Höra, se och tiga

För några dagar sedan hade filmen De Storm (Stormen) premiär på holländska biografer.

För första gången har någon på allvar vågat sig på att skildra en av de största obearbetade tragedierna i Nederländernas moderna historia; den svåra översvämningskatastrofen i januari 1953.

Översvämningen kostade 1800 människoliv och gjorde hundratusentals hemlösa, de flesta av dem bönder i de lågt belägna jordbruksområdena i Zeeland, Västra Brabant och Zuidholland, Nederländernas sydvästra provinser. Över 300 omkom dessutom på Englands östkust.

Att katastrofen är obearbetad rent mentalt, och att filmen väcker uppmärksamhet verkar ha många orsaker. Dels för att områdena som drabbades var strängt reformerta, gammalkyrkliga skulle vi svenskar säga, och där talade man inte om sina känslor. Man teg och led. Horen,  zien, zwijgen. Höra, se och tiga på svenska. Man ville inte belasta andra med sitt lidande. Dessutom hade ju alla runtom upplevt samma sak, de visste hur man mådde, så det låg ingen mening i att prata om det.
Sade man då. Vi vet från modern traumabehandling att det inte är speciellt hälsosamt. Speciellt de som har upplevt samma sak måste tala med varandra om det.
Sedan var det många som trodde att det var Guds vilja, det som skedde. Och då fick man ju inte klaga. Hemsk gudssyn, men så trodde man.

Staten gjorde inte heller mycket för bearbeta de överlevandes trauma. Kanske berodde det delvis på att staten var medskyldig till katastrofen. Vallarna var dåligt underhållna efter kriget och kunde inte stå emot den svåra nordväststormen, kombinerad med en ovanligt högt tidvatten, en så kallad springflod. Efter katastrofen koncentrerades all uppmärksamhet till att fysiskt förhindra en ny översvämning, genom de sk. Deltaverken.
Dessutom hade man undermåliga varningssystem. Det förvärrades av det faktum att många inte hade hört varningarna på radion. Helt enkelt för att det var söndag och de strikt reformert troende hade inte på radion på en söndag, det var en synd.

Frågan är dock om de överlevande kommer att orka eller vilja se filmen. Fd musselfiskaren Bart Schoot, som var 17 när översvämningen inträffade, berättar i de Volkskrant;

"Som det var på riktigt. På ett ögonblick var jag tillbaka."

Han har sett filmen totalt tre gånger.
Själv fick han och fadern rädda många överlevande med sin lilla musselbåt. Något som har satt djupa spår.

"Vi hade bara plats för levande människor. Det är ett svårt minne, att som en snorunge på 17 vara tvungen att säga till överlevande, som satt halvt ihjälfrusna på en vall, att de inte fick ta med sig sina döda barn."

Dessutom har Bart Schoot alltid mått dåligt av att hans mor aldrig fick hjälp att bearbeta sina upplevelser. Hon förlorade halva sin familj, bla. sin mor, syster och systerdotter.
Det sägs att gamla som nu bor på vårdinrättningar i området, ofta får panikattacker under svåra vinterstormar. Andra  överlevande lämnar fortfarande sina hus i de polder, om väderprognosen varnar för svår storm. I fall att.

----

Nedan en trailer (endast på holländska tyvärr) om De Storm. Den handlar om en ung ogift mor, som förlorar sitt barn i stormen. Realistisk, men storyn är tunn, säger en del recensenter. Jag hoppas kunna se den inom de närmsta dagarna.




Holländska musikgruppen BLØF har ett soundtrack i filmen, och videon visar fler scener från filmen.


--