Satir, hemmamän och fördomsfulla svenskar

Jag kommenterade inte Anna Ankas Newsmillsinlägg häromveckan, mest för att jag tyckte det var så dumt. Nu framgår det att den är en satir, kanske för att locka fram det fördomsfulla hos svenskarna. Jag har faktiskt lite svårt att ha en åsikt om den inställningen. Men de klipp man har sett på bla. Aftonbladet, har de också varit satir? Jag fick nämligen nästan magont av dem, eftersom Anna Ankas människosyn var så hemsk (speciellt syntes det i pratet om andra äldre och fulare väninnor, förhållandet till tjänstefolket och även till barnen). Tex. när hon skrattar åt barnens lärare (tror jag att det var) och undrar hur hon "kan leva på sin lön". Vad jag gärna skulle vilja veta är om Anna Ankas maid kan leva på sin lön. 
Om det också var satir... jag då har jag ganska svårt att se det roliga i det. Och jag tål det mesta inom humor.
Tilläggas bör att jag har mött "riktiga" Anna Anka många gånger. Folk som tycker som hon. Utan att det är satir. Riktigt läskigt, faktiskt.


En sak som jag däremot håller med om är det felaktiga i att kritikerna inte respekterar de val Anka och Poirier Martinsson har gjort. Bloggvärldsbloggen skriver också om detta, och i princip håller jag med. Även om man tycker att valen är fel, så bör man respektera att andra gör val som man själv inte skulle göra.
Men i slutändan tror jag att många reagerar negativt för att de själva inte har några val (skulle ha velat stanna hemma, men ekonomin tillåter inte) och känner sig orättfärdigt kritiserade av en rik hollywoodfru, vars liv skiljer sig ljusår från deras.
Och egentligen hånar Anna Anka svenskornas livsval. Hon reagerar på när de hånar hennes val, men egentligen gör hon precis samma sak. Hånar svenskorna för deras livsval, som oftast inte är något val. Vad skulle valet vara i så fall? Emigrera?


Inte heller här i Nederländerna har genomsnittskvinnan några val, de tvingas tillbaka i jobb efter 16 veckors föräldraledighet. Boende är svindyrt i västra delen av landet och de flesta måste jobba, i alla fall deltid. Man ser också många män som går ned till fyra dagar i veckan, för att få ned barnens tid på dagis.
Men det finns fler hemmafruar än i Sverige och det är ingen som ser det som något konstigt. Jag tror det har med den korta föräldraledigheten att göra. Holländarna brukar tycka det är fantastiskt med det långa föräldraledigheten i Sverige, men allra mest är de imponerade av det faktum att man har rätt att komma tillbaka till jobbet efteråt.


Och ja, jag håller med om att det finns fördomar om hemmafruar i Sverige. Och om att ha hjälp i hemmet. Delvis tror jag att det beror på avundsjuka. Hur många gånger har jag inte mött vänner och släktingar som gärna hade velat stanna hemma längre med barnen? Både män och kvinnor, bör jag tillägga.


Jag tycker det är tragiskt att de flesta föräldrar i Sverige inte har något val. 


Men jag frågar mig samtidigt, medveten att jag spårar ur lite nu;
Varför diskuteras aldrig hemmamän?


Därför blir jag egentligen lite besviken när Roland Poirier Martinsson berättar att han undvek att berätta att han har varit hemmaman i sammanlagt sju år och att frun tjänade bättre än honom när hon valde att stanna hemma med barnen. Varför han undvek att tala om det förstår jag, men samtidigt undrar jag; varför talar man aldrig om män som stannar hemma med barnen? Är det ännu mer tabu än hemmafruar?
Det hade varit intressant att höra hans version av hur vänner och släkt, gamla kollegor och andra, reagerade när han sade att han varit hemma med barnen. Nytt inlägg på Newsmill, kanske? Poirier Martinsson säger också att han "tror att de flesta som skulle stanna hemma skulle vara kvinnor", om föräldrarna skulle ha ett val, alltså. Och jag undrar varför han tror det?



---
Tidigare skrivet om samma ämne:
Ingenting går upp mot en riktig hemmaman
Inlägg i pigdebatten