Bakande

Jag är en passionerad bakare, även om jag inte bakar så mycket som jag vill.
Från tunnbörd i Hönökakastil (på häll, inte i ugn), till rutbröd på bakplåt och vanliga kanelbullar.
Bakning är terapeutiskt, främjar nya idéer (speciellt när man skriver), och framför allt; det är gott.

Detta med bakning är jag ganska ensam om i mitt nya hemland Nederländerna. Medan det förväntas att alla av min generation i Sverige kan svänga ihop kanelbullar, eller nybakt portionsbröd till middagen när man har gäster, så går holländarna till bageriet (inte för att köpa kanelbullar, för det är typiskt svenskt, men något annat). Hembakt tillhör den svenska kulturen.

När vi skulle byta kök sa jag till kökssäljaren att jag ville ha en riktigt bra ugn (som bla. hade gradtal upp till 300, inte 275) för jag tyckte om att baka. Fick till svar att de flesta moderna ugnar klarade av bakeoff-bröd. Hrmf. Kände mig lite sårad i min bakarstolthet.
I livsmedelsbutikerna säljer man vetemjöl bara i enkilosförpackning, och goda blandning som rågsikt vet man inte vad det är. Färsk jäst säljs givetvis inte. Vill man köpa specialmjöl får man leta upp en butik specialiserad på biologiska produkter, eller en kvarn där man kan köpa direkt.

När vi bodde i mer udda länder där gott bageribröd inte fanns att tillgå (efter tre år i en fd. fransk koloni är man innerligt trött på baguette, tro mig), var det en del vänner som stolt påpekade att de minsann bakade sitt eget bröd. I bakmaskin, alltså. Denna skymf mot hembakandet. Jag bet ihop och hoppades att de stolta bakmaskinsinnehavarna inte såg hur jag rynkade på näsan.
Nu säger GP att denna makapär är på väg tillbaka i det svenska samhället. Ve och fasa.
Jo, jag har respekt för stressade svenskar som inte hinner baka, och vill ha nyttigt hembakat bröd. Men, men...