Kvinnoprästmotståndaresympatisörens klagan

Låt mig först säga att jag brottades ganska länge med detta inläggs titel. Kanske borde jag säga kvinnoprästmotståndareförespråkarens klagan, men vore väl att ta i? Faktum är att titeln borde vara: En som sympatiserar med motståndare till prästvigda kvinnor. Men det skulle ha blivit en omöjlig titel.
Kanske borde titeln ha varit kvinnoprästmotståndaresympatisörens klagovisor. Men till minne av den i Nederländerna födde Cornelis Vreeswijk (uttalas Frejsvejk), som skulle ha blivit sjuttio år i år, så fick det bli klagan. Längden på den ena ordet i titeln kan jag dessutom tacka holländska språket för, i det är inte ett språkligt fel att skapa ett enormt långt sammansatt ord.

Kanske borde jag tillägga att ordet kvinnoprästmotståndare lika gärna skulle bytas ut mot motståndare till samkönade äktenskap, för att ta upp en något mera aktuell fråga. Med det vill jag inte sätta likhetstecken, åsikterna hänger inte alltid ihop, men ofta.

Om man sympatiserar med en person, så antar jag att man delar den personens åsikter, eller? Så där var jag ute på djupt vatten igen.
För jag är inte motståndare till prästvigning av personer som tillhör det kvinnliga könet. Ifall ni nu undrade. Punkt.
Så säker har jag inte alltid varit. Min andliga uppväxt ägde rum i ett klassiskt kvinnomotståndarnäste: Göteborgs stift, lett av Bertil Gärtner, som ömt vårdade arvet av Bo Giertz. Prästvigda kvinnor var en exotiskt, och kontroversiellt inslag. Min övertygelse har långsamt vuxit fram. Varför det tog tid?
Inga eller dåliga erfarenheter av prästvigda kvinnor.
De motståndare som jag hade omkring mig var förbaskat bra präster!
För att klargöra: Präster som var motståndare till prästvigda kvinnor betydde oerhört mycket för min kristna tros utveckling och mognad. De var, och är, församlingspräster, stiftsgårdsföreståndare, personliga vänner...
Jodå, jag var rätt inne i smeten, och jag trivdes...

Två uttalanden har betytt mycket för mig under min väg till till ståndpunkt jag har idag:
Den ena: "I don´t really care if it´s a man or a woman, as long as they preach the gospel."
Det var min goda vän i Uganda som sade det. Kvinna, teolog och som brukade säga: "My hobby is to preach!"
Det andra: "Det vore en stor förlust för Kristi Kyrka om kvinnor inte skulle tillåtas bli präster/pastorer." Tyvärr minns jag inte var jag läste det, i någon debatt i Dagen tror jag.

Kvinnoprästmotståndare (jag gillar det gamla ordet!) tillhör en skara som sakta tynar bort. Mörkermän och bakåtsträvare har de kallats, hör inte hemma i Svenska Kyrkan, tycker många. Kanske är det en riktig åsikt, eller?
Jag är tudelad, som i så många andra frågor. Jag var som sagt mitt inne i smeten. Länge. Dessa mörkermän var inte speciellt mörka. Snarare hängivna, missionerande, Jesuscentrerade, engagerade, brinnande för att predika evangelium. Inte stod de precis i predikstolen och basunerade ut att enligt Bibeln var det fel att kvinnor vigdes till präster. Och de var ju så att säga inte motståndare till kvinnor...

Jag vet att andra har andra erfarenheter. Många har farit illa under gammalkyrklighetens mörka och glädjedödande teologi och andra under konservativas obeveklighet.
Jag talar bara om min erfarenhet.

"As long as they preach the gospel..."
Mitt motto kanske.

Men om du inte tillåter att kvinnor prästvigs eller att homosexuella kan vigas i kyrkan, då predikar du väl inte evangeliet?
En trosfråga/tolkningsfråga? Antagligen. Jag vet att det inte är (svensk)kyrkligt politiskt korrekt att hävda det.

Så om det inte finns plats för dessa mörkermän i Svenska Kyrkan, kör ut dem bara!
Plask, släng ut det smutsiga badvattnet!
Men! Hoppsan! Vart tog bebisen vägen?

Vi glömmer lätt att majoriteten av Kristi Kyrka är motståndare till prästvigda kvinnor, att präster ska få gifta sig, abort, preventivmedel... En stor skara mörkermän!
Vad skönt att Svenska Kyrkan är rentvättad!

Rentvättad? Kanske.
Amputerad också? I värsta fall. Och utan att försöka stoppa blodflödet.

Okej, jag är varken präst, teolog eller, Gud förbjude, kyrkopolitiker.
Jag bor inte ens i Sverige längre, formellt är jag egentligen numera medlem i Reformerta kyrkan.
Jag har egentligen ingen talan!

Plask, ut med badvattnet bara! Ut med oförglömliga gudstjänster på Åh Stiftsgård, givande bibelstudier i Kyrkans Ungdom, ut med Bo Branders och Görans Skyttes utmärka "Ett år med Jesus", ut med skickliga församlingspräster och goda vänner! Ut!
De gör ju kyrkan så illa...

Det är kanske lika bra att slänga ut mig också. För gott alltså! Svenska Kyrkan lär ju inte förblöda utan mig, så det är ingen större förlust. Släng ut mig alltså, trots att jag inte delar mörkermännens åsikter. Jag bara sympatiserar med dem lite...

--------------------

Aj, där slog jag i huvudet i det låga taket!
Det var inget problem att ta sig in, tröskeln var ju låg.
Men så försökte jag stäckta ut mina enormt långa 165 cm och jag slog obarmhärtigt i taket.
Jag känner efter lite med handen. Det blöder, jag slog visst i ordentligt. Jag får blod på handen. Klaustrofobin sprider sig långsamt i kroppen och tårarna är nära.

--------------------

Gud, hur kunde det bli så här?
Jag ser ingen annan råd än att gå ned på knä.
Gud, hur kan något som som är fel kännas rätt?
Frågan är om jag någonsin kommer att våga resa mig här inne igen.
Hur kan något som är fel kännas rätt?
Eller borde jag säga: Hur kan något som är rätt kännas fel?
Nu snor jag in mig ordentligt
Och knappast är jag klokare än när jag började skriva.

Dessutom har jag väl tråkat ut ett antal läsare genom detta förfärligt långa blogginlägg...
---------------------

As long as they preach the gospel...