Denna blogg släcks ned...

Eller; jag tar en rejäl paus.

Detta på grund av flera olika anledningar.

1. Jag håller på och skriver på ett nytt romanmanus (det förra gick åt skogen), envist och träget, med målet att det faktiskt ska bli färdigt innan året är slut och därmed skickas till förlag. Den som aldrig har skrivit en bok vet inte hur oerhört mycket slit som ligger bakom.

Bloggen tar för mycket tid från skrivandet.
Om mitt skrivande kan ni läsa här. 
 
2. Allvarlig och långvarig bloggtorka. Jag har länge tyckt att jag har haft mycket lite att komma med. Ständig upprepning av samma teman, och inga nya idéer. Jag börjar också tvivla på nyttan av att som utlandssvensk sitta och ha en massa åsikter om ett land och dess politik, och dess kristenhet, där jag inte har bott på sexton år.

3. Bloggen har en trogen, men liten skara besökare. Så där fyrtio-femtio sidhänvisningar per dag, mer om jag länkar till något bra ställe, tex Dagen. Jag har lite svårt att motivera att skriva för så få, även om många av dessa är personer som jag gillar att skriva för. Hade bloggen haft ett långsamt stigande läsarantal, så hade det varit en annan femma. Dessutom har jag ytterligt få som kommenterar, vilket enbart måste betyda att det jag skriver om inte lockar till diskussion. Inte tillräckligt kontroversiellt, antagligen...

4. En av mina orsaker till att jag startade bloggen var att få igång ett dynamiskt utbyte om kristen tro i en ny tid. Jag haft svårt att ta i detta under en längre tid.

Orsaken är; och det sitter långt inne att erkänna det; att jag under en lång tid känt ett stort mått av tvivel.   

Jag kan inte riktigt säga att jag tvivlar på Guds existens, Ofta känns Han närmare än någonsin förut. Snarare är det allt runtomkring. Jag har alltid velat bekänna mig till en “klassisk kristen tro”, och gör det nog fortfarande, men vissa aspekter av kristen tro tvivlar jag på. Jag vet tex. inte hur jag ska förhålla mig till Bibeln. Guds okränkbara och eviga ord? Hur är det möjligt? Den är ju skriven av människor, inspirerad av Gud kanske, men inte dikterad. Det står mycket vansinnigheter i Bibeln. Mycket som jag inte kan ställa upp på. Just nu har jag oerhört svårt att läsa Bibeln.

Kristenheten tvivlar jag också på. Faktum är att jag helt tappat tron på den. Jag känner mig inte hemma någonstans. De strama uteslutande konservativa kristna, eller de flummiga, intetsägande liberala; inget för mig. Jag har länge letat efter en mittfåra, men jag tror inte den existerar.
När kristna som säger sig stå för en klassisk kristen tro samtidigt röstar på SD, som står för en så tydlig xenofobisk och rasistisk agenda, då vill jag inte vara med längre.
När kristna säger att ett homopar som vill leva troget till döden skiljer dem åt, lever i synd och inte i enlighet med Guds vilja, då vill jag inte vara med längre.
När kristna som säger sig vilja skydda det finaste vi har, våra barn, och sedan använder dem enbart för att tillfredsställa sina egna lustar, då vill jag inte vara med längre.
När kristna stöttar Israel, men öppet blundar för de grova övertramp dess politik är skyldig till, då vill jag inte vara med längre.

Jag skulle kunna fortsätta rada upp orsaker till att jag inte vill vara med längre och är ganska övertygad att många kyrkor skrämmer bort fler än de lockar till sig.

Den kristna bloggosfären är värd några rader också. Om man tittar på olika topplistor så toppas de av mer eller mindre halvneurotiska bloggare som verkar bo vid datorn, länkar till miljoner platser varje dag och presenterar en kristendom som jag inte känner igen mig i.(Med några få undantag, Stefan Swärd och Joachim Elsander, bland andra, är helt vettiga, ett undantag som bekräftar regeln). När de dessutom helst ägnar sig åt att spy åt katoliker och mer "liberala" kristna, då vill jag bara spy själv. Och grädden på moset, när de röstar på SD, då vill jag bara gråta. Varför Gud håller du inte reda på ditt flock lite bättre? Har de glömt vad nazismen gjorde med ditt egendomsfolk?

Och den livsviktiga frågan som jag ställer mig är; skrämmer inte dessa vällästa bloggar (och deras anhängare, en del som kommenterar där är rent ut sagt läskiga) bort fler från Gud och en personlig tro än de lockar dit?

Jag har en stark och innerlig vilja att jobba för Guds rike här på jorden, men just nu har jag ingen aning om hur jag ska göra det.

Jag har också en innerlig önskan att åter leva i djup utvecklande gemenskap med Jesus Kristus, och hoppas att denna bloggpaus på något sätt ska hjälpa mig att få det.
Jag fortsätter att vara en trogen gudstjänstbesökare. Jag känner mig ändå trygg i min kyrka.

Visst är jag medveten om att denna blogg skulle kunna vara ett forum där jag kunde ventilera mitt tvivel, och försöken att hitta tillbaka, men jag orkar inte riktigt det. Jag fortsätter att vara aktiv på min skrivarblogg och min bokrecensionsblogg.

Kommentera gärna.

Om du vill säga något som du inte vill ska synas i kommentarerna går det bra att maila til monica.olskolk@hotmail.com


Många kramar
Monica

Ett valresultat som manar till eftertanke

Min första tanke över valresultatet var; välkommen Sverige, till en värld präglad av xenofobi. Högerpopulism med rasistiska förtecken är inget nytt i Europa. Nu har detta "drabbat" Sverige.

Det manar till eftertanke.
Vad är det som gör folk så missnöjda att de röstar på ett parti med uppenbart rasistiska rötter och vars ledare uttalar sig på ett sätt som inte kan kallas annat än rasistiskt. SD talar ju tex. om muslimer och araber på liknande sätt som Hitler talade om judar.
Oavsett om valprogrammet innehåller punkter som många kan hålla med om (som att varför inte ta hand om de invandrare vi har på ett bättre sätt, innan vi tar emot många fler), så ligger det bruna där precis under ytan och stinker.

Jag tror att det bottnar i en egen livssituation som man inte är nöjd med, samtidigt som man är präglad av xenofobi, skräck för det främmande; främlingsfientlighet. För om man inte har sitt på det torra, då är det lätt att hitta något annat att skylla på.

Och för att kommentera det faktum att det finns aktiva kristna bland SDs väljare; främlingsfientlighet har inget utrymme i kristen tro, det är min bestämda uppfattning. Jesus var den som sa "älska dina fiender", inte tvärtom. Inte heller sa han att man ska vara fientlig mot dem.
Jag kan inte se hur man ska kunna verka för Guds rike, som vill inkludera, inte stänga ute, och samtidigt stå för en främlingsfientlig agenda.

Thomas Österberg kommenterar bra i Dagen. Så också Carl-Henric Jaktlund.

Blockpolitik - hatad eller älskad?

Det är många som hatar blockpolitiken. En hel del tappade tron på politiken, eller blev allmänt förvirrade, när miljöpartiet valde att tillhöra det röda blocket, i stället för att vara oberoende.

Här i Holland vet ingen vad blockpolitik är, än mindre minoritetsregering. Vi hade val i början av juni, och har ännu ingen regering. De har försökt alla sorters kombinationer, blå, lila (alltså blå + röd, även varianten lila plus, där jag tror även de gröna fanns med diskuterades)... osv.

Så klaga inte. Jag tror Sverige kommer att ha en regering innan Nederländerna.

Lycka till alla ni som ska rösta i morgon. Om ni inte redan har gjort det.

Låt den rätte komma in

... eller den felaktige. Jag vet inte riktigt hur man ska uttrycka det.

Jag skriver inte om filmen/boken med samma namn.

Utan om valet i Sverige.
Jag har följt det på avstånd. Många ojar och jämrar sig över att Sverigedemokraterna antagligen kommer in i riksdagen.
Jag förstår inte varför. Låt dem komma in. Och visa vad de går för. Sedan kan vi se.

Personligen tror jag inte man kan bygga en politisk agenda enbart runt främlingsfientlighet. Jag tror inte att de kommer att lyckas med allt de har lovat sina väljare.
Däremot kan det ju vara en nyttig läxa för de andra partierna, som äntligen (?) inser att man måste ta sina väljare på allvar, annars bjuder man in högerpopulismen och främlingsfientligheten.

Jag tror inte heller på att sopa problemen under mattan; de problem som invandring, misslyckad integration och kraftiga kulturkrockar innebär. Sveriges politiker har de senaste 20 +- åren  inte varit så bra på att tackla den frågan. Oavsett om man är för eller emot invandring (eller om man har åsikter om hur invandringen ska se ut) så får man inte förneka att kulturkrockar uppstår när olika kulturer möts. Man ska inte heller tro att integration sker av sig själv.

Jag minns tex. när jag jobbade med invandrare (flyktingar) innan jag ens var färdig socionom att asylsökande inte fick jobba. Vi hade högutbildade, driftiga klienter som inte fick jobba, bara satt hemma (i åratal ibland) och väntade på besked. Efter ett tag var de inte så driftiga längre. Det hade jag inte heller varit.
Samtidigt hade vi klienter som inte hade någon större lust att göra något åt sin tillvaro. Det funkade ju bra att få "lön" från staten (speciellt om man jobbade lite svart vid sidan om...). Så översatte tolken nämligen socialbidrag, eftersom det inte fanns något ord för socialbidrag på deras språk. Det var ju inte konstigt att det blev helt fel.

Själv tycker jag att ett multikulturellt samhälle är okej, bara man kommer överens om att hålla sig till samhällets regler och lagar. Ja, jag vet, det låter kanske enkelt. Men världen har krymt, och med det kommer många kulturer att leva nära tillsammans. Vi måste lära oss att tackla det.
Ett exempel: Jag har inget emot att moskéer byggs, och att muslimer ber till Allah där (eller i en källare någonstans, vad är skillnaden?), men om någon av dess besökare gör sig skyldig till hets mot folkgrupp, hatbrott, eller "vanliga" våldsbrott; så måste man ju ta i det separat. Likaså bidragsfusk och svartjobb och liknande.

Vi får se hur det går på söndag. Själv har jag redan röstat på ambassaden i Haag.

Förövaren skyddas, men inte offret

När rättegången mot Göran Lindberg hölls skedde det bakom stängda dörrar.

När nu rättegången mot en 32-årig man som utsatt en 16-årig flicka för våldsamt sex skulle inledas begärdes också stängda dörrar av hänsyn till flickan, men i detta fall ansågs det inte finnas tillräckliga skäl.
Flickan mår just nu så dåligt att åklagaren inte vill förhöra henne i rätten.

Caroline Engvall, författare till boken 14 år till salu (som handlar om en 14-årig tjej, Tessan, vars självskadebeteende visar sig genom att hon säljer sex) , frågar på sin blogg vad det är för skillnad mellan 32-åringen och Göran Lindberg.

I båda fallen har de kvinnliga offren farit väldigt illa, men bara i det ena sker rättegången bakom stängda dörrar.
Det är tydligen skillnad på folk och fä, eller?

------------

Ps.
Caroline Engvalls bok om Tessan är fortfarande lika skrämmande aktuell och viktig!
Jag recenserar den här.

Elfte september - nio år senare

Självklart är det ingen som glömmer 11 september. Inte någonsin. Mycket förändrades under de där timmarna en solig septembermorgon i New York.

För mig personligen var tiden runt 11 september extra betungande. Förutom att vi bodde i ett muslimskt land vid tidpunkten för attacken mot Twin Towers, och självfallet oroade oss för vad som skulle hända, så dog min svärfar mycket hastigt två dagar senare. Eftersom jag var höggravid (tre veckor före beräknad nedkomst) kunde jag inte resa med min man till Holland för begravningen. Det är något som jag än i dag har svårt att tänka på; att jag inte kunde vara där och ta avsked, inte heller kunde jag stötta min man och min svärmor på plats. I stället satt jag hemma och var ensam med mellanbarnet, och tittade nästan dag och natt på BBC och CNN. Inte hälsosamt för någon, tror jag, höggravid eller inte.

Några veckor senare föddes vårt yngsta barn, två dagar senare blev han svårt sjuk pga hypoglycemia (lågt blodsocker) och ungefär samtidigt anföll USA Afghanistan. Åter låg jag där på sjukhuset och tittade på CNN och BBC nästan dag och natt. Inte hälsosamt för någon, nyförlöst eller inte. Lyckligtvis blev vår son bättre och efter fem dagar kunde vi ta med honom hem.

Så där lite kortfattat var mina dagar runt och efter 11 september 2001.

Varje årsdag grubblar jag en hel del över död och ondska. Kastar givetvis en fråga till Gud och undrar varför han inte gör mer för att stoppa ondskan. Och jag känner mig så liten. Vad kan jag göra?

Samtidigt blir jag för varje år mer och mer övertygad om vad meningen med livet är. Det är inte att jag ska tro på Gud för att få evigt liv för att slutligen slippa ondskan. Jag ska slippa. De slipper inte. De som gör ont.
Klassiskt VI och DEM- tänkande
Snarare att jag ska/vill/försöka tro på Gud därför att han vill ha en relation med mig, och för att han vill att jag ska verka för att föra himlen (Guds Rike, inte något uppe i himlen, inget bakom himlaporten där sankte Pär står och vaktar med sina nycklar) till jorden. Tillkomme ditt rike, så ock i himlen, så ock på jorden (jag kör fortfarande med gamla översättningen). Jag. Lilla jag.
Och det är inte vi och dem längre. Det finns inget utrymme för uteslutande. Inget utrymme för rasism, misstänksamhet, avvisande av dem som inte är "som vi". Inget dödande i religionens namn.
Jag förnekar inte att jag fortfarande känner mig förfärligt liten ibland. Jag förnekar inte att jag har fel och brister, och att jag ständigt klandrar mig för att jag inte gör tillräckligt för Guds Rike (jag har "av naturen" dåligt självförtroende, en ständigt stötesten i mitt liv), att jag faktiskt begår onda gärningar ibland.

Men Gud ska veta att jag försöker.

"Yahweh, Yahweh
Always pain before a child is born
Yahweh, Yahweh
Still I´m waiting for the dawn
Take this hands
Teach them  what to carry
Take this hands
Don´t make a fist, no
Take this mouth
So quick to critisize
Take this mouth
Give it a kiss"
                              U2 Yahweh



Ps. Denna bloggpost inspirerades lite av det som Birger Schlaug och jag tog upp i kommentarerna till förra inlägget. 

Koranbränning stoppad

Åtminstone för stunden.

Nu säger den aktuelle pastorn, Terry Jones, att bränningen lagts på is, eftersom han inte längre är säker på om moskébygget på Manhattan kommer att flyttas.

Alltså, vi tar det en gång till;

Koranbrännande pastor skakar hand med en lokal imam (whao, det är i sig något anmärkningsvärt!) och tror därmed att moskébyggen på Manhattan är stoppat. Vad har en lokal imam i Florida för inflytande på en byggnation i New York? Ingen, troligen. Däremot kan han ju alltid säga att han ska göra sitt bästa för att stoppa bygget.

Jag kan bara säga två saker om detta. Pastorn ifråga är mycket naiv och dum när han tror att han kan stoppa ett moskébygge (var det förresten någonsin syftet med koranbålet?) genom att prata med en lokal imam.

Han är också mycket naiv och dum när han inte räknar med (är troligen ovetande om) hur snabbt och globaliserat informationsflödet är i vår moderna tid. I princip kan tändandet av första tändstickan ses över hela världen inom några minuter, kanske sekunder. Och dessa scener kan utnyttjas av människor som vill skapa opinion, utan att de säger att det är en halvt galen fundamentalistisk pastor (god representant för vad jag kallade kristen tokhöger i ett tidigare inlägg) i en pyttekyrka någonstans i Florida, som bränner koraner. De kommer givetvis inte att säga att aktionen fördömts av alla amerikanska myndiheter, FN, kyrkoledare, påven...osv

Och så kan man tända en krutdurk som är betydligt explosivare än ett litet koranbål på ett fält i Florida.

Vi har sett det förut. Jag har sett det förut, jag såg med egna ögon när de brände ned norska ambassaden i Damaskus.

Tillägg:
Jag kan skriva under på vad Henrik Berggren säger på ledarplats i DN:

"Pastor Jones är lika lite representativ för västvärlden och kristendomen som al-Qaida är för den muslimska världen. Men genom sina aktioner tar fanatikerna sina respektive miljöer som gisslan. Den ömsesidiga misstänksamheten sprider sig som ringar på vattnet."

 Det är ett problem att lokala (religiösa) ledare får för mycket plats i dagen globaliserade mediavärld. Men så ser verkligheten ut. Hur ska vi hantera det? Hur bryta denna spiral?

Intervju med Paul Young- författare till "The Shack"

Många av er har säkert läst The Shack av Paul Young (Ödehuset). The Shack syftar till "the Shack around your heart" och man behöver ha läst boken för att förstå vad som menas. Romanen handlar om en man som förlorat sin lilla dotter ett antal år tidigare, och hur han möter Gud (ganska bokstavligt, i form av en svart kvinna, eller black american, som amerikanarna helst säger).

En mycket debatterad bok, mycket på grund av att många evangelikala och konservativa kristna anser att Gudsbilden i The Shack inte är biblisk. Andra har fått mycket tröst och uppmuntran när de har läst romanen. Själv tycker jag att den är mycket läsvärd, och gripande. Gudsbilden som presenteras är i korthet en som älskar, och inte dömer.
Rekommenderas.

Här kan ni se en intervju med Paul Young, som kanske kan förklara lite varför Young skrev boken (som inte är självbiografisk).
DEL 1


DEL 2


--

Vulkan (er) är inte att lita på

Eyjafjallajökull, eller vad den nu hette, var en vulkan som ställde till det i våras.

Andra, mindre eldfängda, vulkaner är tydligen inte riktigt heller att lita på.
Självpubliceringssajten Vulkan.se drogs igång med buller och bång för några år sedan.
Nu visar det sig att de inte betalar ut pengar till de som publicerat och sålt böcker på sajten men inte kommit upp i 1000 kr. Reglerna var uppenbarligen annorlunda från början, då skulle alla pengar betalas ut efter ett och ett halvt år, oavsett summa. Den regeln har ändrats.

Sådant här gör mig arg, att sko sig på ambitiösa författarwannabees och självpublicerande skribenter. 1000 spänn, eller 999 kr, är ganska mycket pengar. Skulle täcka rätt så mycket av materialkostnader etc. för en amatörskribent som inte har några inkomster på sitt skrivande.
Hur mycket har Vulkan.se inte tjänat på denna regeländring?

Frida Edman har startat en Facebookgrupp för att protestera mot Vulkan.se
Du kan gå med i den även om du inte har publicerat på Vulkan, utan bara vill stötta.

Low key blogging, Tony Blair and the Near East

Jag har inte bloggat speciellt flitigt på sistone, inspirationen tryter lite. Jag försöker hitta något intressant att kommentera i tidningar och andra bloggar, men allt handlar om valet, och det blir tröttsamt i längden.

Här i Holland handlar allt också bara om valet, det som ägde rum i början av juni. Ännu har de inte lyckats få ihop en regering. Det bör tilläggas att de inte vet vad blockpolitik och minoritetsregering är. Och de har någon slags idé om att de ska vara ense om allt innan de slår sig ihop. Vilket blir dem övermäktigt givetvis.
Man blir så trött på alltihop.

Jag borde kanske skärpa mig och skriva ändå. Man hittar alltid något att skriva om.

Hittade precis något!
Inser att jag kanske måste läsa Tony Blairs memoarer i alla fall.
Tydligen skriver han något om (eller antyder) att det var USA som låg bakom mordet på Libanons president Hariri.
Har stått vid Haririhålet (som vi lite vanvördigt kallade det) personligen. Det var en rejäl bomb som dödade Hariri och tjugo andra. Syrien fick skulden och ganska snart därefter fick de ta tillbaka alla sina trupper från Libanon.
Allt detta skedde under tiden vi bodde i Damaskus, och eftersom vi ofta besökte Libanon försökte tona ned att vi bodde på andra sidan gränsen. Men om libaneserna fick reda på att vi bodde i Syrien brukade de skratta och säga att de inte hade något otalt med syrierna, "they are our brothers!" Det var bara den syriska regimen det inte var så förtjusta i.
Nåja, mellanösternpolitik är och förblir mycket komplicerad, speciellt den mellan Syrien och Libanon. Ska inte gå in på det nu.

Längtar tillbaka ibland, måste jag erkänna. Rejält.