Diverse nymodigheter i skrivarvärlden

Några entusiastiska medlemmar i skrivarvärlden, förlagskillar, som uppenbarligen aldrig sover, skrivarcoacher och annat löst folk, har i god och adrenalinhög postbokmässeanda startat ett antal nya intressanta projekt.

Bland annat Bokexpo.se, som ska bli en slags virtuell bokmässa. Låter jätteintressant.

I samma andetag har Skrivarhandboken skapats. Ett wikipedia för skrivarintresserade:

"En sajt där användarna själva skapar ett uppslagsverk med tips om allt som rör skrivande."

Det ska bli kul att följa båda sajternas utveckling.

--

Birger Schlaug om en politiskt korrekt Gud och Guds anpassade tyckande

Jag har hittills inte yttrat ett ord om kyrkovalet, eftersom det kändes så långt borta och allmänt främmande.
Det trots att jag är gammal svenskkyrkling, och jag var en trogen sådan. Jag har avverkat platser som kyrkvärd och kyrkorådsledamot i två olika församlingar.
I båda församlingarna var vi välsignade med kyrkorådsmedlemmar som även var aktiva i församlingen. Partierna bakom såg till att endast utnämna aktivt kyrkfolk.

Men numera är Svenska Kyrkan skild från staten, men tyvärr inte skild från partipolitiken. Inte heller är den skild från principen att du röstar i den församling du bor i, inte är aktiv i.

Båda systemen har enligt min mening grova systemfel och är inte i enlighet med Bibeln. En kyrka kan inte vara en folkkyrka i mening "folkets kyrka", utan den måste vara Guds kyrka.

Punkt.

En annan som har en mening, och en klok sådan, är Birger Schlaug.
Vem annars vågar sticka ut huvudet?

"En Gud som håller upp fingret och ser vart det blåser är inte mycket till Gud. En kyrka som gör samma sak, är inte mycket till kyrka. Även om jag och mängder med andra tycker att det är trevligt, gott och klokt. Men vitsen med att tro på en Gud är väl inte att den i så fall skall anpassa sitt tyckande efter majoritetens tyckande." 

säger han bland annat i Dagen.

Klokt och sant.
Men kanske en aning förenklat.

Problemet är bara att folk, kristna alltså, i alla tider har haft olika åsikter om vad de tror att Gud vill med sin kyrka, hans "tyckande" (dvs det som står i Bibeln).

I bästa fall käbblar de om ifall enskilda individers frälsning eller arbetet för Guds Rike på jorden är det viktigare (ibland tycker de att båda är lika viktiga, lyckligtvis...)

I värsta fall leder tolkningarna om vad som är Guds vilja till judeförföljelse, häxbränning, krig och annat elände.

Många kristna inser inte ens att de tolkar Bibeln, eller vill inte erkänna det. "Så står det i Bibeln", är standardsvaret, och alla diskussioners bödel.

Alla kristna är fundamentalister, även de liberala. Alla håller hårt på sitt fundament, sin tolkning av Bibeln, sina bibelverser, sin kyrkliga tradition etc.

Och i slutändan är de kristna själva ansvariga för sina gärningar. Onda eller goda.
Olle Carlsson säger i sin bok Kristendom för ateister:

"Det är ju faktiskt så att det är vårt eget ansvar och inte Guds fel att det ser ut som det gör i världen."

Om man försvarar en ond gärning genom att rycka ut en bibelvers, som inte stämmer med Bibelns övergripande kärleksbudskap (evangeliet om Jesus Kristus), så kan man inte "skylla på Gud".
Det är människan, den kristne, som gör fel. Ingen annan.

Slutligen reagerar jag ofta på att ickekristna ibland förväntar sig att kristna skulle vara någon slags helgon, som aldrig gör fel. De är ju en omöjlighet, eftersom kristna är vanliga syndiga människor.
Med det vill jag inte säga att kristna inte ska sträva efter rättfärdighet och helgelse, men det är ju enbart Gud som kan ge oss det.

--

Musiklektioner

Något som jag alltid har ångrat är att jag aldrig brydde mig om att fatta hur kul det skulle vara att kunna spela ett musikinstrument ordentligt. Började en gång med blockflöjt, fortsatte med mandolin (urkorkat, givetvis) och körde genast fast.
Sedan blev det rösten som instrument som jag använde. Men även där missade jag chansen att utvecklas (genom sånglektioner) när jag fick chansen. Det ångrar jag också.

Så jag är glad när ungarna vill spela. Den äldsta har hållit på med tvärflöjt i drygt två år, fortfarande med entusiasm. Äldre sonen har haft en något trögare år med sin saxofon, men jag hoppas att han ska få större intresse när han har lärt sig mer. Det är ju ett fantastiskt mångsidigt instrument.

Yngre sonen ville spela harpa eller fiol. Vi har en god vän som är konsertharpist och hälsar vi på hos henne försvinner alltid sonen in i musikrummet med henne (där står säkert sex harpor!), för att få lite gratis lektion.
Fiolen blev han förälskad i på musikskolans Öppet Hus, då alla får prova på alla instrument. Vi övertalade honom och fick honom att inse att det kanske är lite mer praktiskt att spela fiol. Framför allt är det lättare att få plats i en orkester.

Nu ska han börja få lektion i eftermiddag och ser väldigt mycket fram emot det. Själv undrar jag hur det kommer att gå. Inte världens enklaste instrument. Men han får världens chans, privatlektion tills hans simlektioner är över om några veckor, då ska han börja i en vanlig grupp.

--

Ny blogg!

Jag har en ny blogg. Har nu tappat räkning på hur många jag har.

Jag samlar nu alla bokrecensioner på en egen blogg, som självklart heter Bokläsardagbok, (eftersom min skrivarblogg heter Bokskrivardagbok).

Givetvis kommer jag att skriva om böcker här i fortsättningen också, men det kommer att bli MER DÄR. Förhoppningsvis.

--

Satir, hemmamän och fördomsfulla svenskar

Jag kommenterade inte Anna Ankas Newsmillsinlägg häromveckan, mest för att jag tyckte det var så dumt. Nu framgår det att den är en satir, kanske för att locka fram det fördomsfulla hos svenskarna. Jag har faktiskt lite svårt att ha en åsikt om den inställningen. Men de klipp man har sett på bla. Aftonbladet, har de också varit satir? Jag fick nämligen nästan magont av dem, eftersom Anna Ankas människosyn var så hemsk (speciellt syntes det i pratet om andra äldre och fulare väninnor, förhållandet till tjänstefolket och även till barnen). Tex. när hon skrattar åt barnens lärare (tror jag att det var) och undrar hur hon "kan leva på sin lön". Vad jag gärna skulle vilja veta är om Anna Ankas maid kan leva på sin lön. 
Om det också var satir... jag då har jag ganska svårt att se det roliga i det. Och jag tål det mesta inom humor.
Tilläggas bör att jag har mött "riktiga" Anna Anka många gånger. Folk som tycker som hon. Utan att det är satir. Riktigt läskigt, faktiskt.


En sak som jag däremot håller med om är det felaktiga i att kritikerna inte respekterar de val Anka och Poirier Martinsson har gjort. Bloggvärldsbloggen skriver också om detta, och i princip håller jag med. Även om man tycker att valen är fel, så bör man respektera att andra gör val som man själv inte skulle göra.
Men i slutändan tror jag att många reagerar negativt för att de själva inte har några val (skulle ha velat stanna hemma, men ekonomin tillåter inte) och känner sig orättfärdigt kritiserade av en rik hollywoodfru, vars liv skiljer sig ljusår från deras.
Och egentligen hånar Anna Anka svenskornas livsval. Hon reagerar på när de hånar hennes val, men egentligen gör hon precis samma sak. Hånar svenskorna för deras livsval, som oftast inte är något val. Vad skulle valet vara i så fall? Emigrera?


Inte heller här i Nederländerna har genomsnittskvinnan några val, de tvingas tillbaka i jobb efter 16 veckors föräldraledighet. Boende är svindyrt i västra delen av landet och de flesta måste jobba, i alla fall deltid. Man ser också många män som går ned till fyra dagar i veckan, för att få ned barnens tid på dagis.
Men det finns fler hemmafruar än i Sverige och det är ingen som ser det som något konstigt. Jag tror det har med den korta föräldraledigheten att göra. Holländarna brukar tycka det är fantastiskt med det långa föräldraledigheten i Sverige, men allra mest är de imponerade av det faktum att man har rätt att komma tillbaka till jobbet efteråt.


Och ja, jag håller med om att det finns fördomar om hemmafruar i Sverige. Och om att ha hjälp i hemmet. Delvis tror jag att det beror på avundsjuka. Hur många gånger har jag inte mött vänner och släktingar som gärna hade velat stanna hemma längre med barnen? Både män och kvinnor, bör jag tillägga.


Jag tycker det är tragiskt att de flesta föräldrar i Sverige inte har något val. 


Men jag frågar mig samtidigt, medveten att jag spårar ur lite nu;
Varför diskuteras aldrig hemmamän?


Därför blir jag egentligen lite besviken när Roland Poirier Martinsson berättar att han undvek att berätta att han har varit hemmaman i sammanlagt sju år och att frun tjänade bättre än honom när hon valde att stanna hemma med barnen. Varför han undvek att tala om det förstår jag, men samtidigt undrar jag; varför talar man aldrig om män som stannar hemma med barnen? Är det ännu mer tabu än hemmafruar?
Det hade varit intressant att höra hans version av hur vänner och släkt, gamla kollegor och andra, reagerade när han sade att han varit hemma med barnen. Nytt inlägg på Newsmill, kanske? Poirier Martinsson säger också att han "tror att de flesta som skulle stanna hemma skulle vara kvinnor", om föräldrarna skulle ha ett val, alltså. Och jag undrar varför han tror det?



---
Tidigare skrivet om samma ämne:
Ingenting går upp mot en riktig hemmaman
Inlägg i pigdebatten

Höra, se och tiga

För några dagar sedan hade filmen De Storm (Stormen) premiär på holländska biografer.

För första gången har någon på allvar vågat sig på att skildra en av de största obearbetade tragedierna i Nederländernas moderna historia; den svåra översvämningskatastrofen i januari 1953.

Översvämningen kostade 1800 människoliv och gjorde hundratusentals hemlösa, de flesta av dem bönder i de lågt belägna jordbruksområdena i Zeeland, Västra Brabant och Zuidholland, Nederländernas sydvästra provinser. Över 300 omkom dessutom på Englands östkust.

Att katastrofen är obearbetad rent mentalt, och att filmen väcker uppmärksamhet verkar ha många orsaker. Dels för att områdena som drabbades var strängt reformerta, gammalkyrkliga skulle vi svenskar säga, och där talade man inte om sina känslor. Man teg och led. Horen,  zien, zwijgen. Höra, se och tiga på svenska. Man ville inte belasta andra med sitt lidande. Dessutom hade ju alla runtom upplevt samma sak, de visste hur man mådde, så det låg ingen mening i att prata om det.
Sade man då. Vi vet från modern traumabehandling att det inte är speciellt hälsosamt. Speciellt de som har upplevt samma sak måste tala med varandra om det.
Sedan var det många som trodde att det var Guds vilja, det som skedde. Och då fick man ju inte klaga. Hemsk gudssyn, men så trodde man.

Staten gjorde inte heller mycket för bearbeta de överlevandes trauma. Kanske berodde det delvis på att staten var medskyldig till katastrofen. Vallarna var dåligt underhållna efter kriget och kunde inte stå emot den svåra nordväststormen, kombinerad med en ovanligt högt tidvatten, en så kallad springflod. Efter katastrofen koncentrerades all uppmärksamhet till att fysiskt förhindra en ny översvämning, genom de sk. Deltaverken.
Dessutom hade man undermåliga varningssystem. Det förvärrades av det faktum att många inte hade hört varningarna på radion. Helt enkelt för att det var söndag och de strikt reformert troende hade inte på radion på en söndag, det var en synd.

Frågan är dock om de överlevande kommer att orka eller vilja se filmen. Fd musselfiskaren Bart Schoot, som var 17 när översvämningen inträffade, berättar i de Volkskrant;

"Som det var på riktigt. På ett ögonblick var jag tillbaka."

Han har sett filmen totalt tre gånger.
Själv fick han och fadern rädda många överlevande med sin lilla musselbåt. Något som har satt djupa spår.

"Vi hade bara plats för levande människor. Det är ett svårt minne, att som en snorunge på 17 vara tvungen att säga till överlevande, som satt halvt ihjälfrusna på en vall, att de inte fick ta med sig sina döda barn."

Dessutom har Bart Schoot alltid mått dåligt av att hans mor aldrig fick hjälp att bearbeta sina upplevelser. Hon förlorade halva sin familj, bla. sin mor, syster och systerdotter.
Det sägs att gamla som nu bor på vårdinrättningar i området, ofta får panikattacker under svåra vinterstormar. Andra  överlevande lämnar fortfarande sina hus i de polder, om väderprognosen varnar för svår storm. I fall att.

----

Nedan en trailer (endast på holländska tyvärr) om De Storm. Den handlar om en ung ogift mor, som förlorar sitt barn i stormen. Realistisk, men storyn är tunn, säger en del recensenter. Jag hoppas kunna se den inom de närmsta dagarna.




Holländska musikgruppen BLØF har ett soundtrack i filmen, och videon visar fler scener från filmen.


--

Mer om Biskop Bertil

Mer om Bertil Gärtner från Västnytt. Ett klart sevärt och ganska ödmjukt porträtt, men man kunde väl inte förvänta sig något annat från Jörgen Knudtzon.




Och Dagen skriver mer i dag också.

Jag skrev igår om biskop Bertil, och är helt klar över att många kände som jag.
Biskop Bertil lyckades med konststycket att vara både kontroversiell och folklig.
Det var fullt möjligt att inte hålla med honom och uppskatta honom på samma gång.

--

Biskop Bertil var MIN biskop

Jag nåddes precis av beskedet att biskop em. Bertil Gärtner är död. Han avled tidigt i morse, 84 år gammal.
Biskop Bertil var nog tämligen unik när han började blogga ett bra tag efter det att han fyllt 80 år. Och i går skrev han sitt sista blogginlägg.

"Jag trodde att en kyrka har en bekännelse som grundar sig på vad hennes Herre säger."¨

inleder han sitt allra sista inlägg, som handlar om kyrkovalet. En sista gång biter han till och säger vad han tycker. Från sin sjukhussäng. Dagen före kyrkovalet. Dagen före sin egen bortgång.

Även om jag var oense med biskop Bertil om många saker, så var han min biskop. Han var ledare för det stift jag var verksam i som både vanlig församlingsbo och aktiv medarbetare.


Prästen Liselotte Malmqvist berättar hur andra varnade henne för Göteborgs stift och man talade alltid om biskopen som "Gärtner" och använde aldrig hans förnamn.
Själv minns hon att hon bemöttes av respekt under sitt första möte med biskopen. Inställningen i ämbetsfrågan diskuterades inte. Varken hennes eller hans.

Prästen Christina Eriksson berättar i boken Du ska bli präst om hur hon fick intyg för att få göra prakten (avslutande praktiska delen av prästutbildningen) av biskop Bertil själv. Någon som förvånade henne mycket, hon var förberedd på att hon, som så många andra kvinnor som ville bli präster, skulle få fråga om intyg från en biskop i ett annat stift.
Men prästvigde henne gjorde biskop Bertil inte.

Maciej Zaremba berättar på Katolik.nu:

"När jag senare möter Gärtner i Onsala brister han ut i lovord över teologen Sahlin (en av de första prästvigda kvinnorna i Sverige, min anm.) 

Men skulle han samarbeta med henne? "Javisst, hon kunde bli kyrkoherde och jag hennes adjunkt."

Jag vill inte sticka under stol med att striden om ämbetsfrågan har varit stort problem i Göteborgs stift.

Men jag protesterar om biskop Bertil endast ska bli ihågkommen som biskopen som

 "blev känd för en bredare allmänhet genom sitt motstånd mot kvinnliga präster." GP, TT, SvD, Dagen

Han var så mycket mer. Framför allt var han inte känd hos aktiva inom Göteborgs stift som "kvinnoprästmotståndaren".
Jag minns honom som vår biskop, populär inom Kyrkans Ungdom, inte minst för sitt engagemang i Mellanamerika, inspirerad av befrielseteologin. Han var också betydelsefull för den andliga förnyelsen, något som var nödvändigt för det annars ganska stela gammalkyrkliga stiftet (speciellt Bohuslän). En god förkunnare. Det finns så mycket mer att säga, men mina ord räcker inte till.

Och Bertil, som man säger i mitt nya hemland, tot ziens, vi ses igen!


----
Fler bloggare som skriver om biskop Bertil:
Kyrksyster
Storasyster i Vassen
Dagens ledarblogg
GT

Lördagscitat om Gud, ansvar och Himlen

"Om Gud är en gubbe i himlen då är jag själv ateist."


"Det jag gör av plikt gör jag av yttre tvång medan ansvaret kommer inifrån."

Båda citaten ur Olle Carlssons Kristendom för ateister


"Heaven is important, but it is not the end of the world."

NT Wright, biskop i Durham, anglikanska kyrkan, teolog och Paulusexpert. Mer om himlen enligt NT Wright här.

--

Inlägg i pigdebatten

Nej, det ska det inte bli.

Men jag tänkte berätta om hur det är att ha en maid (i princip städhjälp, barnpassning i ett, finns inget bra svenskt ord).
Numera, här i Holland, sköter jag hemmet själv, jag kan inte säga att jag älskar att städa och stryka hatar jag. Som alla andra, antar jag.
Men städhjälp är ganska vanligt förekommande här, speciellt om man jobbar. Inget "pigstigma" som i Sverige.

Men när vi bodde i Afrika och Mellanöstern hade vi maid. Det var mer regel än undantag att utlänningarna hade maid.
Många orsaker.
Ingen tycker om att städa och stryka. Jag känner i alla fall ingen. Att inte ha någon hjälp hemma innebar att man som expat var låst vid hemmet och aldrig kom ut utan att ha barnen med sig (man hade ju inte mor- eller farföräldrar på nära håll heller). I Oman, där temperaturen var över 35 grader från april till november, var det fantastiskt att slippa ha med sig sin nyfödde när man skulle ge sig av till skolan med de två andra barnen (4 gånger om dagen; lämna morgon, hämta vid lunch, lämna efter lunch, hämta på eftermiddagen. Skolbuss? Glöm det).
Man lär sig snabbt att man "inte kan vara utan" sin maid. Eller som författaren Marika Cobbold (född i Sverige, numera boende i Storbritannien) sade till mig igår på Twitter:

"Call me an old Klass samhalles kvarleva but my maid - - -  I will not do without. :-)"

Det var förhållandevis billigt (och maken tjänade bra, så man tyckte man kunde "unna" sig det).
Man kunde anställa någon, som var i stort behov av en inkomst. Det är bara att se realistiskt på det, världen är full av människor som är i stort behov av en inkomst. Vare sig de tillhör lokalbefolkningen (i Gabon hade vi en gabonesisk menagére), eller den importerade arbetskraften (i Oman var vår maid indier och i Syrien srilankes).

Jag hade många betänkligheter om vår orättvisa värld och de stora inkomstklyftorna. Men i slutändan kom jag fram till att det var bättre att köpa tjänster än att tex. ge bort pengar till välgörenhet. Därför har vi under alla år försökt köpa tjänster så mycket som möjligt. Allt från den den obligatoriska maiden och den nästan lika obligatoriska trädgårdsarbetaren, till killar som flätar palmbladstak till terrassen, finsnickrare, målare etc.
I Syrien hade vi (jag) till och med en chaufför en gång i veckan. Han var i sanning guld värld, i ett land där jag inte talade språket och där Damaskustrafiken var värd ett kapitel för sig.

Under en period hade jag maid på heltid. Indiska Eny, från katolska Goa, var en intelligent och ganska allvarlig person med bestämda åsikter (hög moral, om jag skulle sammanfatta). I slutändan var hon i princip min hushållerska, hon visste mer om mitt hem än jag själv. Hon lärde sig intuitivt vad jag ville. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det passade mig perfekt, eftersom jag hade svårt att ge order, det tog emot så mycket (jag hade svårt att vara "bossy", tyckte inte om att vara en som "körde" med sin maid).
Och hon var suverän med barnen, utan att skämma bort dem (ett annars typiskt "maid-problem"). I princip var hon en andra hand i uppfostran av barnen, inte någon som sprang efter dem och plockade upp.
Vi trivdes väldigt bra ihop och trots att det är sex år sedan vi skildes åt kan jag sakna henne oerhört emellanåt. Jag tycker det är tragiskt att hon aldrig fick chans till högre utbildning, hon var helt uppenbart en kvinna med ett skarpt intellekt, antagligen skulle hon ha klarat av en akademisk utbildning utan problem. Familj var något som jag tror hon valde bort, hon ville inte ha det som många av hennes vänner; barnen bodde hos mor- eller farföräldrar, medan mamma, och ofta pappa också, jobbade utomlands.

Vår maid i Syrien hade det så. Både hon och maken jobbade sedan många år tillbaka i Damaskus, medan de två sönerna uppfostrades hos morföräldrarna i Sri Lanka. Paret reste hem en gång per år, på sin höjd, och aldrig samtidigt.
När vår maid under sista året hos oss blev gravid, och senare fick en liten flicka, hade hon fått nog och reste hem till Sri Lanka. Trots att huset de byggde ännu inte var färdigt och inkomsten halverades. För henne var cirkeln sluten och lyckan total när familjen fick ett sladdbarn (och de var båda överlyckliga över att det var en flicka). Men maken blev kvar i Syrien.

Slutligen, jag har levt ett liv i lyx, men jag kan inte säga att jag saknar det (även om jag skulle vilja slippa städningen emellanåt...).
Jag saknar däremot personerna som jobbade för mig.
Förutom mina tre maider, så min syriske chaufför (som egentligen var lärare i engelska, men hans "brödjobb" var att köra runt rika expatfruar, att lära folk engelska hade blivit en dåligt betald andrasyssla), som hjälpte mig att förstå den arabiska och muslimska kulturen bättre, min trädgårdmästare (inte bara trädgårdsarbetare, han hade en hel plantskola, där allt gick att köpa) som talade med stor passion om sina värdefulla damascene-rosor, och alla andra som jag mötte och anlitade genom åren.

--

Ingenting går upp emot en riktig hemmaman

Även om Anna Ankas inlägg på Newsmill är något av det mest korkade jag har läst, så kan jag inte låta bli att reflektera över det hon skriver. (Att det faktiskt ifrågasätts i diverse forum om inlägget verkligen är skrivet av Anna Anka är en annan historia).
Ännu mer vill jag ta upp Roland Poirier Martinssons Newsmillartikel.

Låt mig först lägga korten på bordet:
Jag är hemmafru. Jag har valt att vara hemma. Jag väljer att vara hemma, fortfarande.

Jag har även haft hjälp hemma under långa perioder. Under knappt fyra år hade jag en maid anställd på heltid. Det var en oerhörd lyx, jag erkänner det gärna. Jag försvarar gärna valet att anställa en maid, med motiveringen det är skönt att få hjälp med det i hushållet som är så vansinnigt tråkigt, och jag ger henne ett jobb, som hon tjänar förhållandevis bra på (och kan försörja familjen i hemlandet på). Men visst är det så, jag behövde inte ha en maid.
Gör det mig till en Anna Anka? Kanske. Andra får döma.
Men faktum är att i Sverige rimmar det illa för många när man talar om hjälp i hemmet ("pigdebatten" är snabbt i gång). Det är accepterat att man anställer någon att måla om fönstren, men inte någon som städar eller stryker. Fattar inte själv varför.

Otaliga gånger har jag fått frågan av heltidsarbetande vänner och släktingar hemma i Sverige; men vad gör du hela dagarna? Ofta svårt att svara på, eftersom det är svårt för andra att föreställa sig att det inte är något problem att fylla dagarna. Och det var innan jag klarade av att säga att jag skrev mycket.

Till Poirier Martinsson. Jag håller med om vissa saker som han säger:

Vårt samhälle är uppbyggt så att det inte är realistiskt för de allra flesta barnfamiljer att en av föräldrarna stannar hemma. Det är ekonomiskt omöjligt. Det är socialt problematiskt, eftersom alla andra jobbar, alla andra barn är på dagis. Det är kulturellt plågsamt, eftersom det antyder att man är en dålig människa. Det är ett riskabelt val eftersom valet att vara hemma är mycket negativt om man senare bestämmer sig för att återgå till (eller för första gången träda in i) arbetslivet.

Däremot ställer jag mig frågande till andra påståenden:

Om vi kunde ändra på de sakerna skulle troligen betydligt fler familjer än i dag välja att en av föräldrarna stannade hemma. Antagligen skulle majoriteten av de som väljer att stanna hemma vara kvinnor. Om det vore frukten av vuxna människors fria val fanns det ingen anledning att låta sig förfasas. Säkert skulle en majoritet av landets barnfamiljer fortsatt skicka sina barn till dagis, så att båda föräldrarna kan arbeta.

Trots att jag själv har valt att vara hemma så är frågan ändå intressant; Varför kvinnan? För att hon tjänar mindre statistiskt sett?
För att, som Anna Anka säger, mannen skulle var sämre skickad att ta hand om barn, tror jag inte en sekund på. Hur många av oss känner inte män som älskade att vara hemma med barnen och var enormt bra på att vara hemmapappor (samtidigt som jag känner en hel del kvinnor, som våldsamt längtade tillbaka till jobbet).
Jag skulle inte förfasas över det valet, men Poirier Martinsson resonerar som om det är en fysisk omöjlighet att mannen stannar hemma (det är antingen kvinnan som stannar hemma eller så skickar man barnet på dagis så att båda kan jobba).


I mitt och min mans fall var valet enkelt (mitt val i alla fall). Jag såg inte fram emot någon fantastisk karriär (socionomer i allmänhet har inte det, plus att jag inte var enormt glad över mitt yrkesval), däremot var min mans karriär beroende av att jag var hemma och han kunde arbeta på "udda"platser, där partners inte kunde jobba eller inte fick arbetstillstånd.
Alternativet var att byta jobb. (Jobb i Sverige var uteslutet eftersom hans yrke inte ens existerar där). Om vi hade stannat kvar i länder där jag kunde jobba, typ Storbritannien och Holland, så hade hans karriärchanser varit lika med noll, eller han hade sparkats ut i nästa runda uppsägningar (som har drabbat honom och hans kollegor ett antal gånger de senaste 15 åren)
Lägg därtill att jag såg det som en ideal kombination att bo på en exotisk och spännande plats, föda och uppfostra barn, samtidigt som maken tjänade bra och investerade i sin karriär.

Samtidigt är vi båda medvetna om att om situationen var den omvända, skulle han inte ha haft något emot att vara hemma. Han har haft ett antal kvinnliga kollegor under åren, där maken har varit hemma. Riktiga hemmamän, vansinnigt bra på det de gjorde.

Problemet kommer egentligen senare, när barnen växer upp och man får mer tid över. Om man vill börja jobba igen, hur kommer man in på arbetsmarknaden efter 15+ år? Omskola sig? Börja om från början? Ungefär där befinner jag mig nu, och det är inga lätta ställningstaganden. Att skylla på att man skriver på halvtid, tar hand om familjen på halvtid, håller tyvärr inte i längden.

Låt mig till sist tillägga, att kunna vara hemma, vare sig man är man eller kvinna, är en överklasslyx globalt sett och ett ganska modernt fenomen rent historiskt. Det är ingen tvekan om det. Personerna som Anna Anka radar upp som hon med sitt vansinnigt goda hjärta ger ett jobb, har inte lyxen att ena partnern stannar hemma.
Kvinnor i alla tider har jobbat utanför hemmet. Tvingats göra det.

Reagera gärna.


--

Dennis Lehane om Harry Bosch

Det är inte bara jag som tycker om Michael Connellys Harry Bosch-roman The Last Coyote (Den sista prärievargen). Recension här.

En annan av mina stora favoriter, Dennis Lehane, skriver i en italiensk tidning om karaktären Harry Bosch och speciellt romanen The Last Coyote. Han jämför Raymand Chandlers karaktär Philip Marlow and Bosch, och konstaterar att "I´ve always found it easier to invest in him (Bosch) than in Marlow".
Chandler beskriver Marlow som "a complete man".
Bosch är minst av allt en sådan man. Men han ger aldrig upp.  Lehane skriver:

"Harry Bosch, on the other hand, has never given up. Over the course of fifteen novels, he has warred with serial killers, drug smugglers, the mafia, corrupt (and in some cases killer) cops, riotous street gangs, an entrenched LAPD bureaucracy, and the tentacles of the power structure that run the city and, by extension, the world. In just about every case, he has been physically and psychologically damaged. His grip on his soul and his sanity remains precarious. And because of that, I've always found it easier to invest in him than in Marlowe. Marlowe was, true to his creator's vision and personal aesthetic, "a complete man." Bosch, however, is deeply incomplete, continually haunted by his past, by his baser instincts, by his need for justice (or is it vengeance?) and by his fervent desire, even as he believes the world is as rotten as he "knows it to be," to create some minor vision of Heaven to illuminate a city, and a world, that has lost its light."

Connellys nya om Harry Bosch kommer ut om några veckor. Och jag borde få provision efter all reklam jag gör för Connelly.

--

Morgonfunderingar igen

Jag har just upptäckt att Blogger har en ny redigerare. Så jag leker lite.
Bland annat kan man bestämma när bloggen publiceras. Typ om två veckor. Så man hinner tänka efter lite och ångra sig om det behövs.


När jag började blogga för två och ett halvt år sedan yttrade jag mig om allt mellan himmel och jord. En del av det jag skrev då skäms jag nästan för idag. En del har till och med åkt i digitala papperskorgen.
Men kanske borde jag yttra mig om allt mellan himmel och jord igen. För att hålla igång skrivandet.


Nu har jag bloggat oväsentligheter igen.

Egentligen borde jag skriva. När ändå inspirationen funkar ganska hyfsat.
Egentligen borde jag städa. Halva släkten kommer på lördag.
Egentligen borde jag gå till marknaden, köpa lite fisk, grönsaker och frukt. Victoriaplommonen är fina nu.
Men nu dricker jag kaffe och då kan man ju alltid passa på att blogga, detta gissel.
Läser lite bloggar, men det verkar vara lite dött just nu. Eller jag kanske inte läser de "hetaste" bloggarna mer. Några av dem rök från min Google Reader för ett tag sedan, eftersom jag irriterade mig på att samma personer alltid tjatade om samma saker och att debattglada kvinnor alltid lyser med sin frånvaro.

Stylad präst

Fula präster duger inte för en del som gifter sig.

Fick mig ett gott skratt när jag läste detta. Kanske har prästvidga kvinnor större chans att få en gratis (!) styling eller frisörsbesök innan vigseln.

Ja, ja...

-----

Uppdatering så här lite på kvällskvisten:

Fy, vad jag var elak här ovan.

Självklart ska alla prästvigda män ha lika stor rätt till en gratis (?) styling innan de viger det flotta brudparet!

Jag ber så mycket om ursäkt för mitt dumma påstående att kvinnliga dito skulle ha större chans.

Vankelmodighet

Jag skriver lite om min vankelmodighet på min skrivarblogg.

Dessutom känns det lite schizofrent att ha två bloggar. Hoppas att några av er som läser här också hittar dit.

Slutfrågan är; vad ska man göra när man inte kan bestämma sig?

Någon som har tips?

Bra karaktärer är nyckeln till bra romaner

Stieg Larsson-hysterin har nått Holland. Ja, det var faktiskt ett tag sedan, men Milleniumserien ligger fortfarande på topp tio hos bokhandlarna. Även filmversionen ligger numera på topp tio.

Den kommersiella lilla biografen i min stad har inte nappat, men det mer "seriösa" Filmhuset ska låta Salander och Blomqvist synas på vita duken i oktober.

Överallt prisas Larssons skapelse Lisbeth Salander (Mikael Blomqvist kommer i skymundan). Hon är helt enkelt en osannolikt bra karaktär (även om karaktären kanske är osannolik ibland, men vem vill läsa om "vanligt folk"?).

Spänningslitteraturen översvämmas av karaktärsskapelser där författarna försöker överträffa varandra. Själv kan jag inte peka på vad det är som gör en karaktär bra.

Men kanske är nyckeln att en bra karaktär vill man veta mer om. Lisbeth Salander är fascinerande och ännu mer fascinerande är det att man vet att man aldrig mer kommer att få veta mer om henne. Av förklarliga skäl.

På Michael Connellys hemsida finns ett läsarforum och en frågelåda, där Connelly svarar sina läsare. Läsarna diskuterar Connellys karaktärer, speciellt kriminalpolisen Harry Bosch, som om de vore verkliga personer.

Jag erkänner själv att min favorit Harry Bosch liksom lever med mig som en fiktiv vän. Högt upp på listan av kändisar som jag skulle vilja äta lunch med. Om han fanns i verkligheten alltså.

Nästa bok i serien kommer att handla om Bosch och hans dotter, och Connelly har lovat att den kommer att bli den mest personliga för karaktären Bosch, och alla fans väntar.

Jag också.

För mig är det ändå det som fascinerar mig mest med böcker, deras förmåga att dra in mig i deras fiktiva värld, så att jag känner mig som en fullständig medborgare, en som i morgon kanske skulle kunna möta Harry Bosch på fiket inne i stan. Eller Lisbeth Salander någonstans i en bar. Hungrande efter att få veta mer om dem. Mer. Och förälskad i hemlighet.

Böcker som inte lyckas "dra mig in" går mig förbi. Sedan kan de ha ett "vackert språk" eller fantastiska intrigupplägg, det hjälper inte.

Jag måste sugas in.

Hur mycket betyder karaktärerna för dig? Vad måste en roman ha för att suga in dig? Dela gärna med dig i kommentarerna.

Sommarminnen på bild (eller ibland önskar man att man hade större teleobjektiv)

Sonen paddlar ut med lasern.


















Vad gör du här? tycks storskarven fråga.


(För större bilder, klicka på varje bild.)

O ja, hur vanligt är det att rhododendron blommar i augusti?

Någon som vet?

Inför hösten

Ja, den har inte riktigt börjat än här. Hösten alltså. I nästa vecka lovar de över tjugo grader.

Men officiellt är den här. Ungarna är tillbaka i skolan, även den äldsta som har en vecka längre sommarlov.

Jag har skrivit in mig på en distanskurs i holländska; stavning och grammatik.

Låter vansinnigt tråkigt, eller hur?

Men jag vill läsa vidare på distans, psykologi eller något annat, och jag bara måste få ordning på mitt skrivande. Snacka går ju an, men skriva. Pu!

På den gamla vanliga svenska skrivarfronten inte så mycket nytt. Jag väntar fortfarande på att bli refuserad ett par gånger till. Mer finns att läsa här.

Men jag ska ta itu med ett nygammalt skrivarprojekt, en del av er läste det kanske när det låg på Kapitel 1. Ska försöka få pli på den där besvärlige unge prästen som tror att han kan frälsa hela världen, ta hand om en församling och sitt kärleksliv samtidigt.

Ligger en massa böcker och väntar också. Magnus Malm, Brian McLaren, Allan Willny, Olle Carlsson, Håkan Nesser, George Pelecanos med mera, med mera.

Och Michael Connelly kommer snart med sin nya Harry Bosch-deckare. Han lovar en annorlunda sådan. Den mest personliga Harry Bosch hittills. Jag väntar...

Följeslagare i Israel/Palestina twittrar

Leif Dahlin, den präst som jag utan omsvep kan säga betytt mest för mig och min personliga och andliga utveckling, twittrar om sitt engagemang som följeslagare i Israel och Palestina.

Leif som har varit missionär i Malaysia, stiftsadjunkt i Skara, kyrkoherde i Askim och Bergsjön i Göteborg, ägnar stor del av sin lediga tid som pensionär åt Mellanöstern.

Nu är han följeslagare under tre månader och twittrar regelbundet om sina upplevelser.

Följ twittret här.

Jag skulle beskriva Leif som en mild och tålmodig människa, men ilskan över det han upplever lyser starkt igenom i hans korta meddelanden.