Läste Läckbergs Predikanten för något år sedan och såg sedan TV–serien. Osakligt och eländigt skildrat, båda två. Läckberg skröt med att hon hade skrivit boken före Knutbymorden.
Jo, kanske, och ja, verkligheten överträffar dikten, jag vet. Knutby, och inte att förglömma, alla otaliga pedofilskandaler inom Katolska Kyrkan.
Åsa Larssons Solstorm, också skriven före Knutby, har några riktigt bra Bad Guy–präster/pastorer. Jag gillar den deckaren, det måste jag medge, men kanske mest därför att Åsa har sett kyrkan inifrån. Vet hur det fungerar.
I Turstens Glasdjävulen är den ene prästen eländigare än den andre. Gammalmodiga kvinnoprästmotståndare, alkoholister och ja, värst av allt; pedofiler, givetvis.
Så förutsägbart.
Till Turstens försvar måste dock sägas att det finns en sympatisk präst i deckaren, sjömansprästen i London, som inspektör Huss har kontakt med. Och tror sjutton det, sjömans präster brukar vara förbaskat trevliga, i alla fall de som jag har stött på.
Jo Nesbö skriver i Frälsaren om Frälsningsarmén. Att the Bad Guy är en frälsningssoldat förstår ni redan på förhand. Men resten av frälsningssoldaterna är ganska reko och väldigt mänskliga. Att Nesbö ändå skildrar Frälsningarmén ganska ömsint är tydligt.
Så Nesbö kommer undan med hedern i behåll.
Författare upphör inte att fascineras av präster som går djävulens ärenden. Inget fel i det, läsarna vill ha det. Läsarna är inte riktigt intresserade i medelsvensson som utnyttjar barn eller mördar sina kollegor. Helst ska det vara en politiker på toppnivå, gärna en polis eller varför inte en präst eller pastor.
Det bekräftar bara folks allmänna uppfattning att präster är höjda över allt ont, och därför faller så mycket hårdare när de slutligen faller.
Det faktum att präster i verkligheten bara är människor, det är ingen bra ingrediens i en spänningsroman.
Men jag tycker att det sticker lite i ögonen. Varför? Jo, som jag redan har varit inne på; ofta är det så osakligt. Författarna har ingen aning hur det fungerar inom kyrkan (undantag alltså; Åsa Larsson och Jo Nesbö). Och när pastorn i Predikanten sprang omkring i Tv–versionen i en lila prästskjorta, det tog priset (kanske inte Läckbergs fel).
Först och främst, rätt så få pastorer har prästskjorta. Och ingen har en lila, det har bara biskopen.Undrar om folk inom andra yrkesområden tycker likadant, när deras yrke dyker upp i en roman?
Att det mig veterligen inte finns en enda vettig roman, deckare eller annat, om socionomer, det har jag redan varit inne på.
Liten fotnot: Har precis läst Christine Falkenlands Öde. En tunn liten bok, men en fulländig berättelse. Och en präst som Bad Guy, även om han inte mördar någon eller förgriper sig på barn. Kanske är han bara en ganska mänsklig person, en söndrig människa.
En bra berättelse blir det i alla fall.
- - - - -
Uppdatering:
Mirjam skriver lite om detta också.
Jo, Läckbergs Predikanten var urdålig! Jag la av när den blev för klichéartad.
SvaraRaderaI "Undrens tid" av Nicholas Sparks finns det däremot en mycket intressant präst, eller pastor rättare sagt, vid namn Hegbert. Det var bra läsning.
Tack för tipset, ska försöka få tag på Sparks.
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderajag har rätt länge jobbat med temat "Vem skall trösta prästen? -Prästen som huvudperson i norsk skönlitteratur", med avstamp i Henrik Ibsens förtvivlade präst Brand. (Läsdrama från 1866)
Alla romaner är skrivna av nulevande, prisbelönade författare.
Paul Leer Salvesen: Fader Petrus (1983), Wera Sæther: Om mitt hode var vann (1997), Hanne Ørstavik: Presten (2004) och Lars Amund Vaage: Tangentane (2005; nynorsk).
Alla dessa romaner är seriösa - dvs inte underhållningsromaner (som jag definierar deckare som) och de behandlar sina präster med djup respekt. Det handlar om identitet, tvivel, kall, existensiell kris, sammanbrott, stor ensamhet.
Prästen är intressant som romanperson eftersom hans yrkesroll är så speciell; han är "psykogog". (Sic, inte psykolog)
Att en bok omhandlar präster gör den inte automatiskt intressant för kristna eller ointressant för icke-kristna. Det som är relevant är om böckerna är god litteratur, och alla dessa är bra litteratur och de är ALLT FÖR SÄLLAN LÄSTA! (men Fader Petrus känns kanske lite dammig och lite för "teologiskt korrekt" - för mig.)
Jag tror att bara Ørstaviks bok är översatt till svenska, ja förutom Brand förstås. SYND att svenskar inte läser norska!
Hej Karin och välkommen hit!
SvaraRaderaDet låter jätteintressant det du skriver om. Vad exakt menar du när du säger att du "jobbat med temat "Vem skall trösta prästen?"? Hurdå? Har du skrivit något?
Tack för boktipsen. Egentligen borde vi svenskar väl i alla fall första läsa norska ibland.
En ny utmaning, jag ska lägga dessa böcker på mitt "måste läsa-lista.
Hej, jag har hållit föredrag på Nifin (Nordens hus i Helsingfors), på litteraturfestivaler i Umeå och Vasa i Finland och på bibliotek, studiecirklar och kulturhus här i Norge. Håller på ibland och skriver, men det tar ju tid, och jag håller på med studier (teologi)som kräver mycket.
SvaraRadera