Sportlovsböcker

Amerikanska bokförlag har verkligen fattat det där med pocketböcker. De producerar böcker som verkligen får plats i en ficka (jackficka menar jag). Så när knäet protesterade för mycket ibland under skidåkningen i Österrike så fick jag en orsak att sätta mig på terrassen uppe på 2300 meter i strålande solsken och läsa.
Michael Connelly blev det. Igen. Specialköpta amerikanska utgåvor (visade sig vara billigast i internetbokhandeln).
Jag fick läst de böcker som fattades i min samling, förutom Echo Park som jag ska köpa när den har kommit ut i pocket. The Poet (Poeten) anses av många vara Connellys bästa, bland annat nämner Stephen King det i förordet till boken. King berättar också att han "samlar" på bra inledningar. Han säger att en bra inledning måste vara en "hooker", inte en prostituerad, men en hake som tar tag i en. The Poet börjar med kriminalreportern Jacks ord; "Death is my beat." Och det är sant. Det hakar tag i en och drar in en i berättelsen.
Men eftersom jag hade råkat läsa The Narrows (Fällan) före The Poet, så visste jag vem som var mördaren och fick läsa boken på ett annat sätt. Annars läser jag ofta Connelly snabbt för att få veta vem som gjort det, och i fall bokens hjälte och hjärtinna gör det. Sedan visar det sig alltid att jag har missat så många viktiga detaljer att jag får läsa hela boken igen.
The Poet är nog en av de bästa kriminalromaner som har skrivits, den tror jag, den berör. Rekommenderas!
Connelly gör mig sällan besviken, det är enda är väl att böckerna tar så fort slut.
Mer Michael Connelly här.


"Death is my beat. I make my living from it. I forge my professional relationship on it. I treat it with the passion and precision of an undertaker — somber and sympathetic about it when I'm with the bereaved, a skilled craftsman with it when I'm alone. I've always thought the secret to dealing with death was to keep it at arm's length. That's the rule. Don't let it breathe in your face.
But my rule didn't protect me. When the two detectives came for me and told me about Sean, a cold numbness quickly enveloped me. It was like I was on the other side of the aquarium window. I moved as if underwater — back and forth, back and forth — and looked out at the rest of the world through the glass. From the backseat of their car I could see my eyes in the rearview mirror, flashing each time we passed beneath a streetlight. I recognized the thousand-yard stare I had seen in the eyes of fresh widows I had interviewed over the years. (The Poet)