söndagen den 25:e maj 2008

Om att omvända Göran Skytte

Jag kan inte komma på att jag har läst några positiva recensioner av Göran Skyttes självbiografiska Omvänd.
Inte så att jag hade förväntat en från Kyrkans Tidning:








"...men någonstans, trots författarens tydliga
vilja att vara öppen och ibland till och med självutlämnande, griper det mig ändå inte riktigt i hjärtat. Kanske har det ändå delvis med debattören och polemikern Skytte att göra, som man inte riktigt slipper ifrån.
Slängarna mot det som Skytte
väljer att kalla det ”politiskt korrekta” inom kyrkan, och som han ser som det största hotet mot den ”äkta” kristendomen efterlämnar en lite obehaglig känsla."


Hoppsan! Det verkar som recensenten känner sig personligt påhoppad. Det är kanske inte så konstigt, jag antar att det är svårt att inte känna sig påhoppad, om man själv tillhör Svenska Kyrkans politiskt korrekta gren (räknar givetvis KT dit, som ni förstår).

Inte heller en från Göran Greider i DN. Greiders Jesus, som mer liknar en vishetslärare, kan kanske vara lätt att tro på. Behövs ingen riktig omvändelse där.

(Rättelse. Har hittat en positiv recension. Dagen förstås.)

----

Jag tror att det är svårt att vara objektiv när man recenserar Skyttes Omvänd. Jag gör inte anspråk på att vara objektiv.
Detta är en personlig recension. Låt mig förklara lite varför Skyttes texter berör mig så, på olika sätt:

Internet förde mig för några år sedan närmare Sverige. Efter en tid i Afrikas djungler och Mellanösterns öknar var jag plötsligt online och jag började söka mig hemåt.

Ett av de första whao-upplevelserna på internet var att genom SvDs ledarsida upptäcka att Göran Skytte hade blivit kristen och dessutom:
Han hade mage att sympatisera med kristna som de flesta andra ville sopa under mattan, vända ryggen till eller slänga ut ur kyrkan (och det ända bort till Rom, helst).
Han hade mage att sympatisera med dem, precis som jag.
Jo, jag har mage jag också, trots att jag inte tillhör den kristna rödvinshögern (epitet skapat av käre bloggvännen Schlaug. "Vad är då jag?" blev min reaktion. Kristen ölvänster?... Skämt åsido, mer om Skyttes politiska sida strax).

I alla fall, jag blev eld och lågor när jag läste tex. Dissidenterna fascinerar och Kul att vara kristen-det spirar och gror. Varför?
Jo, precis så kände jag också.

Skytte har själv sagt om den storm som krönikorna gav upphov till: frågan rör vid något som går långt utanför vad jag kan förstå”. Han hade helt enkelt kommit för nära elden.

Jag kan reta mig oerhört på vissa inslag i Skyttes lördagskrönikor i SvD. (Tröttsamt borgerliga till sin karaktär när hans krönikor handlar om något politiskt, även om en dos ömhet kan smyga sig in i bland). Andra tycker jag är lysande. Att jag hyser någon slags hatkärlek till det Skytte skriver, det sticker jag inte under stol med. Och jag konstaterar att när Skytte berör något andligt så läser jag med intresse, är det en politisk krönika "bläddrar" jag snabbt igenom. (Kanske har det med att göra att jag är utlandssvensk, för mycket inrikespolitik och jag hänger helt enkelt inte med).
Jag är inte, och kommer nog aldrig att bli, en riktig högermänniska, politiskt sett. Trots att många av mina åsikter är rent borgerliga. De röda generna sitter väl för hårt fast. Samtidigt ogillar jag den politiserade röda Svenska Kyrkan, för det är den, röd alltså, och där delar jag Skyttes åsikter.

Jag ogillar för övrigt politiseringen av kyrkan överhuvudtaget, så jag hade nog reagerat på samma sätt om den hade varit politiskt blåfärgad.

Greider påstod att Skytte tog kristendomen till hjälp för att försvara sitt byte av politisk ideologi. "Hålla Gud i handen", kallar han det.
Kvalificerat skitsnack, skulle jag säga. Vem är så galen att han blir kristen av den orsaken. Att Skytte var rädd för att bli kallad just galen vittnar han ju själv om: "jag var rädd för att bli stolle-förklarad", skriver han. Vilken person som helst i hans framträdande position skulle väl känna rädsla i en sådan situation. Och dessutom var han "rädd för vad allt det där skulle göra med" honom.

För när en annan, som inte står i rampljuset, tycker det är jobbigt, varför skulle då inte en kontroversiell toppjournalist tycka det?

(För det är ju ändå så, man blir gärna stolle-förklarad som kristen. Jag menar inte att man ska skämmas för det, bara att det är jobbigt att bli stolle-förklarad).

Tillbaka till Omvänd.

Skyttes omvändelse var inte lätt. Är inte lätt, borde jag kanske säga, riktigt färdig är man ju aldrig.
Jag tycker att det är gripande läsning. Det griper tag om hjärtat hos mig, i motsats till Kyrkans Tidnings recensent.
Skrivet med en rapp, ganska kortfattat stil. Och självutlämnande.
Den till det yttre starke och nästan bufflige Skytte är en helt annan inuti. Jag har svårt att fatta att han har kämpat så med dåligt självförtroende och depressioner och att han har haft så många personliga bakslag i livet.

En omvändelse är inte logisk.

Inte heller sker den för att man intellektuellt har resonerat sig fram till en tro (det finns säkert de som har lyckats med det, men jag tror personligen att de är i en minoritet).

I stället är det så tydligt att Gud griper in. Också i Skyttes fall. Gud är den som vänder en människa om, inte människan själv. Eller någon annan människa.

Den okända gamla damen, den typiska kyrktanten, som tar tag i Skytte och säger att hon ber för honom, är en av episoderna i boken som fastnar.
(Jag säger bara, sluta aldrig be för andras omvändelse!)

Det är en berättelse om en resa. Resan från skjutjärnsjournalisten som var söndrig inuti, till kolportören som reser runt med sina skrifter och berättar om sin glädje att tillhöra Jesus.

Och med hela Skyttes omvändelse klar för mig, så kan jag tänka;
Om nu Gud lyckades omvända Skytte...
...då borde han kunna omvända vem som helst.

Det gör mig hoppfull. Förtröstansfull. Och jag fortsätter att be för nära och kära, vänner i när och fjärran, som ännu inte har vänt om.

---

"... det räcker inte med att man blir omvänd en gång. Omvändelsen pågår hela tiden, oavbrutet, gång på gång.
Behovet av omvändelse är oändligt - och vi blir oändligen omvända.
Om vi vill det. Men ibland också om vi inte vill det."

Göran Skytte, Omvänd, s.195

5 kommentarer:

  1. Göran Greiders omvändelse är ju också omskakande. Även om han är en annan sorts personlighet och har en annan teologi...

    Lasse Berghagen skakade oxå om på sin tid...

    Och det finns någon kvinna, kulturskribent, som gick så hårt mot kyrkan men sen plötsligt vände om... minns inte namnet nu...

    Tänker ibland på "varm eller kall"... men bara inte ljummen. Motståndaren omvänds lättare än den likgiltige...

    SvaraRadera
  2. För mig är Skyttes omvändelse och varje persons dito skön musik för själen.
    Man behöver inte intellektualisera alls utan bara njuta av att Guds vilja långsamt genomsyrar och förändrar oss. Boken var för mig en klar positiv överaskning.
    Att det finns en skapare och en mening är för mig självklart.
    Varför skulle jag annars ta min medmänniska på allvar?
    En samling slumpmässigt ihopsatta atomer som styrs av ingenting?
    Varför skulle jag bry mig om honom?
    Men vi bryr oss enligt den gudslika naturkraften inom oss som CS Lewis så bra beskrivit.
    Pierre
    http://www.elorama.se

    SvaraRadera
  3. Hej!
    Jag letade efter en bild på Skyttes bok och så råkade jag hamna på din sida. Du skriver bra och utförlig om boken. Själv läste jag boken förra veckan och skrev ett litet blogginlägg om den jag också. Köpte faktiskt några ex i pocketformat som jag gav bort till kyrkovana kolleger. Kul! Får se hur de kommer att reagera!

    SvaraRadera
  4. Det är ett väldigt konstigt resonemang att ta ifrån människor rätten att reagera när de utsätts för beskyllningar. Förstår inte du att det är en stor förolämpning att anklaga någon för att inte ha den tro den säger sig ha? Varför skulle man INTE reagera när Göran "jag är inte bitter" Skytte slänger slevar omkring sig? Då 'tog man visst åt sig'? ..duh? Tar du åt dig om jag kallar dig pseudokristen?

    SvaraRadera
  5. Tar jag ifrån människor rätten att reagera?

    I så fall var det inte riktigt min mening.
    Läser du riktigt noga ser du att jag är lite ambivalent inför Skytte.

    Nej, jag skulle inte ta åt mig om du kallades mig pseudokristen. Varför? Ingen annan kan bedöma min relation med Jesus. Eller någon annans.
    Om nu Skytte kallar någon pseudokristen så är det inte något jag stöder.
    Påhoppande Skytte är någon jag har allt mer svårt för.

    Ibland kan man börja fundera på om man står för allt man har skrivit tidigare. Jag ska inte säga att jag ångrar något i detta inlägg.
    Dock står jag fast vid att jag blev personligt berörd av Omvänd, men jag kan förstå om andra känner sig påhoppade.

    SvaraRadera