Var inte rädd enligt Guus Meeuwis

I min strävan att undervisa er svenskar i ämnet holländsk populärkultur har nu turen kommit till Guus Meeuwis.

Vad är han egentligen? Förutom ett holländskt fenomen?

En inhemsk popstjärna, okänd utomlands. Men han har inga problem att fylla en hel stadium, som i detta klipp här nedan i Eindhoven.

Han är ingen religiös sångare på något sätt, men i sin sång Wees Maar Niet Bang (Var inte rädd, regelrätt bibelcitat) har han en hel gospelkör med sig och visst svänger det:

Försök till lite översättning (refrängen):

Wees maar niet bang
Var inte rädd
overwin dat gevoel
övervinn den där känslan
het gaat niet vanzelf
det går inte av sig själv
ik weet precies wat je bedoelt
jag vet precis vad du menar
nu heb je angst,
nu har du ångest
weet je niet hoe het moet
vet inte vad du ska göra
wees maar niet bang
var inte rädd
het komt vanzelf weer goed
det kommer att bli bra

--------

Men för mig är ändå Guus Meeuwis numret nr 1 hans egen version av På Spåret.

Detta är den absolut typiska holländska allsångslåten i alla möjliga sammanhang, vare sig du sitter i djungeln i Afrika eller har holländsk fest på ett av Damaskus finare hotell.

Den bara ska sjungas.

Vad Per Spoor handlar om?

Jo, killen på tågresa som till tågets rytm (som låter som kedegedeng kedegedeng enligt holländarna) drömmer om tjejen (dit han är på väg). Och hela låten avslutas med att när han går till sängs på kvällen (med sin älskade) så gaat het ritme door (fortsätter rytmen...)

Något för Oldsberg & co. Ny signaturlåt kanske?

Lite om mitt skrivande

Om nu någon undrar hur det går med mitt skrivande och min roman som jag har jobbat så länge med, så har jag inget besked vad det gäller det senare. Någon ligger och ruvar på manuset, och innan jag får reda på vad han tycker så händer inget.

Men jag pysslar med annat. Gammal skåpmat faktiskt. Läs mer på min Bokskrivardagbok.

Eller hoppa över det och ta er direkt till Kapitel 1, skrivarsajten under Piratförlagets vingar. 

Där ligger början till min nya roman. Eller råmanus, borde jag kalla det.

Något helt annat än det jag har ägnat mig åt under 2008. Så smalt att jag har svårt att tro att något förlag skulle vara intresserat. 

Det handlar om folk inom kyrkan och det kan ju intressera en del läsare av denna blogg. LÄS!

Feedback är mycket välkommet.

---------------

Uppdatering;

Jag publicerar ett nytt kapitel av ovan nämnda roman varje dag. Som en slags följetång. Men riktiga cliffhangers emellanåt.

Det börjar bli spännande, om jag får säga det själv.

Den har redan fått ett par positiva kommentarer från läsare här på bloggen och bland mina Facebook-vänner. På senaste nämnda forum har jag också kört igång en frågelåda på temat Vad har prästen på sig under kaftanen.

Skämt åsido, jag var så ringrostig efter många år utomlands att jag inte mindes vad en svenskkyrklig (och högkyrklig) präst har på sig. Eller inte har på sig.

Dagens Parsmo

Dagens Parmos Penna

Något att vara stolt över

Det finns mycket att vara stolt över.
Jag tycker att amerikanerna bör vara stolta idag. Stolta för att de valt förändring. Men det är ingen lätt uppgift som ligger framför Obama.

Det krävs stolthet i kärlekens namn i dagens oroliga värld. Känns hopplöst i Mellanöstern just nu.

Personligen är jag stolt idag.
För 13 år och exakt en timme sedan blev jag mamma för första gången. Ser med stolthet och tacksamhet en självständig, intelligent och positiv tonårig dotter framför mig idag. Vackrast i världen, men det tycker väl alla mammor om sina döttrar.

Ovanstående video med U2s Pride och City of Blinding Lights, från konserten i Washington i går kväll lägger jag på min blogg idag och tillägnar den amerikanska folket och min dotter.

Har växt en del sedan kortet togs. Är numera längre än sin mamma

----

Ps. Hade velat ha med Bruce Springsteen också, men det klippet finns inte på Youtube ännu. Kommer kanske.

Hänger inte med...

... och lika bra det. Det händer mycket i bloggosfären just nu. Borde kanske kommentera, men väljer att inte göra det.

Fast det kliar lite i fingrarna, men bara lite.

Eftersläpningen och vintertröttheten har äntligen fått sin förklaring, jag vaknade nämligen med rejäl hosta idag och allmän känsla av att vara SJUK och...

...därmed har jag stått för mitt snörvelinlägg för det här bloggåret.

Bloggpausen är med andra ord i högsta grad berättigad. (Hur många gånger har jag nu sagt att jag ska ta en bloggpaus?)

Bör kanske tillägga att jag hade dottern sjuk hemma igår och båda sönerna hemma och sjuka idag. Visst är det synd om mig!

Så nu ska jag ta med mig en utskrift av NODs senaste nummer om äktenskap (så debatterat hos Stefan Swärd), en bok av Jim Wallis (Seven ways to change the world, det ni!), en deckare av Åke Edwardsson, och Connellys The Brass Verdict i ipoden, till sängen och in under täcket.

Om inte det får mig att somna så vet jag inte vad jag ska hitta på. 

Kanske borde jag fundera på hur jag ska stoppa kriget i Gaza, få alla att förstå varför jag tror på Jesus, hur jag ska orka kämpa vidare med skrivandet...

Bra medicin mot både trötthet och hosta, tror ni inte?

Lite snabbt måste jag bara säga:

Kolla in Livestation.com, där kan man ladda ned en liten trevlig online-TV-kanal för desktoppen, inklusive CNN, Al Jazeera, BBC mm.

Kolla in Dagens Birger. Birger Schlaug i ett nötskal, tycker jag. Undrar hur kommentarerna kommer att se ut? Jag kommer inte att kommentera, jag tjatar för mycket där borta hos honom, och vid det här laget vet både han och hans övriga läsare vad jag tycker...

... men ändå, hans inlägg illusterar varför jag tycker det är så tacksamt och givande att debattera med honom.

Check out...

Skridskoglädje

Idag är det många plusgrader, vatten på isen och alla holländare deppar.

Annat var det i helgen. Efter två veckor av rejäl frost låg isen mer än decimetertjock och alla, jag menar hundratusentals, var ute på isen. Så också vi. Jag avstod dock från skridskorna, men var i alla fall ute och gick på den sjö som vi i vanliga fall seglar på.

Holländare är födda med skridskor på fötterna. Eller de lär sig åka skridskor innan de lär sig gå. 

Så är det i alla fall i deras sinnen. Faktum är att de inte har haft riktig skridskois på över tio år. Så en hel generation ungar stod på skenor för första gången i livet under den senaste veckan.

Sportbutikerna har glada dagar. Och skridskofabrikanterna. Den som dessutom råkar ha sin restaurang intill sjön och säljer varm chokladmjölk och soppa till rödnosade skridskoåkare tjänar en bra hacka. Eller de smartingar som använde sin brygga till att sälja detsamma från eget kök.

Kanske fryser det på till helgen igen. Kanske. Då blir isen ännu bättre.

Och ett litet tillägg till säkerhetsmedvetna svenskar; Om holländarna använder hjälm när de åker skridsko? Lika lite som när de cyklar. Det vill säga: Nooit! Aldrig!

Skridskoglädje på Reeuwijkse Plassen, Nederländerna, inklusive det obligatogiska olycks/sjukdomsfallet med tillhörande ambulanshämtning:

Bokrecension: Snömannen av Jo Nesbø

På ytan ser Jo Nesbøs huvudkaraktär ut som en riktigt klyschig deckarfigur. Ni vet; Den Ensamme Polisen. 

Han med alkoholproblem, oförmåga till längre relationer med kvinnor (men han har en enda kärlek som han aldrig kommer över), alltid i konflikt med kollegor och överordnade.

Och så mitt i allt; han är givetvis en utmärkt brottsutredare. Vad annars?

Kort sagt, Harry Hole är en tragisk figur.

Om det hade varit så att Nesbø inte var en skicklig berättare och mästerlig intrigmakare, då hade han aldrig kommit undan med karaktären Harry Hole.

Dessutom spelar han på alla ömtåliga strängar och läsarskaran faller pladask. Speciellt kvinnor, antar jag. Det är så synd om Harry Hole. Får han aldrig sin Rakel? Måste alla hans avhållna kollegor stryka med? Och så vidare.

Lägg därtill ett målande språk, typ "han blinkade och kände gråten som en knytnäve som försökte tränga upp genom luftrören". Och man förstår precis vad han menar, utan att det blir klyschigt.

Senaste romanen Snömannen följer i samma spår som sina föregångare, och är om möjligt ännu bättre (fast Smärtans Hus är min favorit). Den följer många etablerade deckarmönster (inklusive många villospår) utan att man tycker att man "har hört den förut".

Och det är väl Nesbøs styrka; att kunna använda en vedertagen deckarmall, men ändå kännas "ny". Slutet är intressant, man får ganska tidigt reda på vem, men ändå är det gastkramande intill slutet.

En sak kommer jag inte ifrån; likheten med min andra favorit i spänningsromangenren; Michael Connelly. Och då inte bara för att en av huvudkaraktärerna heter Harry och är en ensamvarg. Det är något med Connellys och Nesbøs  ganska ödmjuka utstrålning (har inte sett Connelly live, men en del intervjuer på webben). Och så det drivna berättandet och intrigsnickrandet, förstås.

Jag håller med Bokhoras Jessica att det skulle vara kul att få läsa en "roman-roman" av Nesbø. Jag är övertygad om att han skulle få ihop något intressant om han steg utanför deckargenren ett tag. Nya Huvudjägarna är väl inte en "roman-roman" utan en "vanlig" spänningsroman, någon som vet?

Post scriptum:

Såg  Jo Nesbø på Bokmässan i september. Kunde inte låta bli att tycka lite synd om dessa bästsäljande författare som berättar samma historia gång efter gång.

Hur många gånger har till exempel Nesbø berättat om hur hans huvudperson fick namnet Hole? Att hans mormor skrämde barnbarnen med att om de inte kom hem i tid så skulle hon skicka länsman Hole efter dem. Så det fick bli Hole.

Och att han en gång efter det att han blivit känd författare träffade en gammal man som spände ögonen i honom, hälsade och sade att det var han som var länsman Hole.

Nåja, han kanske tycker om att berätta den historien.

Lite snabbt...

Måste bara bryta bloggpausen med en liten reflektion.

I kantrade debatter för och emot kristen tro brukar alltid kristnas illdåd genom historien dras upp. Ni vet; korstågen, inkvisitionen, koloniseringen av tredje världen, präster som begår sexuella övergrepp mot barn, ja, en del påstår till och med att Hitler var kristen och utrotade judar i kristendomens namn. Och så vidare. Och så vidare.

Som om folk med annan tro, eller icketro, inte begick några onda handlingar...

Missförstå mig inte, jag förnekar inte att illdåd begåtts.

Men de har ju inte något med Jesus och kristen tro att göra. Utan med människors ovilja alternativt oförmåga att leva som Jesu lärjunge. Och med uppenbar ondska.

Och så finns det de andra exempeln. Den som man inte vill höra talas om.

Som detta:

Årets Olof Palme pristagare, Denis Muswege, missionsläkare i Kongo-Kinshasa, ansvarig för arbetet att hjälpa våldtagna kvinnor. Ett arbete som bedrivs i samarbete med den lokala kyrkan och som stöttas av bla PMU Interlife och Läkarmissionen.

I Kongo-Kinshasa våldtas kvinnor systematiskt, som ett led i krigsföringen. Det drabbar kvinnorna dubbelt, dels det fruktansvärda övergreppet i sig, dels för att de ofta stigmatiseras av omgivningen och inte ses som offer, utan ges skulden för det som skett (obegripligt, jag vet, men så är det).

Det är bra när någons arbete för samhällets mest utsatta uppmärksammats. 

Exemplen på kristna som jobbar som Muswege är många, jag har själv mött dem i Afrika.

De får sällan uppmärksamhet. Hälsan tiger still eller vad är det man säger. Enskildas kärleksgärningar är inte det första som syns.

Men de är livsviktiga för de som hjälps.

--------

Relaterat; As an atheist, I truly believe Africa needs God

--------

Ljus i mörkret.

Staden på berget.

Jordens salt.

Låt din vilja ske, 

på jorden så som i himlen

Gå på vattnet...

... tror jag aldrig jag kommer att kunna göra.

Snarare handlar det om att se om isen bär.

I alla fall vad det gäller bloggandet. Just nu känns isen alltför tunn för mig.

Det som har läst mellan raderna de senaste inläggen blir kanske inte så förvånade när jag säger att det är dags för en paus. Efter nästan exakt två år i bloggosfären.

Det kommer inte att bli helt tyst, men bloggen kommer att ändra karaktär. Jag ska ta en paus från allt skrivande som rör tro, politik och övriga samhällsfrågor. I alla fall tills jag känner att det är värt att återkomma. När jag känner att jag kan tillföra något nytt.

Till min lilla trogna läsarskara; jag hoppas att ni inte blir alltför besvikna. Men ibland behöver man ta en paus för att hämta kraft och få nya idéer.

Jag har känt en allt större motvilja att blogga när jag inte har varit nöjd med det jag bidrar med.

Givetvis reflekterar bloggpausen det faktum att det känns att jag just nu verkar leva lite i limbo, på flera olika sätt. Ja, limbo är kanske att ta i, men ingenmansland i alla fall. Försöker ta reda på vad jag ska ägna livet åt, förutom familjen alltså.

Jag ska försöka hålla bloggen vid liv med lite bokrecensioner. Ska nämligen försöka ge mig på min stora hög olästa böcker.

Just nu går det att gå på vattnet här hemma

På årets första dag - Om mitt bloggande 2008

Alla ska ju reflektera bakåt så här vid årsskiftet.

Jag har egentligen inte lust. Men lite har jag funderat på i alla fall.

Vad det gäller bloggeriet har jag lärt mig två saker:

1. Ge dig inte in i diskussioner om du inte har kött på benen. Vare sig det gäller Mellanösternpolitik, teologi eller samhällsfrågor.
   
2. Upprepningar är tråkigt
   

Ser jag tillbaka på mitt bloggår så tycker jag att jag har blivit tjatig. Skriver gärna om samma saker, kommer inte med något nytt.

Ämnen som jag gärna skulle vilja skriva om skriver jag inte om... det har att göra med det där med kött på benen.

Mellanösternfrågor, till exempel, ett jätteintresse, men det är så hett att jag hellre håller käft. Som sammanfattning av just det ämnet hänvisar jag till mitt inlägg om polarisering.

Ja, än värre, man demoniserar nästan sin motståndare.

Nej, jag tycker inte man bör jämföra Treblinka och Israels nuvarande attacker i Gaza, men jag tycker att man ska slippa bli kallad för antisemit om man klagar över Israels sätt att svara. (Och jag använder mig åter av bilden av mannen som svarar på grannens stenkastning med att skjuta på grannen).

Det finns inget effektivare sätt att döda en diskussion är att kalla någon antisemit. Då är det liksom kört på förhand.

Är jag feg som håller mig undan? Kanske.

Snarare är det nog så att jag tror att jag inte har något mer att tillföra. Vad vet jag om Mellanösternpolitik? Kanske mer än många. Men alltför lite.

Teologi är nästa ämne. Vad vet jag om teologi? Mycket lite. Öppnar jag munnen om något, så biter jag mig ganska snabbt i svansen. Håller inte hela loppet ut.

Kött på benen var det. Jag har för lite av det (mest fett för att vara ärlig och det har man ingen nytta av när man ska skriva blogginlägg).

Abort har jag ofta uttalat mig om. Gud, vad tjatig jag blir. Ska hålla käft om detta ämne nästa år.

Sammanfattningsvis ser min 3-i-topp lista vad det gäller sidhänvisningar 2008 ut så här:

1. 14 år till salu. Jag är så glad för att Caroline Engvalls bok om 14-åriga Tessan som fastnade i nätprostitution (och tog sig ur det) fått så mycket uppmärksamhet. Köp den, läs den, få andra att läsa. En jätteviktig bok.
   
2. Var ska den syndige finnas med sitt liv? Om varför homosexuella handlingar, "synder", uppmärksammas så mycket och inte andra "synder" (som egentligen har mycket mer negativt inflytande på vår medmänniska)
   
3. Pastorsgrodor. Om kristnas förmåga att om och om igen lyckas fastna i "underlivsteologin" (Niklas Piensohos ordskapelse). Kanske det blogginlägg som jag var mest nöjd med. Kul att det blev läst.
   

Avslutningsvis ska man ju blicka framåt också.

Vad ska jag göra 2009?

Jag har inte en blekaste aning.

Mitt romanprojekt som jag har jobbat med i drygt ett år är tillbaka i skrivbordslådan. För hur länge vet jag inte. Ett under ska till (alternativt övertalning) om jag ska orka ägna mig åt det igen.

Däremot har jag hittat ett annat manus i mitt digitala skrivbordslåda som jag känner mig sugen på igen. Det har legat 3 år i den lilla lådan.

2011 (eller nåt) lär jag veta om mitt senaste romanprojekt fortfarande ligger i lådan.

I alla fall, jag önskar alla läsare och bloggpolare ett

Gott Nytt 2009 i bloggosfären.

Vita vinterbilder från en liten vik någonstans på Bohuskusten