Neverending story-om kvinnliga ledare i kyrkan

Det kommer nog aldrig att slutas diskutera om det här med kvinnor som präster/pastorer/församlingsledare/undervisare/äldste.

Jag har redan sagt så mycket tidigare, bland annat här och här och här... Jag ska inte tjata igen.

Jag delar Håkan Kennes syn som det står om i Dagen. Han var en gång i urtiden ledare för vår ungdomsgrupp och det var en ganska dominant åsikt vid den tiden och i den omgivningen att kvinnor inte skulle bli präster.
Men tiden har både jag och han gått emot den uppfattningen, utan att rucka på bibeltroheten.
Jag tycker att han redovisar bra hur han har kommit fram till sin åsikt. Ett citat gillar jag:

"Läser man Bibeln som tysk grammatik, ser man vissa regler utan undantag och andra vars undantag bekräftar regeln. Men det går att läsa Bibeln på annat sätt, och då faller allt på plats på ett logiskt sätt".

Håkan har tyskt påbrå, kan jag avslöja, och dessutom hade vi samma stränga tysklärare på gymnasiet, så jag anar lite vad som kan läsas mellan raderna i dessa ord.
Med det handlar ju om det han säger på ett annat ställe i intervjun; "ingen läser Bibeln förutsättningslöst" och det beror mycket på "vilka glasögon man tar på när man läser texterna".

Läs även övriga artiklar i Dagens serie.
Linda Bergling har också kloka, i Bibeln grundade åsikter:

Linda Bergling talar om "biblisk jämställdhet". Hon menar att Gud visade sin plan för man och kvinna innan syndafallet, då han skapade människan till sin avbild och gav dem ett gemensamt uppdrag. Syndafallet ledde till den maktkonstruktion där mannen råder över kvinnan, och det har blivit bilden för hur förhållandet mellan man och kvinna ska vara, hävdar hon.

- Jag tror att i Jesus är maktkampen över, och Gud för oss tillbaka till tiden före syndafallet, där vi kan stå sida vid sida i ett ömsesidigt underordnande för att ge varandra plats och utrymme, säger Linda Bergling.

Dagens kommentarer i Twitterformat

Jag är dunderförkyld, på dåligt humör och undrar hur jag ska fira att Internet fyller 40 år. Tydligen.

Kommer på att jag ska kommentera dagen (inte nödvändigtvis dagens nyheter) i Twitterformat.

För den som inte vet vad Twitter är kan jag förtälja att det är en slags miniblogg (eller slö chatt) där varje meddelande inte kan vara längre än 140 tecken (och det är inte mycket…)

Alltså; varje liten kommentar: max 140 tecken. 

Först:

Comhem. Nej, kom inte hem. Inte till mig i alla fall. Undrar hur mycket (lite) kamikazepiloterna de sätter i sin kundtjänst får betalt?

Comhem II: Tar bort God Channel. Gör inget, eftersom det finns God on Demand på hemsidan. Om Internet fungerar alltså. #Inshallah.

God on Demand. Kopplar de bort Gud när de tigger pengar, TV-pastorerna på God Channel?#Inshallah

Litteraturpristagare beskriver Bibeln som en handbok i dålig moral. Håller med. Om man läser den som en viss potentat läser den.

Äntligen ska man köpa Ipren på ICA! Minns min ungdoms menshelvete när pillren var slut och Apoteket två mil bort.#gnällandeutlandssvensk

Avslutningsvis.

Varför blir jag hungrig när jag är förkyld och varför smakar kaffet inte?

Lyssnar på och lipar till ljudboksversionen av Michael Connellys nya Nine Dragons. Kan inte komma ihåg att jag någonsin har lipat över en deckare? Någon annan som har gjort det? I så fall vilken? Skulle vilja läsa den.

The right to appear ridiculous is something I hold dear

Funderar på att ge min blogg ett nytt namn.
I alla fall har U2:s  I'll go crazy if I don?t go crazy tonight
blivit min nya livsmelodi, eller något sådant.

Och kan du tänka dig, kära läsare, nu har mitt husband U2 lagt upp en hel konsert på Youtube.
Kan du fatta?

Love you.

Donera mera

Den digitala åldern är här.
Inom en snar framtid kommer vi alla sitta med läsplattor.

Vissa befarar att framtidens författare kommer att bli fattigare än någonsin. Om de nu någonsin har kunna leva på att sälja sina verk vill säga.

Så nya grepp krävs. Som att publicera sitt verk (digitalt)  och be läsaren donera pengar.

Så gör Mackan. Ståuppare, Författare, Frälsningssoldat, Pappa, Pacifist, Kampsportare. Bland annat.
Med andra ord:

Donera till Mackan.


--

Lost in the Ardennes

Vi har just kommit hem från en kort resa i Ardennerna. Ca 3 timmars resa från oss, men en annan värld.
Vad visste jag egentligen om Ardennerna innan? Inte mycket. Ardennerhästen, ardennerskinkan och så har pappa berättat om det stora slaget om Ardennerna, där tyskarna bet ordentligt i gräset (snön). Det är den romantiska versionen. Den bistra och kalla verkligheten var att över hundratusen soldater stupade och tiotusentals skadades under den dryga månad runt jul och nyår 1944-45 som offensiven pågick.

Så fort vi kom över gränsen till Belgien blev vägarna sämre, folket trevligare och maten godare (Belgien har fler Michelinstjärnor per capita än Frankrike). Efter att ha passerat Bryssel gick det uppför, uppför, uppför. Högsta topparna i Ardennerna ligger på 500-600 meter, men eftersom floderna har grävt så djupa dalar får man intrycket att man är i utkanten av Alperna. Brant och dramatiskt, skog blandat med ängar. Mycket kor som betar, vandrings- och mountainbikeleder överallt.
Vi fick med oss farmor på en 9 km vandring med graderingen lätt, men speciellt lätt var den inte. Två dagar senare gav jag och dottern oss i väg på en lika lång vandring, graderad svår. Den första timmen avverkade vi en höjdskillnad på mer än 250 meter, ganska tufft för en som inte har en så vansinnigt bra kondition.

Maten är värt ett kapitel för sig. Det är höst och jaktsäsong (vi fick ducka under vandringarna, nej, skämt åsido, vissa vandringstigar var stängda vissa dagar för jakt) och följaktligen stod mycket vilt på menyn. Vi hittade tre små restauranger inom ett avstånd av 50 m som lagade ytterst god mat och speciellt vildsvinsgrytorna var en hit.

Sammanfattningsvis kan sägas att Ardennerna erbjuder allt vi vill ha på en semester, vacker natur, lugn och ro och god mat.
Skulle nog fungera bra som skrivartillflykt, som jag skriver lite om här.

Lite bilder:

Utmärkta vandringsleder, men branta

Gullig kyrka i bergen

Aldrig mera krig. Belgiska eller franska soldater besökte minnesmonumentet i Bastogne samtidigt som vi

Det är inte vi som gjorde det här i gräset...

...utan dessa krabater. Vildsvin betraktar människor som stannat vid vägkanten

Häftig(a) svamp(ar)

Det finns många droppstensgrottor i Ardennerna. Här är en av dem, grottan i Hotton.

Och så var det ölet. Belgien är öllandet nr 1. I princip finns det ett litet bryggeri i varje by. Nästan i alla fall. Vi föll för La Chouffe, som har en tomte som maskot.

Mer om boken 14 år till salu

Jag har gjort mycket reklam för boken 14 år till salu förut, men vill gärna göra det igen.
Den sanna berättelsen om 14-åriga Tessan som efter en våldtäkt får så dålig självkänsla att hon börjar sälja sex på nätet, är skakande.
Min recension av denna bok från drygt ett år tillbaka är mitt mest lästa blogginlägg någonsin och läsare hittar detta inlägg fortfarande. Jag har flera hits i veckan.

Efter det att boken publicerades förra året (och den har sålt i stora upplagor) fick författaren Caroline Engvall hundratals mail från tjejer som hade varit med om liknande saker som Tessan.

Nu har Caroline Engvall medverkat i TV4 (klipp nedan)  tillsammans med Anette, som är mycket modig och vågar berätta sin egen historia. Och bland annat säger hon att hon önskade att 14 år till salu fanns när hon var femton.

Köp denna bok. Ge boken till andra. Måste läsas.

Blandar Ulf Ekman ihop skapelseordningen med syndafallet?

Jag har läst skapelseberättelsen många gånger, ur en manligt/kvinnligt perspektiv. Många gånger. Fram och baklänges. På svenska, engelska och holländska. Tyvärr inte originalspråket, för det kan jag inte.

Jag kan inte för mitt liv utläsa ur skapelseberättelsen att mannen ska leda och kvinnan inte. Det står ju bara att han skapas före henne och att han behövde hjälp. I den första berättelsen är mannen och kvinnan totalt jämlika.

Så hur Ulf Ekman kan motivera att kvinnor inte ska vara ledare i kyrkan utifrån skapelseordningen, det är för mig en stor gåta. De tolv manliga apostlarna brukar ju dras upp i diskussionen, bland annat, men jag har aldrig hört en modern kristen ledare använda sig av skapelseberättelsen. Att Livets Ords ledare skulle ha en bibeltolkning som gränsar till de galna åsikter som ni kan hitta i kommentarerna till detta inlägg hos Carl-Henric Jaktlund, det är faktiskt riktigt chockerande för mig.

Och vad är skapelseordningen egentligen? Att människan skapades som man och kvinna och att man råkade skapas först? Något mer kan jag inte se.

Att mannen ska råda över kvinnan är en konsekvens av den gemensamma synden, inte skapelseordningen. Jag har skrivit en del om det förut, bland annat här.
Sedan har vi upprättats i och med Jesus Kristus. Han som sade att vi ska tjäna varandra och som tvättade sina lärjungars fötter. Där, om inte förr, kommer hjälp-perspektivet i ett annat ljus.
Okej, Paulus snurrar till det för oss rejält. Vad han är ute efter är ibland svårtolkat. Men han talar också om kvinnliga apostlar i sina brev, bla Junia (Rom 16:7), det är något som har totalt negligerats genom århundradena. (Bra sammanfattning av biskop Tom Wright här).

Sedan tycker jag att kvinnliga pastorer och ledare i Pingströrelsen inte borde oroa sig för vad Ulf Ekman sade på några ledardagar. Han är ju inte ledare för Pingströrelsen, eller hur?

Mer om detta hos:
Polaritet (som vädjar till de som tvivlar, tro inte att det bara är liberala teologer som tror att Gud ordinerar kvinnliga föreståndare. Det finns massor av evangelikala ledare som inte tycker som Ulf Ekman).
Senapsfrön (som bland annat säger att jämställdhet är en teologisk fråga. Bra att påpeka det i stället för att alltid fastna i frågan ifall kvinnligt ledarskap är en teologisk fråga eller en jämställdhetsfråga.Vänd på det, alltså!)

Bokrecension: Nine Dragons av Michael Connelly

Den mest personliga Harry Bosch-romanen hittills, lovar Michael Connelly i förhandsreklamen.
Det är i alla fall en annorlunda Harry Bosch-roman. Fortfarande en ganska klassisk spänningsroman, men mycket av det som händer sker utanför Harry Bosch´ kontroll. Han är en utanför sitt revir, stundtals en fisk på torra land.

Bakgrunden hittar man i flera böcker bakåt i serien. Under loppet av åtta romaner skapade Connelly en karaktär som ingen kunde komma åt. En ensamvarg med uppdrag att bekämpa ondskan i form av den grova brottsligheten i Los Angeles.
Den osårbare Harry Bosch försvann i samma stund som han fick reda på att han hade en liten dotter, Madeline (Lost Light / Skuggspel).
Fem romaner senare har hans dotter blivit tonåring och bor med sin mamma i Hong Kong.

Nine Dragons börjar med ett mord i Los Angeles på en affärsinnehavare av kinesiskt ursprung. Under utredningens gång verkar det som om den kinesiska maffian har något att göra med mordet.

Samtidigt får Harry Bosch beskedet att hans dotter i Hong Kong är försvunnen. Han släpper allt för att resa dit och leta reda på henne, och det stora frågan är; har den kinesiska maffian något med försvinnandet att göra?


Läs hela recensionen på Bokläsardagbok.



Intressant intervju med Michael Connelly om Harry Bosch här, tryck på On Demand på Video Player.

Lite prästerliga länkar

Lite prästerliga länkar så här mitt i veckan.


Äntligen lade SVT ut detta gamla "Gäst hos Hagge"-program på SVT Play. Ett nästan 30 år gammalt inslag och visst bidrog Hagge till att biskop Bertil fick en ganska "folklig" profil, trots sina åsikter.



Biskop Bertil, som ju var hängivet IFK Göteborg-fan, berättar bland annat hur "en sakkunnig" på ståplats på Ullevi tog av hatten och vände sig till och sade: "förlåt att vi har svörit så hemskt".

Ett något färskare mediaklipp kommer från idag. Bloggpolarn Pastor Joachim i Borlänge intervjuas i Radio Dalarna. Han berättar också och hur folk ofta snabbt brukar svära när de förstår att han är pastor.

--

Har tänkt på mycket...

...de senaste dagarna.


*Om det här att anpassa tron till något man vill att den ska vara. För det gör vi väl alla? Och hur kommer man runt det? Att inte anpassa tron till sitt eget liv, utan sitt eget liv till tron. Eller som man säger här:

 "---let's not let give God a convenient place within our own story; but rather find ourselves swept up in God's much larger Story!"

*Om det här med att föra Himlen till Jorden. Hur sjutton ska man bära sig åt? Hur ska man fokusera på Guds storhet? Hur ska jag göra för att inte reducera Jesus till en klok filosof, som talar om för mig hur jag ska leva, inte heller Gud till endast ett bandage för mitt blödande sår?

Jag har koncentrerat mig på att läsa och lyssna på biskop Tom Wright, återkommer om det. (Att lyssna på honom är verkligen givande, han talar förutom om the Kingdom of God också ofta om kreativitet).

*Om att försöka fokusera på skrivandet och inte på önskan att bli publicerad. Det är inga lätta tankar efter att all världens refuseringar (nja, inte riktigt, men det känns så...) verkar ha min mailbox som permanent slutmål.

*Om att hitta sitt eget språk igen. Om att det inte går att sluta skriva om skrivandet finns i blodet. (Slutade med att jag anmälde mig på en skrivarkurs i London). 




-----

Har tänkt på en sak som hände häromdagen. Jag har precis börjat en kurs i teckning och målning, antagligen en desperat gest att få blodet i den kreativa ådran att flöda fritt igen.
Men det är en positiv erfarenhet, trots att jag varken hållit i en pensel eller en kolbit på tjugo år (jag älskade bild i skolan och tog extralektioner i gymnasiet). Det här gör jag bara för min egen skull (och utan krav på mig själv att bli "publicerad", men det är kul när alla ger varandra feedback i slutet av lektionen).
När jag diskuterade färgval med läraren (det var meningen att jag skulle måla från vitt till mörkblått, men med stråk av lila i) frågade jag var det lila borde komma i motivet (ett stort blad).
"Det kan du inte säga på förhand", sade hon. "Du får se hur det utvecklar sig."
Med andra ord, målningar (konstverk överhuvudtaget) lever sitt eget liv. Lite som skrivna berättelser.
Och livet.
Man kan inte säga på förhand.

(I slutändan blev min målning mer lila än vitt eller blå...)

--

Usel dag

Skrivarmässigt, alltså.
Och vädret var uselt det också.
Men yngste sonen hade fiollektion igen och tyckte det var kul. Gör mig glad också.

Skrivarmässigt var det alltså en usel dag. Läs mer på min Bokskrivardagbok.

--

Click clack

Jag brukar inte var någon stor fan av Eurovision Song Festival, varken för barn eller vuxna.

Men den här killen har tagit Nederländerna med storm. Många talanger, hyfsad röst och mycket charm. Och tretton år. Vad månde bliva?
Glad blir man i alla fall av att se det.

Numera fiolspelande

En liten krabat tittar på världen. Har bestämt sig för att den är värd att satsa på. Efter en felfri och ganska lätt förlossning blev han två dagar gammal mycket sjuk.Blodsockret sjönk till extremt låga värden och det tog år innan vi fick reda på varför. Kroppen producerade för mycket insulin.

Här på bilden är han på bättringsvägen, ligger i en öppen kuvös, men just i den här stunden var det nog ingen som visste, eller ville veta, hur det skulle bli i framtiden. Några men? Förståndshandikapp?

Idag fyller vårt yngsta barn åtta år och är pigg och frisk. Började spela fiol i måndags.

Svårigheten att föra Himlen till jorden

Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.

Bibelns kanske mest missförstådda mening. Eller bortglömda. För mig tycks det som om en majoritet av kristenheten är koncentrerad på att värna om sin egen eller andras frälsning, och inget annat.
Det är viktigt, visst, men det blir en totalt individualiserad tro.  Följaktligen, det spelar inte så stor roll hur jag beter mig, jag kan alltid be om förlåtelse och fortsätta vara kristen.
Sant, det också, men...

Det finns ett stort MEN.

Är vi byggnadsarbetare i Guds rike, eller inte? Bygger vi vidare på huset, där Jesus är hörnsten?

"Vår uppgift är att föra himlen till jorden. I stort och smått. I varje detalj av livet ska vi föra himlen till jorden."     Bono, i ett intervju med Bill Hybels, finns att läsa här.

Rob Bell säger att han vill definiera termen "evangelical" (I USA oftast synonom med fundamentalistisk, högerkristen) så här:

"I embrace the term evangelical, if by that we mean a belief that we together can actually work for change in the world, caring for the environment, extending to the poor generosity and kindness, a hopeful outlook. That's a beautiful sort of thing."

Vidare i samma intervju:

"I think we have enough religious people who are going around trying to convert people. My guard is up when somebody is trying to convert me to their thing. Are you talking to me because you actually are interested in this subject, because you care about me as a human, or am I one more possible conversion that will make you feel good about your religiosity? I don’t have any embarrassment about my religion, and it’s not that I’m too cool, but I would hope that the Jesus message would come through, hopefully through a full humanity."

Jag kan känna precis samma sak. Och jag är redan kristen. Hur ska då inte ickekristna känna? "Bryr de verkligen sig? Eller handlar det endast om att göra mål eller rädsla för att jag ska hamna i helvetet?"

 Jag känner en stor passion för att föra himlen till jorden. Jag är fullkomligt övertygad om att när vi försöker föra Himlen till jorden, bygger på Guds rike, så kommer överlåtelserna i kölvattnet. De flesta som omvänder sig till Jesus, i alla fall de jag har träffat på, attraheras i först av kristnas förmåga att leva gudsrikeslivet här på jorden, "se hur de älskar varandra", sedan av budskapet.
Vilket gör mest intryck på ickekristna; att vi försöker omvända dem, eller sättet vi lever ut vår tro på?
Det ställer stora krav på oss kristna. Det får inte bli en gärningslära, för då är det inte bättre än "omvändelsefixeringen".

För mig är evangeliet ett kärleksbudskap, ett glatt budskap, Guds kärleksförklaring, Guds längtan efter en återupprättad människa och skapelse. Biblen genom sin långa berättelse om mänskligheten förmedlar detta budskap, men också de kristna.
Meningen med livet är att "föra Himlen till jorden".

Därför blir jag frustrerad, arg, ledsen, vad ni vill, när ickekristna "läser Bibeln som Åke Green". Missförstå mig rätt där. (Den där termen skulle jag kunna utveckla i all oändlighet, men i princip handlar det ju om att "sila mygg och svälja kameler", speciellt vad det gäller tolkningen av Gamla Testamentet.)

Ibland känns det som om jag alltid misslyckas i att "föra Himlen till jorden". Även om det är i det lilla. Jag är en kass apologet, jag har så mycket respekt för att alla ska ha rätt att ha sin mening (även om jag tycker att de är fel). Hur jag än vänder och vrider mig så finns det alltid någon som har en helt annan, för mig totalt obegriplig uppfattning om vad föra himlen till jorden innebär. Det gör mig som sagt frustrerad, milt uttryckt. Något annat som gör mig ledsen är kristnas förmåga att håna andra kristna som talar om dialog och samtal, ekumenik och enighet.
För det är ändå så; det finns oenighet om vad som ska innefattas i termen "föra himlen till jorden". Vi kommer inte ifrån det. Och det måste få diskuteras.

---
Reagera. Jag vill gärna veta vad du som läser detta tycker!


----
Reflektioner som uppstod efter att ha läst en del samtal på nätet i kölvattnet av Birger Schlaugs debattartikel i Dagen:
Antigayretorik
Helds HBT-nyheter
------------------------

Läs också.

-------------------------------------------------------------
Uppdatering 16 okt 2009:

Till Birger, som tack för länken:
Jag tar hjälp av mitt husband (video här, eller den galna remixen här):

"How can you stand next to the truth and not see it?


A change of heart comes slow


It's not a hill, it's a mountain
As you start out the climb
Do you believe me, or are you doubting
We're gonna make it all the way to the light
But I know I'll go crazy if I don't go crazy tonight


Every generation gets a chance to change the world
Pity the nation that won't listen to your boys and girls
Cos the sweetest melody is the one we haven't heard
Is it true that perfect love drives out all fear?
The right to appear ridiculous is something I hold dear
Oh, but a change of heart comes slow" ---------hela texten här