Vintrig nostalgitrip: Lebanon on ice

Så här i blöta Holland, när termometern lyckades visa +10 för ett par dagar sedan, längtar jag till snön. Vad jag förstår är har inte heller södra Sverige mycket vitt för tillfället.
Kom med på en vintrig nostalgitrip.

Vi träffar ofta på folk som har svårt att tro att det går att åka skidor i Libanon.
Tillhör du en av dem?
Inte så länge till...
Okej, först ska man ta sig dit. 20 min till Syrisk-Libanesiska gränsen. Trötta gränspoliser som ber en köra försiktigt "it´s icy today, madam!"
Var det snö redan där, på 1000 m höjd, då visste vi att det skulle bli vanskligt att ta "the short route" det vill säga den via småvägar i Libanons berg. Då var det bättre att köra via Beirut och ordentligt snöröjda vägar. Hade vi riktigt otur, då var bergspasset mellan Bekaadalen och Beirut stängd på grund av för mycket snö (och för många bilar utan snökedjor som stod på tvären).
Julen 2005 snöade det så mycket att vi höll på att inte komma hem. Vi fick köra via Tripoli i norra Libanon och runt bergen. Fem timmars resa i stället för två...
Över Bekaadalen och upp i bergen igen. Inom två timmar stod vi på skidorna, om vägläget var bra, vill säga...
Lägg märke till hur vi har dekorerat bilen med utländska klistermärken. Jag vet inte om ni ser den svenska älgen. Ifall libaneserna skulle tro att vi var syrier...
Det här var efter mordet på expremiärminister Hariri och ett par dagar före det att skandinaviska beskickningar stormades och brändes i Damaskus och Beirut.
Men i kristna Faraya-Mzaar, på över 2000 m höjd, var det som om tiden alltid stod stilla. Ibland hamnade jag i intressanta diskussioner med libaneser när vi satt i den långa liften upp till pisten på toppen. När de hörde att jag bodde i Damaskus tyckte de ibland lite synd om mig. Jag fick försäkra dem om jag att jag stortrivdes och att jag gillade syrierna. En gång sade en man: "We don´t like Syria. But we like the Syrians, they are our brothers..."


Säg mig, var någonstans i Europa kan man åka skidor och se Medelhavet samtidigt?
Någonstans måste det väl gå?

Jo, det är jag och min dotter, på skidor, i snön, i Libanon och med Medelhavet vid horisonten. Tror ni mig nu?
Klara dagar ska man kunna se Cypern. Det är nästan aldrig klara dagar...

Ibland övernattade vi på lilla hotell San Antonio, satt framför brasan, pimplade Ksara-vin, käkade Mezze och pratade om livet.... Det är märkligt vad man kan komma igång att prata om efter några glas Chateau de Ksara, rejält med moutabal på arabiskt bröd, och med världshistorien och världspolitiken inpå knutarna.

Och på vägen hem tog vi det kort som fick bli logo till min blogg så länge.
Just nu har jag ett annat Libanon-i-snö som logo.

Hjälp, vad jag längtar tillbaka ibland...