Nuförtiden bloggar jag nästan alltid om mitt skrivande på Bokskrivardagbok, men eftersom en del läsare här inte har koll på den, så tycker jag att det vore på tiden att uppdatera er också.
För drygt ett halvår sedan skrev jag klart min roman Kvarnsten om Halsen, som jag då hade hållit på med i ungefär två år. Omättligt stolt att jag lyckats skriva klart den (och dessutom omåttligt trött på den) skickade jag in den till nio förlag av varierande storlek. Hittills har jag fått standardrefuseringar för åtta av dem (det nionde förlaget håller på att säljas så där händer ingenting, det tionde har refuserat, men har lovat komma med ett utlåtande, men det har jag ännu inte fått).
Visst hade jag förväntat mig refuseringar, men inte bara standardrefuseringar. För den som inte vet; standardrefuseringar betyder i de flesta fall att förlaget inte har läst manuset i sin helhet, på sin höjd skummat igenom det, men för det mesta bara läst några sidor i början. Så fungerar det i förlagsvärlden, de får så oerhört många inskickade manus. Hinner inte läsa allt.
Som novis har jag fått lära mig allt detta den tuffa vägen och har förhoppningsvis blivit lite mer hårdhudad. Jag vet inte om jag kommer att skicka in till fler förlag, i så fall några mindre. Jag måste vara säker på det förlaget passar just mig.
Jag vill också passa på att officiellt tacka alla er som på ett eller annat sätt stöttat mig under arbetet med med manuset; ni som läst manuset, givit feedback och kommenterat; stöttat på annat sätt och kommit med tips och råd.
Tack till (hoppas jag inte glömmer någon): Hans-Olov Öberg, Ann Ljungberg, Inga-Lina Lindqvist, Birger Schlaug och Kiki Pettersson. Och så hela deckarkursen i Sevilla Mars 2008; Åke, Maria, Lars, Jeanette och Cecilia. Och familjen förstås; för att de har stått ut med mitt skrivande.
Jag har nya skrivarprojekt på gång. Just en roman som till största delen utspelar sig i Afrika. Jag vet inte om jag kommer att försöka på den publicerad den vanliga vägen. Jag kan inte riktigt se poängen med att skicka in manus till en massa förlag när chansen är så liten att det överhuvudtaget bli läst. Jag ska nog skriva för mig själv och om någon lyckas övertyga mig om att det är mödan värt att löpa linan ut med ett eventuellt färdigt manus; då kommer jag kanske att göra det.
Att vara konstnär är väldigt tufft och man får bara tänka bort allt vad kommersiellt är. Jag har känt så många bra musiker som aldrig blivit spelade eller fått kontrakt, och en del dåliga som fått det. Antingen får man sina minuter i rampljuset eller så får man det inte men det har inte att göra med kvaliteten på ens arbete. Det måste man komma ihåg. Och försöka att odla vad det var som fick en att börja skapa till att börja med. Det är enda anledningen.
SvaraRaderaFy, man kan inte deppa ner sig för sånt där.
SvaraRaderaVem skriver du för? Dina presumtiva läsare eller för förlagen?
Har du förresten läst Mackans bloggpost om refuseringar? Jag vet ingenting om den där världen, men jag tyckte det var intressant.
Förresten är jag glad att du fortfarande uppdaterar den här bloggen lite då och då! Jag läser!
Hej Sofia!
SvaraRaderaJag försöker ofta jämföra med hur det är för utövare av andra konstformer, tex om du är vanlig konstnär eller musiker. Nu är jag ingen expert på hur det fungerar där, men visst har varje musiker som tar sin musikalitet på allvar en dröm att "lyckas" precis som en författare drömmer om att bli utgiven och bästsäljare.
Men en musiker eller konstnär som har talang kan bli någotsånär känd hemmavid, eller så jammar du i det garageband bara för att det är kul (eller spelar i kommunens orkester...).
Om man skriver är man mycket mer ensam (och jag ännu mer, eftersom jag skriver på svenska, men inte bor i Sverige) även om internet är öppnat nya möjligheter.
Men visst har du rätt, man måste odla det som fick en att börja skapa.
Emanuel, jag kommer över det.
Men när man har jobbat målmedvetet i nästan två år och allt faller platt så känns det lite motigt.
Jodå, jag har läst Mackans inlägg och jag håller inte riktigt med honom. Får motstridiga uppgifter om hur det egentligen fungerar i förlagens värld. På http://debutantbloggen.wordpress.com/
medgav faktiskt en förlagsredaktör (anonym) att de "i värsta fall" bara skummar manus. Och jag tror även Mattias Boström på Pirat också har skrivit om att inte hela manus läses om de inte "fångar" läsaren med en gång.
De hinner helt enkelt inte.
Och självklart ska man skriva för sina presumtiva läsare! (Och sig själv, men det det senare tror jag är lite av en författarmyt. Men visst måste man tycka om det man skriver...) Inte för förlagen.
Sedan är det en annan historia hur man ska nå läsaren. Där erbjuder den nya digitala åldern nya lösningar.
Jo, det nästan lite kränkande med standardbreven som tackar och avböjer. Har åkt på det några gånger, första gången på 70-talet med ett manus som var en variant på Jack. Läste den häromdagen, och är evigt tacksam för att förlagen tackade nej... Ditt manus var bra mycket bättre!
SvaraRaderaHm, ja, Birger, om 30 år kommer jag kanske också vara evigt tacksam att förlagen tackade nej...
SvaraRaderaUndrar förresten hur många etablerade författare som tittar på sina första (publicerade) verk som önskar att förlagen hade sagt nej?
Stå på dig! För min egen del vaknade författardrömmarna när jag var tretton och jag fick mycken uppmuntran. Sedan gick den kreativa kraften under många år in i (i tur och ordning) musiken, studierna, teater innan följandet av en döende livskamrat tog allt. Kvar från alla dessa år har jag ett knippe sånger som jag fortfarande sjunger när jag får gigs - antingen som trubadur eller med mitt band. I början på nittiotalet tog jag upp en romanidé påbörjad på 80-talet och kämpade med den i flera år under kärleksfull och samtidigt skoningslös handledning av min svensklärare från gymnasiet. Åtskilliga refuseringar följde. När jag nu efter min debut förra året ser tillbaka på mitt refuserade arbete vill jag inte ge ut det längre - det var min lärotid, helt enkelt. När jag sedan fick debutera hade det gått 40 år sedan drömmen vaknade. Bibliskt på något sätt...
SvaraRaderaAllan Willny
Monica, alla musiker spelar inte i ensembler. Överhuvudtaget är det inte bara ett performativt yrke utan framförallt skulle nog musikvetenskapen säga ett skrivande. Det är komponerandet som är grejen. Jag räknar här inte med hobbymusiker. De har ett helt annat syfte med sin verksamhet.
SvaraRaderaSofia, där har du givetvis helt rätt. Det är skillnad på musiker och på att skapa musik. Bara för att man är en duktig musiker betyder inte att man kan skriva musik.
SvaraRaderaSå min liknelse faller där. Kanske är det bättre att jämföra med en konstnär som målar.
Men kan man alltid likna en skribent vid en kompositör?
Eller är en skribent som "inte lyckas" bara en hobbyskribent, precis som en misslyckad kompositör i alla fall kan fortsätta spela musik?
Det där var kanske en egendomlig fråga.
För att återkomma till det som sa förra gången, vad det handlar om är att fortsätta skapa, oavsett motgången (eller medgången).