Augustinus stora kärlek II

Äntligen fick jag tag på boken som jag hade velat läsa så länge, nämligen Ylva Eggehorns Duvan och Lejonet.

Här berättar Eggehorn sin version av historien om kyrkofadern Augustinus och hans stora kärlek. Hon kom från en lägre samhällsklass och äktenskap var uteslutet. Efter en lång tid tillsammans, såg Augustinus sig tvungen att förskjuta henne, därför att han "borde" gifta sig med en kvinna av sin klass.

Denna separation kom han aldrig riktigt över. Hur kvinnan upplevde separationen vet vi inget om, mer än att hon valde att inte ta någon annan man igen. Hon valde också celibatet.

I sin roman väljer Eggehorn att skildra historien ur kvinnans perspektiv.
I efterorden berättar Eggehorn vidare, med Augustinus egna ord:
"Så här är det. Om en man tar en kvinna bara för en tid, tills han har funnit en annan som bättre motsvarar hans yrke och förmögenhet: och om han då gifter sig med en ny, för att hon hör till samma samhällsklass som han själv, då kommer han att begå äktenskapsbrott i sitt hjärta. Inte mot den han gifter sig med, utan mot henne han har levt med utan att offentligt göra henne till hustru."


Augustinus underkänner därmed hela konkubinatsystemet, som var vanligt i senantiken. Kyrkan till och med godkände det, under förutsättning att det var en troget förhållande. Det var helt enkelt vanligt att en man tog en konkubin ur en lägre klass, tills dess han hade råd att gifta sig med någon ur samma klass.
Men Augustinus anser att det är äktenskapsbrott. Konkubinen är den rätta hustrun i Guds ögon.

Och därmed bekräftar min teori; Augustinus valde celibatet av den enkla orsaken att han inte kunde glömma den kvinna han levde med i så många år och som även födde honom en son. Och han ansåg att han skulle begå äktenskapsbrott emot henne om man gifte sig "på riktigt". Till historien hör att han tog en annan konkubin efter den första, för att "trösta" sig.

För Augustinus var celibatet den enda vägen ut. Och Gud var så god att han gav honom gåvan att uthärda avhållsamheten (och längtan efter sin stora kärlek).

Duvan och Lejonet är boken jag önskade att jag hade skrivit. Den fångar kärlekshistorien som alltid fascinerat mig, den om Augustinus och hans konkubin (som han aldrig nämner vid namn), på ett ypperligt sätt, en fröjd att läsa trots att historien är så tragisk. Rekommenderas.