Bokrecension: Drottningflickan av Inga-Lina Lindqvist

        Äntligen ska jag ge mig på att skriva lite om Inga-Lina Lindqvists böcker. Inte helt enkelt, därför att jag är medveten om att hennes och mitt skrivande tangerar varandra på mer än ett sätt. Och det som kommer nära inpå är svårt att skriva om.

Det är så gott omöjligt att skriva något om Inga-Lina Lindqvists nya Drottningflickan, och den tidigare Mirakelkuren, utan att först nämna något om Susan Howatch. Jag har skrivit om henne förut, men det tål att upprepas. Engelsk författare, som gjorde sig halvberömd genom att skriva sk. family sagas (nämn genren och de flesta recensenter får lika mycket utslag som när de hör chicklit). Någon gång i ganska mogen ålder blev Susan Howatch kristen och började skriva om något helt annat, nämligen anglikanska kyrkan, eller rättare sagt, deras präster och biskopar (de sk. Starbridgeromanerna). Och höjde sig samtidigt till en betydligt högre nivå.
    På senare tid har hon även skrivit romaner som närmast skulle kunna kallas thrillers, men med ett intressant andligt djup. Den senaste The Heartbreaker, om en ung man som prostituerar sig, är en av mina favoriter.

Inga-Lina och jag hittade varandra över nätet på grund av Susan Howatch. Den ene googlade på nämnda författare och hittade till den andra. Det är alltid kul att hitta någon som har samma specialintresse som en själv.

För Howatch är ett specialintresse. Hennes Starbridgeromaner började komma ut på svenska, men blev ingen succé och utgivningen lades ned. Jag tycker det är tråkigt att inte ens ett kristet bokförlag är intresserade av Howatch. Kanske för stort projekt att ge sig på (men så många andra sötsliskiga happyendkristna romaner är de inte rädda för, och tveksamheter som Left Behind ger dig sig på utan eftertanke…)

Nåja, över till Inga-Lina. Det finns en hel del paralleller med Howatch. Jagform och stafetteknik till exempel. I Mirakelkuren och Drottningflickan berättas det i jagform av flera olika huvudpersoner, och de tar så att säga vid efter varandra. Skildrar inte samma skeende, utan hakar i efter varandra.

Howatch skildrar anglikanska kyrkan, Inga-Lina Svenska Kyrkan. Howatch drar sig inte för att skildra alla falanger inom anglikanska kyrkor, Inga-Lina blandar och ger hon också. Prästen Ludvig, som finns med i båda böckerna, har en kvinnoprästmotståndare till far, men har själv inte den uppfattningen (då hade han ju inte heller blivit prästvigd). Howatch låter ofta sin karaktärer röra sig i eller i närheten av ett kloster, Inga-Lina likaså. Den brokiga samling av människor som man finner i berättelsens kloster är fascinerande. En nunna som har varit judinna, två som är prästvigda (eftersom många prästvigda kvinnor lutar mer åt det liberala hållet så är det unikt att de finner sig tillrätta i ett konservativt kloster).

Sex är alltid närvarande på ett eller annat sätt i Howatch böcker. Ludvigs liv, och Ninas, kretsar i hög grad runt det också.

Det finns skillnader också. Howatch böcker är långa, gränsar till tegelstenar. Inga-Linas är tvärtom ganska kort och snabblästa. Efter första boken Mirakelkuren, fick jag känslan var det inte mer? Någon annan skrev rumphugget på Inga-Linas blogg. Jag är böjd att hålla med. Jag ville veta mer om karaktärerna. Drottningflickan, som tidsmässigt utspelar sig före Mirakelkuren, är mer fullständig, men jag hade gärna läst mer där också. Varje karaktär vill man veta mer om. Mer om nunnan Elisabeth och dottern som är ortodox judinna i Israel, socialsekreteraren Nina, som gärna byter karlar som andra byter skjorta, och den stackars prästen Ludvig, karismatisk och med vissa övernaturliga gåvor, men som tittar lite för djupt i flaskan. De två senare utslängda till en liten ort där ingenting tycks hända. Tills det börjar hända saker. Men sedan, vad händer sedan?

Nu har Inga-Lina avslöjat att hon antagligen ska skriva mer om Ludvig. Så det kommer kanske mer.

Ytterligare saker i Inga-Linas böcker intresserar mig. Inga-Lina är socionom och en av karaktärerna i Drottningflickan är socialsekreterare. Det skrivs inte mycket om socialsekreterare i dag. Inget alls, skulle jag vilja påstå. Drottningflickan är ett undantag. Inte heller skrivs det mycket om kyrkan. Präster dyker ofta upp som bifigurer, men oftast är de, liksom socialsekreterare, konstiga figurer, med en mörk agenda (i deckare är de ofta mördare).

Så jag och Inga-Lina har en hel del gemensamt; Howatch-fans och vi skriver (eller vill skriva) om socialsekreterare och kyrkan.

Många recensenter ställer sig oförstående till Mirakelkuren och Drottningflickan. Fast hade jag förväntat mig att Expressens recensent Nina Lekander skulle ha en aning om att Howatch skrivit något annat än family sagas. Nej, egentligen inte. Då kan man ju knappast förvänta sig att hon ska förstå sig på Drottningflickan. Men helt negativ var Lekaner inte, bör tilläggas.

Det slår mig att de positiva recensioner som finns är skrivna antingen av kristna tidningar, eller av recensenter som är kristna (Maria Küchen).
     Så jag kan inte låta bli att undra, är det något som de andra (de som inte är kristna) inte förstår, eller inte vill förstå? Och vad är det då som jag förstår, och inte de?

Jag vet bara en sak, jag följer Ludvig, med följe, med intresse.

Mer Inga-Lina, mer, snälla!

-----

Uppdatering; Även Johanna Wistrand hade gärna läst 100 sidor mer.
     Nog är det ett tecken på en bra bok om man vill läsa mer!