För mycket på en gång kanske. Jag koncenterar mig på det sista.
Först måste jag berätta att i morse jag var med om en munter påskdagsgudstjänst i min kyrka, komplett med en halv orkester, i alla fall blås, trummor, gitarrer och lite till. Smockfullt i kyrkan. Det älskar jag.
Det har snöat, men det är inte vitt som i Sverige. Så har vi frossat på ägg, lamm, hembakat bröd och fattoush-sallad (för att få med den där Mellanösternanknytningen).
Är en av kristendomens kärnpunkter svårsmält? Ska ingen kunna tillgodoräknas sina goda gärningar?
Jag har aldrig haft problem med det där att det är tron som frälser. Visst tror jag att goda gärningar räknas, men jag tror inte att de garanterar mig en plats hos Gud. För om Gud endast ser till våra gärningar, vem skulle då få sitta vid hans sida? Egentligen?
Och hur sjutton skulle Gud bedöma vem som platsar? Goda gärningar över en viss nivå? Eller att man var övertygad om att man alltid gjorde sitt bästa för sina nära och för samhället i övrigt? Jag skulle gärna vilja ha en lista som talade om för mig hur mycket jag måste uppoffra mig för att veta att jag så småningom skulle hamna på rätt plats. En lista där jag kunde pricka av när jag hade lyckats med varje steg mot frälsning.
Om det var så, att det var gärningarna som räknades, då fick endast perfekta människor plats hos Gud, alternativt också människor med oerhört gott självförtroende, som var övertygande om att de alltid hade gjort sitt bästa för att utföra goda gärningar.
Nej, om det var så, då hade jag nog sagt:
Tack och adjö, Gud, jag tror inte att jag vill ha något med dig att göra! Om du inte accepterar mig som jag är, med mina svagheter, då får det nog vara.
Jag tror det är bättre att vända på frågan.
Om jag nu tror att endast tron frälser mig, betyder det att jag har grönt ljus och kan bete mig som ett svin? Bara jag bekänner mina synder lite emellanåt?
Nej, det funkar ju inte heller. Det vore ju som om någon bedrog sin älskade på alla tänkbara vis, och därtill uppförde sig som det redan nämna svinet i deras relation och ändå blev förvånad när den andre hade väskorna packade i hallen och sade; Adios!
Men det är klart, om man inte tror att det finns någon Gud att försöka platsa hos, så är ju hela den här diskussionen fullkomligt meningslös.
Jag säger bara en sak:
Rövaren på korset hade kunnat vara jag...
Jesu uppståndelse enligt Majdalani, ung ikonmålare i Beirut.
Jag är lite osäker på hur jag ska förstå din post. Kan du hjälpa mig med tolkningen:
SvaraRadera1) Om Gud dömer oss efter våra gärningar (som Paulus o Jesus säger), varför innebär detta att vi måste vara PERFEKTA? Pratar inte Jesus och Paulus om livet med Gud som en resa, en vandring, en process?
2) Blir det verkligen "lättare" om man lägger fokuset på tron. Hur vet man att man tror tillräckligt och på rätt sätt osv? När man tvivlar då? För mig känns det inte enklare att "endast tron frälser".
3) Ansluter din post till Birgers inlägg? Jag tycker att han där ställer vettiga frågor kring en Gud som måste offra sin son osv.
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
Jonas,
SvaraRaderaJag kan förstå att den här bloggposten är lite oförståelig. jag lät tankarna snurra ganska fritt.
För givetvis är det inte så att det är det ena eller det andra som gäller. Jag försöker ju också vinkla det på slutet.
Men jag funderade lite på hur det skulle vara om det var bara gärningarna som frälste. Vem skulle då räknas?
Det här med att "tro tillräckligt" tror jag blir lika krystat som att kämpa med goda gärningar.
För mig tror man eller så tror man inte, det finns ingen tillräcklighet.(Eller otillräcklighet)
Men jag känner igen mig i dina tankar, och visst kan det vara så att man fastnar i oron om man tror tillräckligt, så känner jag det i alla fall.
Tvivlar gör däremot alla, det ser jag som en naturlig process i trosvandringen, men man kan inte kompensera tvivel genom tex goda gärningar.
Men du kanske har mer tankar om just din fråga 2, det skulle vara intressant om du utvecklade det lite mer.
Jo, visst har jag länkat till Birger, det var ju det som satte igång hela tankeprocessen.
Han ställer bra frågor, som jag inte har gått in på här, men jag kan inte känna igen mig själv i det där med den "goda kvinnan". Eftersom jag nästan alltid är missnöjd med mina "goda gärningar" (tycker aldrig att jag gör tillräckligt), så skulle en tro som såg ut på det sättet leda till ett sådant personligt tillkortakommande att jag antagligen inte hade kunnat behålla min tro.
För mig handlar det kristna livet (numera) om en vandring, det är en resa där man lär sig att hålla alla Jesus instruktioner, att älska Gud och sin nästa som sig själv. Om vi vandrar på den smala vägen så tillhör vi Gud. Detta syns i våra gärningar, men det betyder inte att vi är perfekta. Och man blir inte räddad genom att skärpa sig utan genom att vända sig till Gud. Inte heller vandrar vi på Jesus väg i egen kraft, utan genom den hjälp Guds ande ger.
SvaraRaderaJag tycker det kan vara sunt att tvivla på sin frälsning, eftersom jag tror att dom flesta "kristna" inte lärlingar till Jesus. Jag blir inte längre rädd när jag tvivlar på min frälsning eftersom jag numera tror att Gud är precis som Jesus. Dvs inte speciellt hatisk eller sadistisk.
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
Jag tror att vi egentligen tycker ganska lika, Jonas.
SvaraRaderaOm vi tillhör Gud, så ska det synas i våra gärningar, men det är inte gärningarna som frälser oss, utan det faktum att vi vänder oss till Gud (om och om igen).
Men om jag, för att enbart se till mig själv, hela tiden skulle gå och tvivla på min frälsning, så skulle jag må ständigt dåligt, jag har nämligen svårt att se när jag "tror tillräckligt".
I stället handlar det om att vila i Gud och hämta kraft från honom, och samtidigt få förvissning om att jag tillhör honom. I alla fall för mig.
Jag tror personligen inte att Gud vill att jag ständigt ska gå och vara osäker. Det är i mitt fall mycket förödande för både min omgivning och min egen kreativitet.
Nu menar inte jag att jag ständigt går omkring och är glad och ropar: "Jag är frälst!", nej, inte alls, det där med att ständigt vända tillbaka till Gud gäller mig också. Och jag är ständigt upptagen med att försöka ta reda på vad Gud vill med mitt liv och hur jag ska kunna tjäna mina medmänniskor.
Och apropå tvivel, jag ser det lite som ett sätt att stanna upp och få chansen att vända sig till Gud igen. Men i mitt fall handlar det oftast om tvivel på min egen förmåga (att jag inte gör tillräckligt, men kanske även att jag inte tror tillräckligt) än tvivel på Guds existens eller närvaro.
Jag tycker heller inte vi ska hålla på och ständigt gräva i vårt inre (eller vårt yttre). För mig är "frälsningen" inget osynligt. Att bli räddad är att bli en del av ett gudsfolk som lever annorlunda, som har Jesus som leder. Är man räddad så är man (synligt) en del av Guds församling. Jämför Apg 2 eller 1 Kor 12. Min "frälsningsvisshet" ligger därför i att jag tillhör en grupp där vi hjälper varandra att följa Jesus. Vår upptagenhet med "frälsningsvisshet" är ofta ett symptom på en kristendom som är väldigt individualistisk.
SvaraRadera/Jonas
Den frälsande tron - har inte det med tilliten att göra, att vi sätter vår lit till Kristus? Det är ju inte vi som frälser, vare sig genom vår tro eller genom våra gärningar, utan det är Han som gör det.
SvaraRaderaSedan måste vi vilja bli frälsta, men det är ju en annan sak...
Och vad gäller frågan varför Kristus måste dö, tycker jag nog att ikonen du har med visar på just detta. Det syns kanske inte på den här bilden, men hela ikonen visar på hur Kristus trampar på dödsrikets portar och upprättar människan. Fader Bo Brander har uttryckt något i den här stilen: genom att dö når Gud ner i och fyller det rum - döden - där han tidigare inte funnits.
Hej och glad efter-Påsk!
SvaraRaderaTänker att det sista man vill offra här i världen, är sin son - eller dotter. En person vill inte överleva sina barn, helt enkelt.
Fadern visade för Abraham att Han själv till och med skulle göra detta för människorna.