Frustrerad bloggare, fortfarande med bloggpaus...

... förutom detta lite ilskna inlägg.

Jag hade planerat den där resan till Schweiz och Norra Italien ett bra tag.

Vad händer?

Det blir uselt väder. Vilken vettig människa åker frivilligt till Ligurien när väderpronosen ser ut så här:

...och inte bara en dag ska bli så här, utan flera i nästa vecka (och det där blu/viola=forti låter riktigt farligt tycker jag, som någon slags våldsam vädersymfoni).

Min man förstår inte min frustration utan tycker vi kan åka någon annanstans. Som Alsace eller västra Frankrike. Men jag vill inte till Alsace (jo, jag hade planerat in ett kort stopp, men det var mest för att dela hemresan i två delar, och köpa med sig lite av det ljuvliga Alsacevinet), jag har varit där förut. Och västra Frankrike? Jag vet inget om västra Frankrike.

Dessutom ska vädret bli ganska uselt i denna delen av Europa också. Vad hände med det där att möta våren i Italien eller Frankrike. A room with a view, glöm det (visst åkte de till Italien på våren i den romanen?).

Jag älskar att planera resor. Det är halva nöjet med att resa.

Jag hatar att resa någonstans när jag inte har läst in mig och planerat lite vad jag vill se och göra.

Och jag gillar inte att besöka en plats flera gånger (det har hänt, men roligast är trots allt att se nya platser).

Barnens ledighet började idag. Vi hade planerat att resa i övermorgon söndag. 

Just nu har jag bara lust att dra täcket över huvudet och lyssna på regnet mot fönsterrutan. Eller så borde jag kanske läsa A room with a view igen. Och intala mig att vädret antagligen är bättre nästa år vid samma tid.

Vi får väl resa då i stället.

---------------
Uppdatering:
Medan Norditalien regnar bort reser vi till Loiredalen i Frankrike. Mest känt för sitt vita vin och alla sina slott. Och en gång i tiden hade protestanter och katoliker ihjäl varandra där. Till slut flydde 300 000 protestanter Frankrike (det var mycket på den tiden) och spreds över övriga Europa. Dessa hugenotter finns även i min mans släkt. Så kanske besöker vi förfädernas mark, vem vet.

Annonserar bloggpaus

April har varit en usel bloggarmånad. Fem inlägg. Förskräckligt lite.

Och det dröjer innan det blir mer. Har besök av de kära föräldrarna just nu. Försöker catcha upp med det lokala gossipet från världsmetropolen Ödsmål. Det är inte så enkelt som en del av er kanske tror.

På söndag bär det av till Schweiz och sedan till Liguren, Italiens riviera. Förhoppningsvis ska vädret vara hyfsat, vi har i alla fall med oss tältet. Är man viking ska man väl kunna kampa i Norditalien runt 1 maj, eller?

På hemvägen passerar vi Alsace och ska bunkra upp med vitt vin. Så fromma är vi. Alltså inte nykterister. Att vi hade vin kvar i tio år från förra Alsace trippen är en annan historia.

Vi ska i alla fall bo på någon bondgård i Vosgeserna (bergen väster om Alsace), det låter kul.

Vi hörs någon gång i maj.

Cinqueterre, Ligurien, Italien

Sätta synder mot varandra?

Har egentligen inte tid att blogga nu och kommer inte att ha så mycket tid den närmaste veckorna.

Men jag kan ändå inte låta bli att skriva om debatten om Saronkyrkans ändrade medlemsregler på Stefan Swärds blogg. Även här.

Jag har ställt några frågor om varför kristna inte är konsekventa. Accepterar en del synder men inte andra (tex omgifte är okej men inte utlevd homosexualitet). Jag har varit inne på detta förut i Var ska den "syndige" finnas med sitt liv? (mest i kommentarerna).

Någon kommenterade detta med att påpeka: 

"Det här sättet att argumentera, att ställa olika synder mot varandra är ganska vanligt i kristna sammanhang. Det är inget annat än ett sätt att säga att man inte tar så allvarligt på frågan om det är synd eller inte." 

Jag kan förstå att mina frågor tolkas som att jag stöder Sarons synsätt och vill omkullkasta kritikernas argument. Men egentligen har jag inte tagit ställning. Jag skulle vilja sätta mig in i Sarons sätt att argumentera lite bättre.

Men med utgångspunkt från bla 1 Kor 6:9

Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män, inga som är tjuvaktiga eller själviska, inga drinkare, ovettiga och utsugare - ingen sådan får ärva Guds rike.

så undrar jag, varför accepterar vi vissa av dessa synder och inte andra?

Varför är utlevd homosexualitet så mycket viktigare än andra?

Om det räknas som en pågående och medveten synd, varför är då inte att vara omgift och leva med sin nya make/maka en pågående och medveten synd?

När jag ställer frågan om tex. omgifte, så slingrar sig debattörerna. I alla fall uppfattar jag det så när man anklagas för att sätta synder mot varandra för att "släta över synden".

Någon som har tankar om detta?

Liten påskbetraktelse

Måste pressa ur mig något. Stilla veckan blev för min del mest snörvlig. Känner mig dessutom lite stressad, med tanke på allt jag skulle ha gjort denna vecka. Och jag hade planerat att besöka flera av de aftongudstjänster som kyrkorna här erbjuder, men det blev inget med det. Som näsa och ögon rinner lär det inte bli någon nattvardsmässa i kväll heller.

Det blev inget inlägg i humorfastan, sorry, Charlotte och Mackan. Det går inte att pressa fram kul grejer. Skulle aldrig ha lovat...

Apropå humor, en del kristna har ingen humor, och då tänker jag inte i första hand på att min humorinspiration verkade ha lämnat mig denna fasta.  Kombinationen humor och sex är extra tabu, det skrev jag om här. Vi minns också Emanuel Karlstens Betnér inlägg. Nu reageras det igen på Emanuels blogg, men lyckligtvis skrattar de flesta, tror jag. Att vissa kristna ska ha så dålig självdistans, jag förstår faktiskt inte det. Vad vittnar det om? Otrygghet i sig själv eller sin tro?

Vad tror ni?

Och dessutom ger det mig dåliga vibbar och påminner mig om det som hände i och med Muhammedkarikatyrerna.

Ibland kan det vara lite klurigt att få grepp om vad som är meningen med påsken (eller snarare med Jesus död, att han uppstod är för mig lättare att förstå). Jonas Melin filosoferar över detta i Meningen med Jesus död  och jag tror jag köper hans teori; de olika modellerna behöver inte motsätta varandra. Mer kloka påskord av Melin här.

Och Emanuel har ett påsktest. Jag fick 12 av 13. Men testet var inte helt enkelt, jag måste erkänna att jag chansade på mer än en.

Själv har jag ägnat mina snörvliga timmar i sängen åt att lyssna på Åsa Larssons senaste deckare Till dess din vrede upphör. Lite utöver det vanliga. Annorlunda berättarperspektiv och på slutet blir en av the bad boys frälst. Lämnade jag ut för mycket av handlingen där? Ajaj, läs inte det här... SPOILERALERT heter det på engelska.

Boken rekommenderas varmt.

Vad mer? Inget tror jag.

GLAD PÅSK!

Svampig hjärna

En vårförkylning slår till som en blixt från klar himmel.

Just när jag har så mycket att göra:

A. Vill få huset lite vår- och påskfint.

B. Pyssla i trädgården

C. Förbereda mina föräldrars besök efter påsk

D. Planera bilsemestern runt 1 maj, då barnen har en vecka ledigt.

C. Skriva klart min bok (men det har jag sagt sedan juli förra året, så det går ingen på längre...)

Med andra ord. Jag är frustrerad till max.

Det blir inte bättre av att familjen inte tar minsta hänsyn till att jag är sjuk och har en svampig hjärna som glömmer hälften.

Det slutade med att jag igår vrålade (nåja, hostvrålade): Lämna mig i fred, jag är sjuuuuuuk!! (underförstått: jag är sjuk och ledsen och vill bli ompysslad, inte få frågan varför jag inte köpte 5 liter olja till terrassen i stället för 1 liter...)

och stängde in mig i sovrummet hela kvällen. Funderade en stund på att ta mitt manus, beställa en resa till Tjotahejti och sitta under en palm och redigera. Så kunde de pyssla om varandra bäst de ville här hemma.

Mår lite bättre idag. Kurerar mig med kaffe, alvedon, clarityn och ska stryka tvätt och lyssna på Åsa Larssons senaste bok. Så fantastiskt hon skriver!

Andra april

Hur många undrar inte vad första kyssen i slutändan leder till?

Speciellt om man måste leta sig ned till Victoria Falls i Zimbabwe för att hitta någon att ge en första kyss.

Mer om den historien här.

Det var i november 1992.

Idag har vi varit gifta i femton år. Sjutton månader efter första kyssen gifte vi oss. Tre ungar senare, många upplevelser senare, många flyttlass, många länder, många hem.

Det är skönt att ha en fast punkt i tillvaron; familjen.

Jag känner mig rikt välsignad.

I kväll ska vi fira, bara vi två, Inshallah, på en liten restaurang i en by på cykelavstånd, inklusive överraskningsmeny och goda viner.