Med viss bävan testade jag mig...

... för att se vilken europeisk stad jag hör hemma i.
Och tänk, äntligen ett test som stämmer:

You Belong in Amsterdam

A little old fashioned, a little modern - you're the best of both worlds. And so is Amsterdam. Whether you want to be a squatter graffiti artist or a great novelist, Amsterdam has all that you want in Europe (in one small city).

What European City Do You Belong In?

----------------------------------

Jag bör kanske tillägga, för den som inte visste det, Amsterdam är SÅ mycket mer än Red Light District och droger.

GÄSTBOK

Skriv gärna vad du tycker om min blogg i kommentarerna till detta inlägg.

Vad är bra, vad är dåligt? Vad skulle jag kunna förbättra?
Skulle du rekommendera bloggen till andra och i så fall varför?

Vad skulle du vilja att jag skrev mer om? Jag behöver idéer för framtida inlägg.

En vanlig enkel hälsning är också okej. Ett hej, ett litet livstecken, speciellt från er som läser, men aldrig kommenterar. Så att jag vet att ni finns.

Vårbloggpaus

Igår hade vi 18,5 grader varmt och det riktigt knakar i naturen. Minstingen cyklar nu så bra att vi cyklar till skolan och alla barnen är hellre ute än inne. Dricka kaffe i solen i trädgården, olja utemöblerna, fixa lite blommor i krukor. Härligt! VÅR!

Mina barn har från och med lördag drygt en veckas ledigt och mormor och morfar kommer på besök.
Så det blir inte mycket bloggat eller skrivet som ni förstår. Bloggande har sedan en tid fått stryka på foten, som ni kanske redan har märkt. Fattas både inspiration och tid.
Men det ska nog bli bättre, så småningom.

Vi ses lite längre fram i maj.

Om att förneka något man inte har skrivit...

... eller varför skrev jag inte en hel bok om ämnet?! För att vara säker på att alla infallsvinklar kom med...

Debatten mellan Dagen och Världen Idag tycks ha avslutats. Dagen drog sig bestämt ur och det med rätta.
Världen Idag nådde ett nytt lågvattenmärke idag med sin insändare i Dagen. Vad jag vet hade Carin Stenström varit inne på ämnet redan i sin ledare i Världen Idag. Jag citerar:

"Det som överrumplade oss var att webbredaktören Emanuel Karlsten snarare avproblematiserade incest. Det avgörande argumentet, att barns och ungas familjerelationer måste vara absolut fredade från sexuella laddningar, nämndes över huvud taget inte. Artikeln hävdas att antalet incestförhållanden är stort, men inte med ett ord sägs att det till nästan hundra procent handlar om övergrepp mot en person i beroendeställning."

Det får mig ännu mer övertygad att det handlar om oförmåga till vanlig enkel läsförståelse. Sådant som jag minns att vi lärde oss på gymnasiets svenskalektioner.
Alternativt kan det möjligen handla om en rädsla för de svåra frågorna.
Emanuel Karlstens artikel om det australiska kärleksparet (pappa-vuxen dotter) och blogginlägg handlade ju överhuvudtaget inte om den sortens incest.
Det var ju därför han förtydligade det genom att tala om "ömsesidiga kärleksfulla förhållanden", (i motsats till incest mellan en vuxen och ett minderårigt barn/syskon), något som givetvis mycket snabbt missuppfattades som en bejakande av detta förhållande.

Incest som drabbar barn och unga är aldrig ömsesidiga och kärleksfulla. Det är ett övergrepp som är avskyvärt. Det måste alla vara ense om. Alla sexuella handlingar mot minderåriga är avskyvärda. Även att ha sex med en ung människa i beroendeställning är förkastligt, även om det handlar om en ung människa som är över 15 år.

Men att påpeka att Karlsten inte tar upp denna problematik kan tolkas som att man tycker att han ställer sig positiv till denna avskyvärda avart av sexualitet. Eller? Det är kanske bara jag som ser en undermening i Världen Idags insändare som inte finns. Eller? Faller kanske i samma grop som dem?

Elisabeth Sandlund säger bestämt att nu får det vara nog:

"Från Dagens sida finns ingen önskan att fortsätta en polemik som i så fall skulle handla inte om vad som stod i vår webbredaktörs blogg om incest utan om vad som inte stod där. Sådana diskussioner är sällan fruktbara. Vi är helt överens med kollegerna i Uppsala att det finns viktigare saker att arbeta med och för i denna tid."

Man kan inte föra en debatt om något som inte har skrivits.

Jag har tidigare skrivit om att samtalet Piensoho-Schlaug nästan tycktes vara profetiskt.
Men i detta fall handlar det kanske inte om att "hetsa upp sig över en massa smågrejer", snarare att hetsa upp sig över helt fel grejer. Hetsa upp sig över något som inte har sagts i detta fall.
Jag tror att den sortens reaktioner är ganska dålig reklam för kristen tro. Tänk er in i en sökares hjärta, någon som är intresserad av Jesus, men inte vill ge avkall på sitt kritiska tänkande och sin förmåga att ställa relevanta frågor. Hur känner den personen inför framträdande kristnas oförmåga till vanlig enkel läsförstående/kritiskt läsande?

Jag fungerar naturligtvis på om vad som händer om man läser Bibeln på samma sätt som Världen Idags chefredaktör läser vissa artiklar/blogginlägg i Dagen...

Och som så ofta kommer sanningen från någon utanför våra egna led:

"Det är utifrån ens egna fördomar och föreställlningar man ser på världen, och det finns inget mer lättsamt som att ta till sig sådant som förstärker just fördomar och föreställningar. Tyvärr."

--------------

Liten uppdatering:
En bloggkollega funderar på att nyöversätta Bibeln.
Hittills har han hunnit med en (1)vers:
"Vad hjärtat är fullt av, det syns i dina bloggkommentarer."

Hoppas det inte avskräcker er från att kommentera...

Deckarnovellantologi

Det var ett långt ord. För den som är nyfiken och har en deckarnovell i bakfickan, läs vidare.

Visste ni hur svårt det är att få ihop en bra deckare i novellform? Det ultimata komprimerandet av en kriminalhistoria. Någon som har provat? Hur gör man?

Måndagströghet

Jag tror jag har klagat på måndagar tidigare. Vem gör inte det?

Bloggen går på lågvarv just nu. Kan inte komma på något vettigt att skriva.
Vanliga aktiva jag hade för länge sedan bloggat om ledarskribenters grodor (om det nu var det), hur jag sympatiserar med Manne, hur jag inte för något ögonblick kan sätta mig in i hur förfärligt smärtsamt det måste vara för Englas familj och vänner just nu (men det gör ont ändå).

I huvudet finns också planer på bokrecensioner av Rob Bells Sex God och Jo Nesbös deckare om Harry Hole.

En sak vill jag dock uppmärksamma, vår kära bloggande diakon, Kyrksyster, har lämnat sitt IRL-jobb. Många orsaker bakom detta beslut, jag vet, och jag vet att jag endast har sett en sida av konflikten (nämligen Kyrksysters). Men när kravet ställdes att hon skulle sluta blogga, då blev det tydligen droppen för Kyrksyster.
Jag som under lång tid har njutit av Kyrksysters kloka blogginlägg, och tillika kloka kommentarer på min och andras bloggar, tycker givetvis detta är jättetråkigt.
Jag säger bara till domkapitlet i Linköping med flera, hade detta inte kunnat lösas på ett bättre sätt? Jag har inte hela bilden, jag vet... men så är det ju ibland. Man tar parti av olika anledningar.

Kära Kyrksyster, sluta för allt i världen inte blogga! Bli bloggande diakon på heltid, i så fall skulle du väl vara den första.

Misslyckas muslimer i sin kamp mot extremism?

Genom Svarten hittar jag till en utsändning av The Doha Debates, som regelbundet sker i Qatar och som om efterhand sänds på BBC World.
Temat är "This house believes that muslims are failing to combat extremism", och i panelen argumenterar fyra debattörer för och emot påståendet, blandat med frågor från publiken (majoriteten muslimer, vad jag förstår).

I panelen sitter bland annat Ed Husein, vars självbiografi om sin tid inom muslimsk extremism och vägen ut ur det är något som bara måste läsas.
Muslimer debatterar med muslimer och det är mycket sevärt!


Här i Gouda, Nederländerna, händer saker också. Positiva sådana.
I ett invandrartätt område har en Fredsstig anlagts mellan en kyrka, råkar heta Vredeskerk, Fredskyrkan, och moskén på andra sidan gatan, den råkar heta Es Salaam, Salaam betyder också fred.
En blå stig har målats över gatstenarna.
Den invigdes påpassligt dagarna efter Wilders Fitna-film kom ut, då för övrigt både kyrkan och moskén hade öppet hus för att kunna tackla eventuella oroligheter på ett vettigt sätt (inget hände för övrigt).


Bilden lånad från Reformatorisch Dagblad, artikel här, för den som är haj på holländska

APTITRETARE på skrivarbloggen...

... i alla fall hoppas jag att det ska ge så god eftersmak att ett visst intresse väcks.

Jag är nämligen så övertygad om att det ska bli något, och om inte någon nappar, så ger jag ut romanen själv. Men det lär dröja innan jag kommer så långt.
Först måste jag skriva färdigt.

Inledningen till den roman jag håller på med, ligger nu på min skrivarblogg.
Nyfiken!
Gå in och läs, och kommentera gärna.

-------------
Liten uppdatering:

Denna blogg har lyckats hamna på en något dubiös topplista: Bloggtips.se; Bloggar som ofta skriver om sex. I sällskap med Blogge Bloggelito, Isabella Lund, m fl.

Jaha.

Till råga på allt, så måste jag ju erkänna att ovannämna roman, som jag håller på och skriver, faktist handlar ganska mycket om just;
Sex...
Sex i dess bästa form och i dess allra, allra sämsta...
Från passionerad förälskelse till sexuella övergrepp mot barn...

----------

Post scriptum:
Har just läst färdigt Sex God, av Rob Bell.
Super!!
Ska läsa en gång till och recensera.

Hur många gånger har jag nämnt sex i detta inlägg? Hoppar kanske upp ett steg på Bloggtips´ lista....

"Tack för moralfri sex..."

... men be mig inte ta ansvar!...

Jag har redan skrivit spaltmeter om detta, och har egentligen inget mer att säga, men ibland måste jag bara reagera.
Varför att det så att när någon kommer in på moralfrågor om den sk. "fria sexualiteten" så stormar alltid någon annan fram om skriker högt om att man vill "tillbaka till en tid då bögsex och p-piller var olagligt och sexualiteten hörde hemma i den äkta sängen - där det fram till 1965 för övrigt också var lagligt för män att våldta sina fruar."
Varför är det alltid så att man råkar säga något om att "människor blir inte lyckliga i ett samhälle som ständigt uppmuntrar till promiskuitet, sexuell utlevelse och experimenterande", så blir man alltid stämplad som motståndare till fri abort och kvinnans frigörelse.
Om man förespråkar en inställning till sex, som även många unga verkar idealisera, (även om den inställningen bli mindre dominerande) nämligen att sex hör hemma i en trogen relation och ska inte delas av hur många som helst, så får man höra att det fortfarande finns ett behov av en "sexuell revolution". Inte ett ord om kärlek och ansvar. Bara om rättighet.

Jag borde kanske inte reagera igen, men debattartikeln i Expressen idag är ett sådant hopplöst exempel på extremreaktion, så jag reagerar igen (och nu börjar väl ni klaga på att det enda ord jag kan är reagera...)
Debattören Kristina Lindqvist talar om sex som något man har rätt till, men inte behöver ta ansvar för.
Jag kan också säga att jag har rätt till olika saker. Jag har rätt till mat till exempel, ska inte behöva svälta. Men för mycket mat och fel sorts mat kan få ödesdigra konsekvenser. Fetma är ett stort hälsoproblem.
Jag tycker också att jag har rätt att dricka alkohol ibland. Gott till mat och trevligt som avkoppling. Men för mycket alkohol är inte bra.
Jag kan måhända tycka att jag har rätt att köra bil. Gasa på lite ibland också. Men kör jag för fort kan det vara för farligt, både för mig och andra.

Men sex? Är det bara att köra på och tycka att jag har "rätt" till sex, ungefär som om jag har rätt att läsa vilken bok jag vill?
Som om det skulle vara lika riskfritt.

HIV ökar, klamydia ökar, aborttalen är dubbelt så höga som i tex Holland, och högst i Norden, (det sista enligt socialstyrelsens statistik för 2006), det är ju helt uppenbart att något inte fungerar.
Vilken värld lever Lindqvist i?

Inte min i alla fall. Jag tror att ta ansvar för sin kropp och hälsa och sexualitet inte bara handlar om att akta sig för det ohälsosamma, genom att skydda sig, utan att också att till och med avhålla sig från det ohälsosamma ibland.

Sex är inte ett självändamål. Sex fulländar en kärleksrelation.

Simply Red sjunger:

"Last night I made love for the first time
She gave me her soul,
I surely gave her mine
We lay there just crying with both joy and gloom
The joy of what we had and the pain left

Where love lays its tune
Love tears you down

Oh turns you round
My heart bears the scars of emotional wounds
I'm scared so it's hard to give myself to you
Hurt builds a wall round our hearts it's true
The brave learn to live with the good and bad
Where love lays its tune"

Det handlar om att dela sin själ med sin älskade.
Vad tjänar det till att trampa på och förakta detta faktum?

Jag tror inte på tillfälligheter

Det var en tillfällighet, kan folk säga när man hävdar att det var meningen, det som hände.
Kanske det.
Problemet är bara att när för många tillfälligheter radas upp efter varandra så är det lite svårt att tro att det är just en tillfällighet.
Om ni orkar läsa så ska jag rada upp en lång rad tillfälligheter, så får ni bedöma själva:

Året var 1992. Undertecknad var nyutexaminerad socionom och arbetslös. Hankade mig fram genom timanställning på en socialbyrå i västra Göteborg och studier i litteraturhistoria (inbringade lite studiebidrag).
Då dök en annons upp med Drömjobbet. Ungdomssekreterare på Lutherhjälpen i Uppsala. Det var ett jobb för mig. Bara mig. Goda refererenser hade jag också. Men jag föll på mållinjen, bokstavligt.
Så när Lutherhjälpen ganska snart därefter kom med ett erbjudande att resa till All Africa Conference of Churches (underavdelning av Kyrkornas Världsråd), så fick jag lite känslan att det var plåster på såren. Det var i alla fall min tolkning.
Jag förberedde mig för Kairo. Skulle ta en vecka ledigt efteråt och se pyramiderna och annat.
Då flyttades mötet till Harare, Zimbabwe. Hotet från muslimska brödraskapet i Egypten ansågs för stort.
Sedan fick jag ett erbjudande att åka till Sydafrika efter mötet. Besöka Soweto och en massa andra platser. Lät enormt intressant, men jag tackade nej. Urkorkat, antog jag, men jag visste nämligen att det skulle bli oerhört hektiskt. Jag hade varit med förr.
Jag ville ha semester. Jag hade inte haft ledigt på ett och ett halvt år (hade lyckats få jobb i samma veva, utan ledighet emellan) och jag ville åka till Viktoriafallen efter mötet och bara vara turist.

Sagt och gjort. Harare, innan Zimbabwes sönderfall. Storstad, Afrika, häftigt! Jättekonferens med kyrkfolk från hela Afrika. Ordförande Desmond Tutu i högform. Vilken häftig biskop och människa! Och en otrolig medlare.
Sedan flög jag till Viktoriafallen. På grund av torka var fallen inte så imponerande som det kunde vara.
Dessutom checkade jag in på ett billigt gästhem, som jag vantrivdes på. Så jag bokade om min biljett för att återvända till Harare tidigare.
Då upptäckte jag Sprayview Hotel. Ett riktigt backpacker-hotell, fullt med ungdomar. Swimmingpool! Enkelrum och frukost för 100 kr natten. Jag hade precis råd.
Så jag flyttade och med ens blev livet roligare. Många intressanta människor. Första kvällen åt jag middag med två tjejer från Australien.
Jag traskade tillbaka till Air Zimbabwe, och en något irriterad dam bakom disken, och bokade om min biljetten igen. Jag ville inte åka hem dagen efter, jag ville stanna längre.

Nästa dag vid poolen träffade jag tre engelska tjejer som var tandläkare, men som just då ägnade sig att åka tåg igenom Afrika (i den mån det gick). De hade kommit till Victoria Falls från Zambia.

I deras sällskap fanns en kille som de hade träffat när de hade varit på forsränning nedanför Viktoriafallen. En aktivitet som jag förövrigt inte gav mig in på, hade varken mod eller medel.
Jag minns att när jag hade berättat om kyrkomötet jag hade varit på, så frågade han om jag kände till Taize. Jo, där hade jag varit, sade jag. Så mycket mer från det där första mötet minns jag inte.

Jo, en sak minns jag; när vi på kvällen traskade in till byn (där pågick en forsränningsfestival, så det var lite partaj), så gick han lite framför mig tillsammans med en av de engelska tandläkarna och jag tänkte; Förbaskat också, han är intresserad av henne.(Underförstått; och inte av mig...)

För att göra en lång historia kort (och det dyker inte upp fler tillfälligheter), nästa dag gick han och jag tillbaka till fallen, bara han och jag alltså, samma kväll gav vi oss ut på nattsafari (han betalade för jag var pank...), bara han och jag alltså. Natten var isande kall och jag fick låna hans fleecetröja. Det började bli uppenbart att han inte alls var intresserad av någon engelsk tandläkare.
Och innan den dagen var slut hade vi hunnit med den första kyssen, där under den afrikanska natthimlen.
Låter det som en saga?
Det var ingenting emot vad det var.
Sedan gick det våldsamt fort. Vi kastade oss ut i det okända båda två, och utan att tveka.
Sjutton månader senare gifte vi oss.

Det är idag fjorton år sedan. Och tre barn senare. Åtskilliga andra saker senare också, bör jag kanske tillägga, speciellt kilon och upplevelser.

Vem har jag att tacka?

Lutherhjälpen, som inte gav mig drömjobbet, men som ville ge plåster på såren?
Muslimska brödraskapet som körde bort oss från Kairo?
Jag själv som var egoistisk, inte ville åka på en intressant studieresa till Soweto, jag som bara ville ha semester och ligga vid en pool vid Victoria Falls?
Det hemska gästhemmet som jag lämnade illa kvickt?
Att jag råkade hitta Sprayview Hotel, att jag bokade om flygbiljetten och att jag råkade lära känna tre engelska tandläkare, som råkade ha paddlat forsar i Zambezifloden med en viss holländare?

Nej, jag tror inte på tillfälligheter. Jag vet bara att Guds vägar är märkliga.

Emigrerande holländare

Obs! Detta är inget aprilskämt, men jag hade ganska kul när jag skrev.
------------------------------

Det är kul att läsa om mitt nya hemland i svensk media ibland. Senast i DN, om emigrerande holländare.
Men jag häpnar över en del av uppgifterna.

"Sedan 2006 har ­företaget Buysse undersökt holländarnas vilja att emigrera och på bara två år har andelen som säger sig fundera seriöst på att flytta ökat från 26 procent till 38 procent."
Men hjälp, skulle över en tredjedel av holländarna vilja flytta utomlands? Visst träffar jag på en och annan ibland som kanske någon gång funderat, men en tredjedel!? Är det säkert att det inte handlar om de som drömmer om större hus, större täppa, mer natur?
"De som flyttar har ofta sålt ett hus med rejäl vinst..."
Jo, det är nog förutsättningen om du ska kunna börja om någon annanstans. Men om nu drygt 30 procent av holländarna skulle vilja flytta, så skulle de inte kunna, det kan nämligen inte sälja sitt hus med rejäl vinst. Rejäl vinst får bara de som köpte hus på 70-talet, och som nu är nära pensionen. Unga holländare är nämligen skuldsatta upp till öronen, och huspriserna stiger inte som förr. Rejäl vinst? Mja.
Om man hade sagt "sålt sitt företag" så hade jag hängt med.

"Överallt ägnar man sig åt logistik, överallt står stora terminaler. Utrecht, med knappt 300.000 invånare, har en stationshall större än Stockholms centralstation."
Nu råkar det vara så att Utrecht är en av de största järnvägsknutarna i Europa, men det nämns inte. Kolla in statistisken nästa gång, DN, kolla tex hur många som åker tåg i Nederländerna jämfört med i Sverige.

"Jag har aldrig hört talats om någon som blivit besviken på Sverige, säger Patricia van Trigt som är Dalarnas affischnamn på mässan. Det ser ju ut precis så som man tror det ska göra."
Nej, jag skulle inte heller föreställa mig att Dalarnas affischnamn skulle säga något annat. Ja, jag träffar också på holländare som stortrivs i Sverige. Men jag har också hört om holländare som har haft det jättejobbigt. Svårt att lära känna folk, dålig infrastruktur (man måste ju alltid ta bilen), dyrt (speciellt alkohol) är ofta argument. Och så de långa vintrarna (ordentliga vintrar är ironiskt nog en av orsakerna att de vill till Sverige).
Man kan inte ta in på byns lilla café för en borrel (ta en öl på puben, skulle det heta på engelska) på fredageftermiddag, därför att det kanske inte finns ett café och skulle det finnas ett så har det inte alkoholrättigheter. Cykelbanor utanför större samhällen är också något som varje holländare tycks leta länge efter.
Men det är klart, om alla dessa ting inte är livsviktiga, då är ju chansen stor att man ska trivas. Sverige är fantastiskt, på många sätt.

"I Hollands tätbefolkade del bor det 1 100 personer per kvadratkilometer. Holland är också ett land som ­lider av postkoloniala problem. ­Integrationen av invandrare har gått dåligt och de senaste åren har ökad främlingsfientlighet fram­kallat en öppen konflikt mellan holländare och muslimer som kulminerat i de två morden på filmaren Theo van Gogh och politikern Pim Fortuyn. Nu hotas åter­igen lugnet av populistpolitikern Geert Wilders islamkritiska film "Fitna".
Jovisst, integrationen har gått dåligt. Men är det är postkolonialt problem? En hel del immigranter är visserligen surinamer (Surinam var holländskt till 1980) och antillianer (Antillerna är fortfarande holländskt) , men stora integrationsproblemen har marockaner, välkomnade med öppna armar som gästarbetare för inte så länge sedan.
Och dessutom har ett rent sakfel letat sig in, fy på sig, DN: de två morden på Van Gogh och Fortuyn? Fortuyn blev mördad av en djurrättsaktivist, med motiv som jag inte riktigt är klar över, han sade visst något om att Fortuyn var en fara för de svaga, och mördaren var en riktig urholländare, vad jag vet.

Nåja, jag målar kanske Nederländerna i rosenrött. Här finns stora problem. Men att de skulle vilja flytta på grund av främst konflikter mellan holländare och muslimer är att ta i. De som vill flytta är ofta högutbildade, egenföretagare, språkkunniga, äventyrliga. Oftast bor de inte i de områden i holländska städer där man har mycket konflikter mellan holländare och muslimer. Holland är ganska segregerat.

De flesta vill flytta för att slippa; bilköer (de är hemska här), överfulla tåg och bussar, små hus med ännu mindre trädgårdar, avsaknad av "riktig" natur (i alla fall i västra Holland).
De flesta vill flytta därför att de egentligen inte är stadsmänniskor. Bor man i västra Holland (regionen Haag-Amsterdam-Utrecht-Rotterdam) så bor man i en storstad i klass med Stor-London eller Stor-Paris. Finns det någon natur att tala om i dessa städer?
Nej, vill man inte erkänna att man bor i en storstad, då ligger vantrivseln nära till hands.

Jag upplever att medel-holländaren är ganska vanlig. Klagar ungefär lika mycket som svensken, men kanske om andra saker. Dessutom värdesätter han att kunna ha allt (nästan) inom cykelavstånd, en gemytlig restaurang i en gemytlig gammal stad där man kan äta söndagslunch eller dricka Amstel på terassen, cykelbanor härs och tvärs, han vill kunna se kossor beta på sina ängar (helst ända inne i stan), äta sin Goudaost i olika lagrade uppenbarelser. Och en massa annat.

När kommer någon att skriva om varför så många svenskar bor i Nederländerna? Det bor ca 5500 svenskar här. Inte dåligt om nu detta land ska vara så hemskt att bo i.Holländarna längtar efter "riktiga vintrar". Om de inte kan få det genom att flytta till norra Sverige, så kan man ju alltid ta till andra medel. Den mobila isbanan är enligt uppgift en holländsk uppfinning (möjligen tysk, men det holländska företaget som pysslar med uthyrning av denna företeelse går det ganska bra för). Här en mobil isbana på torget i Gouda, dec 2007.