lördag 24 maj 2008

Gå i kloster, Livets ord och ankdammen härhemma

Jag har ärligt sagt aldrig förstått varför så många protestantiska kristna har svårt för kloster.
Det finns mycket i Katolska kyrkan som även jag har svårt för, men kloster är inte en av de sakerna. Kloster som livgivande, rogivande och andligt förnyande platser har det funnits genom 2000 år. Självklart har det funnits dåliga kloster också. Precis som i Arnfilmen, det fanns både ock.
Att kloster skulle ha sitt ursprung i hedendom tar jag inte för allvarligt, det finns ju som sagt munkar och kloster i andra religioner, skulle det betyda att de inte får förekomma bland Jesu efterföljare?

Peter Halldorf har givetvis betytt mycket för att skapa förståelse inom den svenska protestantiska kyrkan för denna variant av andligt liv. Han har en del motståndare också. Vad jag har sagt om det behöver jag inte upprepa.(Finns annars att läsa här 1, 2, 3)

Ulf Ekman verkar ha hakat på. Det var annat i början. Då upplevde jag att Livets ords ekumenikintresse var lika med noll. Inget annat än de själva dög. Jag hade svårt för det. Jag såg församlingar i olika samfund splittras i "Livets ord-väckelsens" spår. Det gjorde ont. Många for illa i kölvattnet av splittringar. Jag upplevde att lika många förlorade sin tro som vann den under denna tidiga tid. (I många församlingar var det den "inre kretsen" som "bildade eget". De som stod i periferin och kanske tvivlade och hade problem med sin tro hängde inte med. När splittringen var ett faktum var det tack och adjö med kyrkan och Gud för deras del. Tragiskt.)

Nu kan jag förstå varför Livets ord en gång behövde bildas . Det gläder mig också att ledningen har blivit visare, och erkänner sina misstag.

"Även en äkta väckelse möter inte alla behov. Alla är inte i samma andliga skeende där de behöver just det som nu pågår. Alltså måste man kunna låta människor växa i en takt som Anden, inte vi bestämmer, så att det nya vi upptäckt inte blir allt utan en del av en större mångfald.
Nyupptäcktens glädje är underbar. Att få egna behov mötta är ljuvligt. Att möta Jesus starkt och få sitt liv förvandlat är vad man unnar alla.
Ändå kommer inte alla att förstå, ta emot eller i vissa fall inte just nu behöva det jag upplevt så starkt.
Att kunna ha tålamod i en sådan situation är inte lätt, speciellt om man blir kritiserad för det som förvandlat ens eget liv."

Kloka ord. Tycker jag faktiskt. Och givetvis stämmer det väldigt väl med Livets ords och Ulf Ekmans egna upplevelser.

Personligen är jag intresserad av "moderna" former av varianten "gå i kloster", tex. new monasticism (mest känd är Shane Claibornes Simple Way). Radikalt och vansinnigt utmanande.
Inte så att jag själv vill gå i kloster, snarare att jag är intresserad av den andliga förnyelse som man kan hitta där.

Och nu till något helt annat. Tror jag.
I går hade vi besök. Hela eftermiddagen. Kanalen bakom trädgården är alltid en ankdam. Visste ni förresten att andhannar inte hjälper till med att föda upp sina ungar. Single mothers, i sin rätta bemärkelse. Ibland adopterar de andras ungar.



Igår hade vi en sothönefamilj (tror att de heter så på svenska) på besök. Föräldrarna delar på ansvaret. En annan dag såg jag en sothönefamilj där hönan börjat lägga ägg på nytt. Första kullen hjälpte till att hålla ordning runt boet. En unge jagade mycket aggressivt bort en and som kom för nära. Tala om familjesammanhållning.

Nåja, ibland känns det som om Jesu efterföljare plaskar runt i en ankdamm. Bra eller dåligt?

----

Ps. En av mina huvudkaraktärer i min blivande bok (?), polisen Jesper, funderar på att gå i kloster. Detta säger jag som för att hänga ut en morot. Kanske får jag läsare när det äntligen blir färdigt, det där romanprojektet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar