... och den ska med till Alperna.
Det här jag fått i hemläxa till skrivarkursen i Sevilla:
Jo Nesbö: Smärtans hus
Jens Lapidus: Snabba Cash
Agatha Christie: And then there were none (Tio små negerpojkar på svenska, får man fortfarande kalla den så på svenska?)
Åsa Larsson: Solstorm
Kostade en förmögenhet att beställa dem från Bokus i Sverige, ja, Solstorm hade jag redan och Tio små negerpojkar har jag beställt från Amazon i England), ja, ja. Varför är portot i Sverige så vansinnigt dyrt?
Jag har börjat snegla i dem lite, men annars har jag just nu fastnat i Susan Howatch The Heartbreaker, trots att jag har läst den två gånger förut (minst) och vet precis vad som ska hända. Men jag missar alltid något och njuter av att återuppta bekantskapen med Howatch karaktärer, speciellt The Heartbreakers Gavin, den unge manlige prostituerade, som säljer sig till rika homosexuella män, samtidigt som han mentalt sitter i klorna på sin kvinnliga kopplare.
Ni som ibland läser om böcker, varför gör ni det? Skulle vara kul att veta. Typiska omläsningsböcker (förutom Totte bygger och liknande... Ungar kan väl läsa om böcker tusen gånger.)?
Sagan om Ringen, självklart. Mobergs Utvandrarserie, Michael Connellys deckare (missar alltid något där också...) Selma Lagerlöfs böcker... Mer??
En fundering till:
På Vulkan.se finns hittils tre (3) böcker utgivna under rubriken Historia och Religion. Jag trodde att Vulkan.se skulle var idealstället för att ge ut sina samlade predikningar, betraktelser, studier om prästvigda kvinnors vara eller inte vara, akademiska avhandlingar och så vidare.
Men det kommer kanske.
Hade för mig att jag läst om titelbyte på just Agatha Christies bok och numera heter den (åtminstone i ljudbok) - Och så var de bara en.
SvaraRaderaJag tycker att det är jättekul att man inte direktöversatte titeln, när man ändå gjorde om den!
-
Har läst om Harry Potter-böckerna, vanligtvis inför att den senaste skulle släppas.
Men annars har jag svårt att se mönster i varför jag läser om böcker.
Ibland har det varit nostalgi (Stephen King's "Carrie"... Fråga om du vill veta varför den ger varma känslor. ;) ), ibland för att jag helt enkelt glömt viktiga delar av handlingen (har t ex läst om alla böcker jag läst av Frank Peretti. Älskade dem både första och andra gången jag läste).
Men sedan är jag en hopplös nörd också. Har nog läst om nästan alla mina non-fiction böcker någon gång. *rodnar*.
Läser om böcker? Därför att det är lättare att njuta av ett bra språk, se nyanser andra gången man läser. Dessutom gör sig en del böcker vansinnigt bra att läsa högt på sommarkvällar...
SvaraRaderaJaha, Mackan, varför ger "Carrie" varma känslor?...
SvaraRaderaDu ville att jag skulle fråga, så jag frågar.
Jag måste erkänna att jag inte har läst en enda Stephen King roman, men hans bok om skrivande står på "måste läsa"-listan.
Harry Potter har jag också läst om, glömde det. På engelska för att jag njuter av Rowlings engelska. Typisk god ungdomsbokengelska, om du förstår vad jag menar.
Birger, det där om att läsa högt får mig att tänka på min "hemläxa" till Sevillakursen igen. En fråga var; "fungerar det bra att läsa din text högt?"
Jag svarade att jag skulle inte lyckas att läsa ett enda ord högt. Jag kan inte alls läsa högt, och speciellt inte det jag själv har skrivit. Klarar inte av att höra mig egen röst antar jag.
Usel högläsare alltså, det enda jag klarar av är Astrid Lindgren för barnen, hon har ett märkligt mycket fascinerande flyt i språket, som gör att man glömmer bort att man läser och koncentrerar sig på berättelsen.
Jag antar att du läser högt ur din bok om Elvis när du är ute och föreläser?
Monica - först och främst är jag hur starstruck som helst att du har Schlaug som bloggläsare. Har träffat honom EN gång, på Almedalsveckan 07, då han fick min bok om humor och tro. Har ingen aning om huruvida han också läst den (eller läst om den...) men jag vet att Sturmark läste den, med viss behållning ;)
SvaraRaderaBack on topic:
"Carrie" var den första bok jag läste. Någonsin.
Och jag är säker på att en massa psykologer skulle ha en hel del kul att säga om det...
Det var sommaren -83 på vårt landställe på Bullandö i Stockholms skärgård. Jag var nio år och började precis läsa böcker på riktigt.
Jag fattar än idag inte att mina föräldrar lät mig göra det, men jag antar att de tyckte att det var viktigare att jag faktiskt läste än vad jag läste. Och jag älskar dem för det.
Jag minns också att jag redan då tyckte att den var jättebra. Och det har jag gjort sedan, varje gång jag läst om den. Carrie är dessutom rätt lagom i omfång, vilket senare alster av King inte är.
(Hans "Att skriva" är för övrigt jättebra! En instruktionsbok förklädd till självbiografi...)
Carrie är också en av få böcker jag läst på både engelska och svenska. Och gillat båda versionerna.
Ps - om att läsa högt. Jag hatar det.
SvaraRaderaNär vi hade boksläppet för "Ur mörkret" hade jag två mycket duktiga skådisar som läste i stället.
Just läsningen blev en succé, dessutom, men jag hatar att läsa min egen text högt.
Mackan, jag antar att "Carrie" som första lästa bok förklarar en hel del... :)
SvaraRaderaJag tror inte att man ska läsa sin egna verk om man inte är en mycket duktig uppläsare.
Apropå Schlaug, jo, vi dyker upp på varandras bloggar med viss regelbundenhet. Starstruck var jag också till en början, men har kommit över det nu... Snarare förväntar jag mig att Birger ska dyka upp med jämna mellanrum!... ;)
(Hoppas att han inte läser just detta...)
Och Mackan, jag är förfärligt avundsjuk på dig som har träffat honom i Verkliga Livet! Det skulle vara så enormt roligt att få göra det!
Åandrasidan har jag inte träffat någon av mina bloggkollegor eller läsare (som inte hör till min personliga sfär).
Och allt eftersom man lär känna varandra bättre och bättre, så växer ju önskan att träffa er alla sig starkare och starkare...
Jag läser böcker för att få förströelse...kort och gott. Läser dock aldrig om böcker - nästan aldrig.
SvaraRaderaEn bok läser jag dock ganska ofta om, och det beror på att den är så fantastiskt bra: "Jonas bok" i Gamla testamentet. Den är ju snabbläst också! :-)