Jag tror inte på tillfälligheter

Det var en tillfällighet, kan folk säga när man hävdar att det var meningen, det som hände.
Kanske det.
Problemet är bara att när för många tillfälligheter radas upp efter varandra så är det lite svårt att tro att det är just en tillfällighet.
Om ni orkar läsa så ska jag rada upp en lång rad tillfälligheter, så får ni bedöma själva:

Året var 1992. Undertecknad var nyutexaminerad socionom och arbetslös. Hankade mig fram genom timanställning på en socialbyrå i västra Göteborg och studier i litteraturhistoria (inbringade lite studiebidrag).
Då dök en annons upp med Drömjobbet. Ungdomssekreterare på Lutherhjälpen i Uppsala. Det var ett jobb för mig. Bara mig. Goda refererenser hade jag också. Men jag föll på mållinjen, bokstavligt.
Så när Lutherhjälpen ganska snart därefter kom med ett erbjudande att resa till All Africa Conference of Churches (underavdelning av Kyrkornas Världsråd), så fick jag lite känslan att det var plåster på såren. Det var i alla fall min tolkning.
Jag förberedde mig för Kairo. Skulle ta en vecka ledigt efteråt och se pyramiderna och annat.
Då flyttades mötet till Harare, Zimbabwe. Hotet från muslimska brödraskapet i Egypten ansågs för stort.
Sedan fick jag ett erbjudande att åka till Sydafrika efter mötet. Besöka Soweto och en massa andra platser. Lät enormt intressant, men jag tackade nej. Urkorkat, antog jag, men jag visste nämligen att det skulle bli oerhört hektiskt. Jag hade varit med förr.
Jag ville ha semester. Jag hade inte haft ledigt på ett och ett halvt år (hade lyckats få jobb i samma veva, utan ledighet emellan) och jag ville åka till Viktoriafallen efter mötet och bara vara turist.

Sagt och gjort. Harare, innan Zimbabwes sönderfall. Storstad, Afrika, häftigt! Jättekonferens med kyrkfolk från hela Afrika. Ordförande Desmond Tutu i högform. Vilken häftig biskop och människa! Och en otrolig medlare.
Sedan flög jag till Viktoriafallen. På grund av torka var fallen inte så imponerande som det kunde vara.
Dessutom checkade jag in på ett billigt gästhem, som jag vantrivdes på. Så jag bokade om min biljett för att återvända till Harare tidigare.
Då upptäckte jag Sprayview Hotel. Ett riktigt backpacker-hotell, fullt med ungdomar. Swimmingpool! Enkelrum och frukost för 100 kr natten. Jag hade precis råd.
Så jag flyttade och med ens blev livet roligare. Många intressanta människor. Första kvällen åt jag middag med två tjejer från Australien.
Jag traskade tillbaka till Air Zimbabwe, och en något irriterad dam bakom disken, och bokade om min biljetten igen. Jag ville inte åka hem dagen efter, jag ville stanna längre.

Nästa dag vid poolen träffade jag tre engelska tjejer som var tandläkare, men som just då ägnade sig att åka tåg igenom Afrika (i den mån det gick). De hade kommit till Victoria Falls från Zambia.

I deras sällskap fanns en kille som de hade träffat när de hade varit på forsränning nedanför Viktoriafallen. En aktivitet som jag förövrigt inte gav mig in på, hade varken mod eller medel.
Jag minns att när jag hade berättat om kyrkomötet jag hade varit på, så frågade han om jag kände till Taize. Jo, där hade jag varit, sade jag. Så mycket mer från det där första mötet minns jag inte.

Jo, en sak minns jag; när vi på kvällen traskade in till byn (där pågick en forsränningsfestival, så det var lite partaj), så gick han lite framför mig tillsammans med en av de engelska tandläkarna och jag tänkte; Förbaskat också, han är intresserad av henne.(Underförstått; och inte av mig...)

För att göra en lång historia kort (och det dyker inte upp fler tillfälligheter), nästa dag gick han och jag tillbaka till fallen, bara han och jag alltså, samma kväll gav vi oss ut på nattsafari (han betalade för jag var pank...), bara han och jag alltså. Natten var isande kall och jag fick låna hans fleecetröja. Det började bli uppenbart att han inte alls var intresserad av någon engelsk tandläkare.
Och innan den dagen var slut hade vi hunnit med den första kyssen, där under den afrikanska natthimlen.
Låter det som en saga?
Det var ingenting emot vad det var.
Sedan gick det våldsamt fort. Vi kastade oss ut i det okända båda två, och utan att tveka.
Sjutton månader senare gifte vi oss.

Det är idag fjorton år sedan. Och tre barn senare. Åtskilliga andra saker senare också, bör jag kanske tillägga, speciellt kilon och upplevelser.

Vem har jag att tacka?

Lutherhjälpen, som inte gav mig drömjobbet, men som ville ge plåster på såren?
Muslimska brödraskapet som körde bort oss från Kairo?
Jag själv som var egoistisk, inte ville åka på en intressant studieresa till Soweto, jag som bara ville ha semester och ligga vid en pool vid Victoria Falls?
Det hemska gästhemmet som jag lämnade illa kvickt?
Att jag råkade hitta Sprayview Hotel, att jag bokade om flygbiljetten och att jag råkade lära känna tre engelska tandläkare, som råkade ha paddlat forsar i Zambezifloden med en viss holländare?

Nej, jag tror inte på tillfälligheter. Jag vet bara att Guds vägar är märkliga.