dealing with death was to keep it at arm's length. That's the rule. Don't let it breathe in your face.
But my rule didn't protect me. When the two detectives came for me and told me about Sean, a cold numbness quickly enveloped me. It was like I was on the other side of the aquarium window. I moved as if underwater — back and forth, back and forth — and looked out at the rest of the world through the glass. From the backseat of their car I could see my eyes in the rearview mirror, flashing each time we passed beneath a streetlight. I recognized the thousand-yard stare I had seen in the eyes of fresh widows I had interviewed over the years. (The Poet)

Ljusblå Volvo 240- still going strong

I holländska dagstidningen de Volkskrant, skrevkolumnisten Martin Bril i går om sin gamla Volvo.
Han berättar att han plötsligt såg sin gamla bil, en ljusblå Volvo 240, livslevande, framför sig på vägen. Han kände igen registreringsrumret. Sedan berättar han nostalgiskt vidare om när han ägde bilen, "man hade verkligen känslan av att man satt i en bil", och den fungerade alltid.

Min pappa hade en ljusblå Volvo 240, ungefär samma årsmodel. Den fick jag låna ibland, när den andra bilen var sönder. Det var minsann en riktigt bil, den var härlig att köra.
Min starkaste minne var dock när jag glömde stänga av ljuset och kom ut sent på eftermiddagen till en helt död Volvo. Ingen fanns kvar inne på jobbet...förutom min chef och socialchefen....
De hade inget emot att starta upp den redan då gamla Volvon med startkablar. Mitt enda möte med socialchefen, vad jag kan minnas...
Den ljusblå Volvo såldes så småningom, och det gick hur lätt som helst. Mycket populär bil. Den är något visst med gamla bilar, det är som om de har mer själ...

Dialog muslimer och kristna

Det är en angelägen fråga, dialogen mellan muslimer och kristna, speciellt på "hemmaplan", i Mellanöstern.

En plats och speciellt en man, börjar få mer och mer uppmärksamhet för sitt arbete.

Det är klostret Deir Mar Musa i Syrien och dess grundare fader Paolo. Detta unika ställe, ca en timmes resa från Damaskus, ligger på gränsen till öknen. En kloster som bokstavligen klamrar sig fast på bergssidan. Dess kyrka är unik i sig, med freskomålningar som har överlevt lång tid när kyrkan var övergiven och inte ens hade tak. Läs mer på deras egen hemsida. Fader Paolo "återupptäckte" Mar Musa och blev så betagen att bestämde sig för att restauera kyrkan. Sedan växte det och blev en kloster med både munkar och nunnor, och en växande skara besökare från hela världen. En fascinerande man, mycket engagerad och karismatisk.

Deir mar Musa var en av våra favoritplatser i Syrien, vi har besökt klostret ett antal gånger. Man kan också övernatta, men det gjorde vi aldrig, pga av närheten hem till Damaskus.

En fridfullt ställe, fyllt av bön och andlighet. Även våra ickekristna vänner kan hålla med om att platsen är speciell.

På bilden ser ni fader Paolo tillsammans med delar av min familj.

Mer om Mar musa finns att läsa i Aftonbladet, Kyrkans Tidning (Göteborgs stiftssida nr 01/07),

Marianne Fredriksson är död

En av Sveriges mest kända författare är borta. Måhända inte kulturskribenternas favorit, men sedan när är deras gunstlingar de författare som folk i allmänhet vill läsa? Med folk menar jag, sådana som jag, som tycker om att ryckas med av en bra bok. Där man gläds, upprörs och känner med romanfigurerna.
Fredriksson var stor i Sverige, men jag tror inte att Sverige riktigt vet hur stor hon också var utomlands. I Holland har hennes böcker legat på topp tio så fort de har kommit ut. Hon var enormt populär här. Nyheten om hennes bortgång var förstasidesnyhet i den stora dagstidningen de Volkskrant.
Jag minns att hennes böcker om Eva, Karin och Norea var kontroversiella inom konservativare delar av kyrkan när de kom ut, hon behandlade ju de bibliska figurerna på ett sätt som man inte hade gjort förut.
Jag delade kanske inte hennes livsåskådning, hon ansåg att Gud var en myt, men hon var otvivelaktigt en god berättare och jag har inga problem att njuta av hennes böcker bara som berättelser.
Min favorit, och många andras; Anna,Hanna och Johanna. En klassiskt bra berättelse. Skilda verkligheter var den senaste boken som jag läste och den tyckte jag också om, även om jag tycker slutet var alltför sorgligt. Jag är trots allt svag för lyckliga slut. Men alla böcker kan inte ha lyckliga slut...
Alla göteborgare borde var stolta över Marianne Fredriksson.

Läst bok: FAITHLESS av Karin Slaughter

Förutom att hon har en av de mest passande deckarefternamnen, så skriver hon bra deckare , med intressanta karaktärer. Detaljerna är ibland ganska utstuderat äckliga, rent ut sagt, vem som helst skulle väl spy om man bevittnar en obduktion där offret har ett foster inuti sig, speciellt om man själv just har genomgått en abort...Huu... jag ryser... Läs så förstår ni vad jag menar.
Faithless är ännu inte översatt till svenska vad jag vet, men ett par av hennes tidigare finns utgivna av Prisma.

Okej med rynkor och naturliga bröst

Skådespelerskan Teri Hatcher (en gång Stålmannens flickvän, numera mer känd som en av de desperata hemmafruarna) har deklarerat att det får vara slut med botox-injektioner för hennes del. Det måste vara okej med rynkor, säger hon(Aftonbladet).
Heja, Teri, vad jag gillar dig när du säger så!
Varför kan inte kvinnor erkänna att det är vackert att åldras naturligt?
Att kvinnor dessutom kan vara så korkade att de sprutar in ett nervgift i huden mot rynkor, det är för mig en gåta.
Allt för att behaga mannen, antagligen...
Nu annonserar också Carolina Gynning (SvD) att hon plockar ur implantaten. Hon ser dem som en cancersvulst. Förutom att jag inte fattar varför man frivilligt lägger sig under kniven och sätter in något onaturligt i brösten, det är väldigt få fördelar med stora bröst. Förutom att de kanske behagar männen...
FRAM FÖR DEN NATURLIGA KVINNAN!!

En intressant artikel om plastikkirurgi publicerades i Expressen för ett tag sedan. Plastikkirurgen Cap Lesesne berättar om sitt jobb. Han säger att han tror att utseendefixeringen inte har förändrats genom åren: "Vi drömmer varken mer eller mindre om att förändra våra utseenden, det handlar om att det i dag finns teknik tillgänglig."
Otrevligt, men antagligen sant.

Läst bok: DRAMA CITY av George Pelecanos

Drama City av George Pelecanos

Jag har under den senaste tiden koncentrerat mig på deckare, mest amerikanska sådana, och för första gången har jag råkat på en som handlar om en socialarbetare. Som socionom har jag alltid funderat på varför socionomer sällan förekommer som litterära figurer, och om de gör det, så nämns de nästan alltid i negativa ordalag.
Pelecanos frivårdinspektör Rachel Lopes är ett undantag. Lägg till att hon själv har svåra personliga problem och du får en bra berättelse. Poliser är nästan helt frånvarande i denna bok, också ett annorlunda grepp.
Rekommenderas!
Bok om en äkta socialsekreterare efterlyses! Om du vet någon, tipsa mig.
Annars får jag väl skriva en själv...