Jag påpekade häromveckan, med anledning av Humanisternas "manifest" i DN, att samhället i sin helhet aldrig kan vara sekulärt. Att staten däremot ska vara sekulär är en självklarhet.
Fick inte så många reaktioner där, men det var ju midsommar och allmän bloggtorka, antar jag.
Joel Halldorf skriver:
Dessa invändningar till trots håller jag dock med de tolv humanisterna om att det är en fördel att staten i ett mångkulturellt samhälle är sekulär. Däremot tycker jag det är otroligt problematiskt att tala om ett "sekulärt samhälle". Om hela samhället, det vill säga hela den offentliga miljön som vi rör oss i dagligdags, ska vara sekulär så kräver det en polisiär nattväktarstat med befogenheter som väcker obehagliga associationer.
Han reagerar också över att Humanisterna tror att livsåskådning är något man "väljer" någon gång i ung vuxen ålder, när man i själva verket ofta växer in i livsåskådning. Jag skulle tro att man också växer in i en humanistisk livsåskådning.
Tydliga ställningtaganden sker naturligtvis för många människor, men man går inte från ett vakuum till en tro eller livsåskådning.
Jag håller även med Joel när han påpekar att termen "allmänmänsklig" egentligen är något som har med västerländsk kultur att göra och därför knappast kan kallas allmänmänsklig.
Nykoloniala förhållningssätt till andra kulturer alltså, ren imperialism.
Men det är klart, stora delar det som Humanisterna kallar "allmänmänskliga grunder" är ju något som jag helhjärtat skriver under på.
Om de bara kunde hålla isär begreppet sekulärt samhälle och sekulär stat.
---------
Litet tillägg:
Ytterligare en avdankad politiker med ateistisk livssyn som inte tycker så värst mycket om Humanisterna. Se intervjun med Ingvar Carlsson här.
Han säger en hel del bra saker.
Knuff
Att vara öppensinnad är att ständigt fortsätta lära sig livet ut och att förändra sina ståndpunkter i takt med att man gör erfarenheter. Gör man detta är ens livsåskådning en man skapar sig själv och fortsätter att skapa sig själv, och blir så småningom unik. Ens erfarenheter kommer dock att mångt och mycket bygga på den omgivning man befunnit sig i, och ens egna fysiska karaktär begränsar de erfarenheter man kan få, men att trots det fortsätta att vara sökande, att vilja veta, att vara mån om att det man tar för givet är sant och stabilt... då har man en livsåskådning som utgår från det allmänmänskliga, dvs det vi kan uppleva, snarare än det vi blev inlärda/tränade in i som barn.
SvaraRaderaDet är ett mänskligt samhälle, vilket betonar den enskilde människans potential och värde att vara delaktig i och forma sina liv och sin miljö. Alternativet är att bli dresserade varelser som bara följer order, viger våra liv till intränade symboler eller försvarar det vi en gång tränades att försvara.
"Det är ett mänskligt samhälle, vilket betonar den enskilde människans potential och värde att vara delaktig i och forma sina liv och sin miljö."
SvaraRaderaFör mig som kristen, dvs en som försöker leva i Jesu efterföljd, handlar det precis om det.
Har faktiskt aldrig känt mig som en dresserad varelse som följer order.
Min tro har alltid varit en vandring, där saker har skett under vandringens gång som har påverkat mig. Tryggheten i tron har nog varit den samma, men synen på min omgivning har förändrats.
Som tonåring var allt ganska svartvitt, men nu ser jag mig som mycket mer öppensinnad. Livet gör en rikare och ödmjukare.