Det diskuteras abort igen. Och adoption.
En del säger; varför inte underlätta så att kvinnor kan adoptera bort sina oönskade barn istället för att abortera?
En del säger; det borde vara nolltolerans mot abort.
Jag håller inte med.
Det borde vara nolltolerans mot oönskade graviditeter.
För det är oönskade graviditeter som leder till abort.
Adoption kan måhända vara ett alternativ, men adoption är också ett svårt trauma för mamman, precis som abort ofta är. Så det är inte en enbart positiv lösning.
Så tillbaka till ruta ett. Hur ska man få ned de oönskade graviditeterna? Speciellt hos tonåringar är de höga i Sverige. Mycket höga.
Dags att prata sexualmoral och preventivmedelanvändning igen. Börja från början.
För det går utmärkt att undvika oönskade graviditeter. Genom att endast ha sex i en stabil och varaktig relation (där barn är välkomna) eller att vara bra på att skydda sig. Inget slarv.
Det fungerar. Jag vet. Jag har alltid haft lätt för att bli gravid. Väldigt lätt. Och jag har haft regelbundet sexliv i över femton år. Resultat: Tre graviditeter. Tre barn.
Visar inlägg med etikett abort. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett abort. Visa alla inlägg
lördag 11 juni 2011
måndag 7 juni 2010
Favorit i repris 3 - Man är två om att ha sex...
ABORT har jag inte sagt något om på länge. Jag tycker ungefär likadant som i april 2007:
----------------------------------------------------------------------
Man är två om att ha sex - liksom man är två om att bli gravid
----------------------------------------------------------------------
Man är två om att ha sex - liksom man är två om att bli gravid
Jag följer med intresse abortdebatten, som blivit aktuell igen genom Stefan Swärds debattartikel i SvD. Repliken kom snabbt från Josefin Brink, vänsterpartist. Med direkt svar av Swärd.
Med risk att upprepa vad jag har sagt förut, och bli tjatig, så vill jag ändå reagera.
Jag måste först säga att jag tycker att alla riskfyllda illegala aborter som utförs i världen varje dag är en stor tragedi.
Jag håller med Brink på en punkt, att abortförbud inte hjälper. Jag är inte emot fria aborter.
Men att inte få prata om sexualmoral i en abortdebatt utan att bli kallad konservativ och moralpredikant, det är tråkigt.
Jag reagerar på att man inte kan tala om att förebygga aborter. Och hur förebygger man om man inte kan tala om sexualmoral? Handlar det bara om att man måste se till att använda preventivmedel?
Preventivmedel fungerar uppenbarligen inte, eftersom 30000 aborter genomförs varje år. (Hur många graviditeter som förhindras vet vi givetvis inte, det går ju liksom inte att räkna ut…)
Jag har själv använt preventivmedel i många år, liksom de flesta kvinnor som har en sexuell relation. Att det inte alltid är så himla enkelt vet de flesta. Antingen är det avtändande för den ena parten eller den andra, eller får man migrän eller så är andra medel är mindre tillförlitliga eller rentav moraliskt tvivelaktiga. Ingen lätt ekvation att få att gå ihop.
Sex har alltid och kommer alltid att vara förknippat med barnalstrande. Det kommer vi inte ifrån. Sex är härligt och fördjupar en kärleksrelation, men jag, och mannen jag ligger med, måste ta ansvar för det. Konsekvenserna av ett oskyddat samlag kommer man inte ifrån, det går inte över efter ett par timmar som en baksmälla.
Men för mig hade ett oplanerat barn inte varit en katastrof. Där skiljer jag mig från många andra, mindre priviligerade.
I världen i stort, där mannen och kvinnan inte är så jämlika som i Sverige, handlar det inte om att kvinnan njuter av sin sexualitet och sin kropp, utan om att kvinnan utnyttjas sexuellt och att mannen inte tar sitt ansvar för sin sexualitet. Ord som kondom eller sterilisering är något som många män inte skulle ta i sin mun, än mindre låta de två ens komma i närheten av deras manlighet.
Illegala aborter är i många länder ett moraliskt problem, ett samhällsproblem och ett jämlikhetsproblem.
Man är två om att ha sex, liksom man är två om att bli gravid.
Man är två om att skydda sig. Men när det gäller att bli gravid, så har mannen faktiskt ett extra ansvar, en skyldighet att vara försiktig, det är ju faktiskt inte han som blir tvungen att föda det oönskade barnet.
Man är två om att bli föräldrar också, om det får komma så långt.
Med risk att upprepa vad jag har sagt förut, och bli tjatig, så vill jag ändå reagera.
Jag måste först säga att jag tycker att alla riskfyllda illegala aborter som utförs i världen varje dag är en stor tragedi.
Jag håller med Brink på en punkt, att abortförbud inte hjälper. Jag är inte emot fria aborter.
Men att inte få prata om sexualmoral i en abortdebatt utan att bli kallad konservativ och moralpredikant, det är tråkigt.
Jag reagerar på att man inte kan tala om att förebygga aborter. Och hur förebygger man om man inte kan tala om sexualmoral? Handlar det bara om att man måste se till att använda preventivmedel?
Preventivmedel fungerar uppenbarligen inte, eftersom 30000 aborter genomförs varje år. (Hur många graviditeter som förhindras vet vi givetvis inte, det går ju liksom inte att räkna ut…)
Jag har själv använt preventivmedel i många år, liksom de flesta kvinnor som har en sexuell relation. Att det inte alltid är så himla enkelt vet de flesta. Antingen är det avtändande för den ena parten eller den andra, eller får man migrän eller så är andra medel är mindre tillförlitliga eller rentav moraliskt tvivelaktiga. Ingen lätt ekvation att få att gå ihop.
Sex har alltid och kommer alltid att vara förknippat med barnalstrande. Det kommer vi inte ifrån. Sex är härligt och fördjupar en kärleksrelation, men jag, och mannen jag ligger med, måste ta ansvar för det. Konsekvenserna av ett oskyddat samlag kommer man inte ifrån, det går inte över efter ett par timmar som en baksmälla.
Men för mig hade ett oplanerat barn inte varit en katastrof. Där skiljer jag mig från många andra, mindre priviligerade.
I världen i stort, där mannen och kvinnan inte är så jämlika som i Sverige, handlar det inte om att kvinnan njuter av sin sexualitet och sin kropp, utan om att kvinnan utnyttjas sexuellt och att mannen inte tar sitt ansvar för sin sexualitet. Ord som kondom eller sterilisering är något som många män inte skulle ta i sin mun, än mindre låta de två ens komma i närheten av deras manlighet.
Illegala aborter är i många länder ett moraliskt problem, ett samhällsproblem och ett jämlikhetsproblem.
Man är två om att ha sex, liksom man är två om att bli gravid.
Man är två om att skydda sig. Men när det gäller att bli gravid, så har mannen faktiskt ett extra ansvar, en skyldighet att vara försiktig, det är ju faktiskt inte han som blir tvungen att föda det oönskade barnet.
Man är två om att bli föräldrar också, om det får komma så långt.
--------------
Tidigare inlägg:
fredag 17 oktober 2008
Vad ingen önskar sig
Det är med blandade känslor jag läser Anna Ekelunds artikel Jag vill ha ett barn med Downs Syndrom.
Jag kan förstå hur hon resonerar. Jag har också avstått från alla tester under mina graviditeter, av den enkla anledningen att jag inte ville veta. En handikappat barn skulle ha varit lika välkommet som ett icke handikappat. Ett friskt lika välkommet som ett sjukt.
Och precis lika älskat.
Jag motsätter mig bestämt strävan efter perfektionism. Vem bestämmer vem som har rätt att leva? Handikappade ifrågasätts med andra ord. Men om vi genom test skulle se att vårt barn bär på anlag för mentalsjukdom, skulle vi då också abortera? Eller andra svåra, kanske dödliga sjukdomar?
Likaså berörs jag illa när jag läser bloggar om hur handikappade "belastar samhället". Men svårt sjuka belastar också samhället. Och sådana som "går in väggen". Våra gamla och dementa belastar samhället. Exempeln på för samhället belastande individer är oräkerliga.
Ingen är perfekt.
Vad är egentligen den perfekta människan? Har bara den perfekta människan människovärde?
Så fort man börjar sträva efter den perfekta människan, den som inte belastar någon, så börjar det lukta rasbiologi.
Men...
Jag tror så gott som ingen önskar sig ett handikappat eller svårt sjukt barn. De flesta önskar nog ett "friskt". I den mån man kan definiera "friskt". Det är nog ganska mänskligt att önska sig ett barn som inte är handikappat eller svårt sjukt.
På samma sätt som jag önskar att jag och min man ska hålla oss friska så att vi får leva länge tillsammans och förhoppningsvis uppleva ankomsten av barnbarn. Ingen av oss önskar att den andre ska få sluta sina dagar alltför tidigt, eller som dement.
Så, jag kan på sätt och vis förstå dem som överväger abort när de får ett besked som säger att barnet är svårt handikappat. Jag kan förstå, även om jag tycker det är fel att göra abort.
Förstår ni hur jag tänker?
Utan att riktigt veta Anna Ekelunds bakgrund (mer än att hennes två barn är friska), så vill jag bestämt påstå att den som inte själv har ett handikappat eller sjukt barn (eller syskon) har ingen aning om vad de talar om.
Faktiskt ingen aning.
-----
Uppdatering:
Jag har varit inne på detta förut (vad var det jag sade, jag upprepar mig...):
Läs också Birgers inlägg från förra året. Ett måste i detta sammanhang.
onsdag 1 oktober 2008
Kristna vårdcentraler
Jag minns en gång för många år sedan när prästen i vår församling i sydvästa Göteborg drömde lite om att starta ett äldreboende på kristen grund. Där hela människan togs om hand, inte bara den utslitna kroppen.
Idéen som Råda församling har om en vårdcentral på kristen grund låter intressant. Människan är en andlig varelse, men den delen tas sällan om hand i vårdkarusellen.
Att eventuell vinst skulle komma församlingen till godo ser jag inte som fel, det är väl bättre än att de hamnar i privata fickor (som vinst från andra privata vårdalternativ kanske gör)
Socialdemokraten Carina Hägg kritiserar direkt och en del av hennes påpekanden är värda att fundera på. Ökar "religiösa" vårdcentraler segregationen? Kanske.
Men jag undrar om inte ett beslut om fritt vårdval i sig ökar segregationen? Fria val har ofta den effekten, se bara på hur ungdomar väljer gymnasieskolor i Göteborg. Du hittar inte en Hovåsbo på ett gymnasium i nordöstra stadsdelarna.
Andra åsikter från Hägg vittnar bara om hennes okunskap om kristendom. Det låter som om hon är rädd för extremhögerkristna yttringar.
Att Rådaprästen Lars T Gåreberg inte står för dem borde hon veta.
"Jag oroar mig för vad som händer när abortfrågan och frågor om preventivmedel kommer upp. Jag är rädd att unga tjejer förlorar på det här i slutändan, säger Hägg. Vidare:
"Jag är inte rädd för att människor möter präster och diakoner utan är positiv till religion, men jag vill ha en sekulär stat. Inte så sällan i Bibeln är kvinnan underordnad mannen, och det kan färga av sig i terapisamtalen på vårdcentralen."
Vad är det hon oroar sig för? Att preventivmedel inte ska erbjudas till unga tjejer? Att abort inte ska komma på fråga? På vilket sätt skulle det färga av sig i terapisamtalen? Skulle terapeuten/prästen sitta och pusha för att kvinnan ska tillbaka till spisen och lyda sin man i allt under terapisamtal?
Låter absurt, och vittnar som sagt om att Hägg inte vet vad hon talar om. Vet hon överhuvudtaget något om professionell själavård inom kyrkan? Vet hon något om kyrkans diakonala arbete som koncentrerar på tjänande? Antagligen inte.
Egentligen tror jag att hon är rädd för valfriheten. Om en vårdcentral på kristen grund erbjuder bra vård kommer folk att söka sig dit, oavsett personlig tro. Och det på bekostnad av den statliga vården.
Kanske finns det en rädsla för den valfrihet, eller den valfrihet som borde finnas, i fråga om en abort. Idag är det tabu att tala om alternativ till abort. Det är också tabu att tala om den livsstil som leder till oplanerade graviditeter.
Att det i ett modernt och rikt samhälle inte skulle finnas plats för en vårdcentral som eventuellt skulle erbjuda sina patienter ett alternativ till det som annars är norm (tex abort vid oönskade graviditeter) tycker jag är skrämmande.
Och som sagt, med fritt vårdval, kan man välja fritt. Har man bestämt sig för abort går man nog inte till en vårdcentral som ber en tänka efter och fundera på alternativ. Men som det är idag finns ju inte det alternativet.
Gåreberg avslutar;
"den kristna inriktningen går endast ut på att vårdcentralen inte bara fokuserar på kroppen, utan även på själen."
Så Hägg borde vara lugn, i alla fall i Rådafallet. Ingen ska pracka på någon religion mot deras vilja. Bara erbjuda lite helhetssyn. Det finns många som har behov av det och de hittar den sällan inom den vanliga primärvården.
----
Uppdatering:
Leo Holtter skriver mer... och reder ut begreppen.
fredag 12 september 2008
Kritik bör följas av handling
Med risk för att bränna mig sticker jag in handen i den heta ugnen igen, men detta är något jag har funderat på ett tag;
Om jag kritiserar något fenomen, tex den fria aborten, borde jag då inte också handla, som en konsekvens av det?
Jag skulle gärna vilja höra era åsikter!
---
Jag citerar ur kommentarer på Emanuel Karlstens resp. Stefan Swärds blogg:
"Vi som kristna har ingen rätt att vara abortmotståndare om vi inte presenterar vettiga alternativ för de kvinnor som överväger en abort. Om vi är emot abort måste vi också vara beredda att börja adoptera några barn!"
"Vad är du som kristen villig till? Kan du tänka dig att vara kontaktfamilj eller kanske adoptera ett barn med Downs syndrom om de biologiska föräldrarna är oförmögna att ta hand om barnet? Är du villig att finnas där och stötta den okända tonåringen som nyss blivit förälder? Hur ställer vi oss till dessa frågor? När tryggheten i vår bekväma medelklass utmanas?"
Först tänkte jag; kanske har de en poäng, men sedan insåg jag att utgångspunkten inte alls är absurd (jo, kanske det där med alla, men åandrasidan undrar jag om frågan egentligen förutsätter att man gör något för alla).
Och där är vi säkert alla skyldiga till felsteg. På oändligt många områden.
Så för mig; en rimlig konsekvens av ett abortmotstånd vore väl att på något sätt ställa upp för "de oönskade" barnen (om vi rent hypotetiskt skulle få ett abortförbud). Kanske inte alla och inte nödvändigtvis som adoptionsfamilj, men tex.ekonomisk hjälp, praktisk hjälp, barnpassning, helgfamilj, fosterfamilj, familjehem, extramormor etc, etc.
Många antiabortorganisationer erbjuder ju stöd för att stötta mamman och få henne att föda barnet, men ibland får jag känslan av att bara man har hjälpt mamman att fatta beslutet att föda barnet, så har man gjort sitt. Barnets liv är räddat!
Mycket grovhugget, men det är min personliga uppfattning, det stämmer kanske inte alls.
"Vi som kristna har ingen rätt att vara abortmotståndare om vi inte presenterar vettiga alternativ för de kvinnor som överväger en abort. Om vi är emot abort måste vi också vara beredda att börja adoptera några barn!"
"Vad är du som kristen villig till? Kan du tänka dig att vara kontaktfamilj eller kanske adoptera ett barn med Downs syndrom om de biologiska föräldrarna är oförmögna att ta hand om barnet? Är du villig att finnas där och stötta den okända tonåringen som nyss blivit förälder? Hur ställer vi oss till dessa frågor? När tryggheten i vår bekväma medelklass utmanas?"
På MROs egen hemsida finns en "Frågor och svar"- sida.
På frågan "hur många barn har ni som abortmotståndare adopterat"? svarar MRO:
På frågan "hur många barn har ni som abortmotståndare adopterat"? svarar MRO:
"Frågan förutsätter att man måste vilja och kunna ta hand om alla oönskade barn för att ha rätt att kritisera abort. En sådan utgångspunkt är absurd. Måste man kunna ta hand om alla misshandlade kvinnor innan man kritiserar kvinnomisshandel? Måste man själv kunna ta hand om alla barnhemsbarn för att få kritisera vanvård i barnhem?"
Först tänkte jag; kanske har de en poäng, men sedan insåg jag att utgångspunkten inte alls är absurd (jo, kanske det där med alla, men åandrasidan undrar jag om frågan egentligen förutsätter att man gör något för alla).
Att kritisera något utan att bidra med något för att förbättra situationen, det är väl egentligen helt galet.
Om jag kritiserar kvinnomisshandel och kanske därtill tillägger att nog är kvinnorna dumma som stannar hos männen, men samtidigt inte gör något för att stötta min granne som blir misshandlad, då gör jag väl fel?
Om jag ständigt klagar på dagens ungdom, men inte engagerar mig, då gör jag väl också fel?
Eller?
Om jag kritiserar kvinnomisshandel och kanske därtill tillägger att nog är kvinnorna dumma som stannar hos männen, men samtidigt inte gör något för att stötta min granne som blir misshandlad, då gör jag väl fel?
Om jag ständigt klagar på dagens ungdom, men inte engagerar mig, då gör jag väl också fel?
Eller?
Om jag hävdar att skolan är usel, men inte heller där engagerar mig, det är väl också fel?
Om jag tycker att invandrare inte vill integrera sig, men inte hjälper dem med integrationen på ett konstruktivt sätt, vad har jag då att klaga på?
Och för att sväva ut ännu mer; jag tycker att min kyrka inte är en missionerande kyrka, och jag inte gör något själv för att nå andra med evangelium...
... då handlar jag väl fel?
Och där är vi säkert alla skyldiga till felsteg. På oändligt många områden.
Så för mig; en rimlig konsekvens av ett abortmotstånd vore väl att på något sätt ställa upp för "de oönskade" barnen (om vi rent hypotetiskt skulle få ett abortförbud). Kanske inte alla och inte nödvändigtvis som adoptionsfamilj, men tex.ekonomisk hjälp, praktisk hjälp, barnpassning, helgfamilj, fosterfamilj, familjehem, extramormor etc, etc.
Många antiabortorganisationer erbjuder ju stöd för att stötta mamman och få henne att föda barnet, men ibland får jag känslan av att bara man har hjälpt mamman att fatta beslutet att föda barnet, så har man gjort sitt. Barnets liv är räddat!
Mycket grovhugget, men det är min personliga uppfattning, det stämmer kanske inte alls.
Rätta mig om jag har fel, ge gärna exempel.
Skulle jag ha en närstående som överväger abort (har inte hänt hittills, så jag är oerfaren), men är osäker, så skulle jag försöka göra allt för att få den personen att föda barnet.
Men om jag efter födelsen inte gör något mer för att stötta den personen, och barnet, då handlar jag väl fel?
I rimlighetens namn måste också jag, i min kritik av MROs metoder, speciellt det de gjorde i Jönköping, göra något nyttigt, för att få ned abortsiffrorna, eller för att stötta en blivande mamma som har beslutat att föda sitt barn efter att ha övervägt abort.
Men slutligen, nu är det ju så här att ingen av oss är perfekta. Vi vill så mycket men klarar inte av det.
Jag menar inte att vi inte ska ha rätt att kritisera om vi inte först har agerat.
I princip har vi alltid rätt att kritisera, säga vad vi tycker.
Reagera! Säj vad ni tycker!
Vad tycker ni om MROs svar här ovan?
Är jag ute och cyklar?
torsdag 11 september 2008
Jag är ingen barrikadkristen
Jag ska inte använda någon annans blogg för att försvara mig själv. Jag länkar inte till Emanuel eller Dagen, jag vill inte bli anklagad för Twingly-missbruk.
Och mina sårade känslor är myggskit i jämförelse med annat man minns i dag den 11 september.
Jag blir lika ledsen över att bli kallad skenhelig, som över att höra att vänner till Nasrin sagt upp bekantskapen med henne för att hon var med och demonstrerade med MRO i Jönköping.
Jag tror att båda sidor gör samma fel, de kan inte skilja på personen och det den personen gör.
Låt mig bara vältra mig lite i den ilska och besvikelse som jag har känt de senaste dagarna. För ett litet, litet ögonblick glömma allt det andra som egentligen är så mycket viktigare.
Mitt lilla försvarstal, alltså, och för att rentvå mig, om någon skulle ha missuppfattat mig:
- Jag är aldrig i några ordalag fördömt vare sig MRO eller dess medlemmar. Snarare delar jag deras åsikt om abort och om livets helighet, men jag delar kanske inte deras idéer om hur abortproblematiken ska lösas, och jag ställer mig tveksam till vissa av deras metoder.
- Jag är av princip inte för abort, men jag tror att de höga abortsiffrorna i vårt land i första hand beror på ett "abortvänligt" samhälle. Vissa justeringar i abortlagstiftningen stöder jag, tex en gräns för fri abort vid 12 veckor, men jag är inte för ett abortförbud. Någon kallade abort "en ond nödvändighet" på Stefan Swärds blogg, och jag håller med. Ett abortförbud i dagens Sverige skulle bara leda till att kvinnor gjorde abort utomlands, eller ännu värre; skulle utsätta sig för illegala aborter. Jag tror att vi i första hand måste attackera det "abortvänliga" samhället, inte den fria aborten. Jag har skrivit mycket om abort, i fall någon har missat det.
- Jag har heller aldrig kallat den jag debatterat med för skenhelig, däremot anklagade hon mig både för att vara skenhelig och feg. Det känns extra bittert att höra det från en medkristen.
- Jag hävdar med bestämdhet och på biblisk grund att vi inte får döma andra (Luk 6:37, däremot kan vi döma andras gärningar. Vi kan döma abortgärningen, men inte den som har aborterat sitt ofödda barn. Endast Gud dömer, och han sände sin son inte för att döma världen utan för att rädda den. Inte heller har vi rätt att kalla någon skenhelig, däremot kan vi säga att någons gärningar är skenheliga.(Det där lät konstigt rent språklig sett, men ni fattar vad jag menar).
- Jag kan så här i efterhand förstå MROs kritik av ledningen i pingstkyrkan i Jönköping, men jag har bara MROs version av det som här hänt. Skulle jag själv vara läkare eller barnmorska skulle jag aldrig kunna tänka mig att assistera vid en abort i fall det inte var fråga om fara för mammans liv
- Jag är ingen barrikadkristen. Men det vill jag inte säga att de inte behövs ibland, de barrikadkristna. Men det passar inte mig. Jag är egentligen i mig själv en ganska feg person, som kämpar med mitt dåliga självförtroende och alltid har haft så dåligt samvete för att jag är en usel apologet. Dåligt samvete så till den milda grad att jag ganska ofta ifrågasätter om det är mödan värt att vara kristen. Min tro har överlevt på grund av Guds outtröttliga och mycket konkreta omsorg om lilla mig och förvissningen om att vi inte bara vittnar om det glada budskapet med ord. Bloggen och bloggosfären har varit ett medel att i alla fall lite kunna sätta ord på min tro, men just nu känns det som om jag inte borde syssla med det.
En konstruktiv abortdebatt, med många infallsvinklar, pågår för övrigt på Stefan Swärds blogg.
Oroa er inte, jag har inte rasat än...
Bild från kyrkoruin i Norra Syrien
tisdag 9 september 2008
Abortfrågan sprängstoff i alla läger
Men jämna mellanrum blossar diskussioner om abort upp i media och bloggosfären, och det är alltid intressant.
Det verkar dock som att alla läger har svårt att debattera frågan på ett sansat sätt. Abortmotståndare tar alla chanser, i alla forum, att få fram sitt budskap. Retoriken är den samma. Abortförespråkare reagerar negativt bara det visas en Lennart Nilsson bild på en blogg där de kanske inte förväntar se den.
När Emanuel Karlsten kommenterar MROs (Människorätt för ofödda) metoder att få fram sitt budskap så räknade han säkert med reaktioner. Åter hettar det till på hans blogg. Heder åt Emanuel som vågar ta upp det och för att han vågar ifrågasätta. Och det är mycket märkligt att så många inte kan se hans poäng (att kritisera metoderna, inte budskapet).
Jag brukar alltid säga att jag inte ska säga mer om abort, för jag har redan sagt så mycket (finns att läsa här).
MROs metoder utanför pingstkyrkan i Jönköping tror jag är extremt kontraproduktiva. Men jag ska inte orda mer om det. Thomas Österberg på Dagen gör det så väldigt mycket bättre.
Borde vi inte istället verka för ett samhälle där den ofrivilligt gravida kvinnan har ett val, istället för att vältra oss i abortbilders blodighet?
Borde vi inte diskutera sex och samlevnad på ett sådant sätt att ofrivilliga graviditeter undviks i första hand?
Det är väl egentligen inte bara aborterna som ska minskas, det är väl de ofrivilliga graviditeterna?
------
I USA går abortmotståndet under samlingsflaggan ProLife. Nu börjar dock unga kristna i USA ifrågasätta vad som egentligen ingår i begreppet ProLife. Många amerikanerna är tex mot abort men för dödsstraff. Jag och många andra undrar hur det går ihop. Läs mer här.
söndag 7 september 2008
Håller begreppet ProLife på att förändras?
Häromdagen sände holländsk TV en intressant liten dokumentär, producerad av den kristna TV-kanalen EO, om amerikanska evangeliska kristna väljare. (Den finns att se här, med en en holländsk kommentator, tyvärr, men i övrigt är allt på engelska).
ProLife är i USA synonymt med abortmotstånd, men Floridapastorn Joel Hunter vänder på konceptet, eller utvecklar det, vad ni vill. Hunter, som är registerad republikan och inte vill säga vem han ska rösta på i den amerikanska presidentvalet, är lierad med Obama därför att han vill stötta den presidentkandidat som kommer att rädda mest liv. Alltså inte bara ofödda liv, utan också levande. Hunter är mot abort, men tycker att man måste se helheten. Om man tror att risken för krig minskar, eller chansen att kampen mot fattigdom får mer stöd, i fall man röstar på en viss kandidat, då måste man rösta på den kandidaten, därför att det totalt räddar mest liv. Vanlig enkel matematik. Antiabortmotståndaren är inte nödvändigtvis den som räddar mest liv, i alla fall inte globalt sett.
Vanlig enkel matematik alltså.
Kan inte bli enklare, eller?
ProLife är i USA synonymt med abortmotstånd, men Floridapastorn Joel Hunter vänder på konceptet, eller utvecklar det, vad ni vill. Hunter, som är registerad republikan och inte vill säga vem han ska rösta på i den amerikanska presidentvalet, är lierad med Obama därför att han vill stötta den presidentkandidat som kommer att rädda mest liv. Alltså inte bara ofödda liv, utan också levande. Hunter är mot abort, men tycker att man måste se helheten. Om man tror att risken för krig minskar, eller chansen att kampen mot fattigdom får mer stöd, i fall man röstar på en viss kandidat, då måste man rösta på den kandidaten, därför att det totalt räddar mest liv. Vanlig enkel matematik. Antiabortmotståndaren är inte nödvändigtvis den som räddar mest liv, i alla fall inte globalt sett.
Vanlig enkel matematik alltså.
Kan inte bli enklare, eller?
lördag 5 april 2008
"Tack för moralfri sex..."
... men be mig inte ta ansvar!...
Jag har redan skrivit spaltmeter om detta, och har egentligen inget mer att säga, men ibland måste jag bara reagera.
Varför att det så att när någon kommer in på moralfrågor om den sk. "fria sexualiteten" så stormar alltid någon annan fram om skriker högt om att man vill "tillbaka till en tid då bögsex och p-piller var olagligt och sexualiteten hörde hemma i den äkta sängen - där det fram till 1965 för övrigt också var lagligt för män att våldta sina fruar."
Varför är det alltid så att man råkar säga något om att "människor blir inte lyckliga i ett samhälle som ständigt uppmuntrar till promiskuitet, sexuell utlevelse och experimenterande", så blir man alltid stämplad som motståndare till fri abort och kvinnans frigörelse.
Om man förespråkar en inställning till sex, som även många unga verkar idealisera, (även om den inställningen bli mindre dominerande) nämligen att sex hör hemma i en trogen relation och ska inte delas av hur många som helst, så får man höra att det fortfarande finns ett behov av en "sexuell revolution". Inte ett ord om kärlek och ansvar. Bara om rättighet.
Jag borde kanske inte reagera igen, men debattartikeln i Expressen idag är ett sådant hopplöst exempel på extremreaktion, så jag reagerar igen (och nu börjar väl ni klaga på att det enda ord jag kan är reagera...)
Debattören Kristina Lindqvist talar om sex som något man har rätt till, men inte behöver ta ansvar för.
Jag kan också säga att jag har rätt till olika saker. Jag har rätt till mat till exempel, ska inte behöva svälta. Men för mycket mat och fel sorts mat kan få ödesdigra konsekvenser. Fetma är ett stort hälsoproblem.
Jag tycker också att jag har rätt att dricka alkohol ibland. Gott till mat och trevligt som avkoppling. Men för mycket alkohol är inte bra.
Jag kan måhända tycka att jag har rätt att köra bil. Gasa på lite ibland också. Men kör jag för fort kan det vara för farligt, både för mig och andra.
Men sex? Är det bara att köra på och tycka att jag har "rätt" till sex, ungefär som om jag har rätt att läsa vilken bok jag vill?
Som om det skulle vara lika riskfritt.
HIV ökar, klamydia ökar, aborttalen är dubbelt så höga som i tex Holland, och högst i Norden, (det sista enligt socialstyrelsens statistik för 2006), det är ju helt uppenbart att något inte fungerar.
Vilken värld lever Lindqvist i?
Inte min i alla fall. Jag tror att ta ansvar för sin kropp och hälsa och sexualitet inte bara handlar om att akta sig för det ohälsosamma, genom att skydda sig, utan att också att till och med avhålla sig från det ohälsosamma ibland.
Sex är inte ett självändamål. Sex fulländar en kärleksrelation.
Simply Red sjunger:
"Last night I made love for the first time
She gave me her soul,
I surely gave her mine
We lay there just crying with both joy and gloom
The joy of what we had and the pain left
Where love lays its tune
Love tears you down
Oh turns you round
My heart bears the scars of emotional wounds
I'm scared so it's hard to give myself to you
Hurt builds a wall round our hearts it's true
The brave learn to live with the good and bad
Where love lays its tune"
Det handlar om att dela sin själ med sin älskade.
Vad tjänar det till att trampa på och förakta detta faktum?
Jag har redan skrivit spaltmeter om detta, och har egentligen inget mer att säga, men ibland måste jag bara reagera.
Varför att det så att när någon kommer in på moralfrågor om den sk. "fria sexualiteten" så stormar alltid någon annan fram om skriker högt om att man vill "tillbaka till en tid då bögsex och p-piller var olagligt och sexualiteten hörde hemma i den äkta sängen - där det fram till 1965 för övrigt också var lagligt för män att våldta sina fruar."
Varför är det alltid så att man råkar säga något om att "människor blir inte lyckliga i ett samhälle som ständigt uppmuntrar till promiskuitet, sexuell utlevelse och experimenterande", så blir man alltid stämplad som motståndare till fri abort och kvinnans frigörelse.
Om man förespråkar en inställning till sex, som även många unga verkar idealisera, (även om den inställningen bli mindre dominerande) nämligen att sex hör hemma i en trogen relation och ska inte delas av hur många som helst, så får man höra att det fortfarande finns ett behov av en "sexuell revolution". Inte ett ord om kärlek och ansvar. Bara om rättighet.
Jag borde kanske inte reagera igen, men debattartikeln i Expressen idag är ett sådant hopplöst exempel på extremreaktion, så jag reagerar igen (och nu börjar väl ni klaga på att det enda ord jag kan är reagera...)
Debattören Kristina Lindqvist talar om sex som något man har rätt till, men inte behöver ta ansvar för.
Jag kan också säga att jag har rätt till olika saker. Jag har rätt till mat till exempel, ska inte behöva svälta. Men för mycket mat och fel sorts mat kan få ödesdigra konsekvenser. Fetma är ett stort hälsoproblem.
Jag tycker också att jag har rätt att dricka alkohol ibland. Gott till mat och trevligt som avkoppling. Men för mycket alkohol är inte bra.
Jag kan måhända tycka att jag har rätt att köra bil. Gasa på lite ibland också. Men kör jag för fort kan det vara för farligt, både för mig och andra.
Men sex? Är det bara att köra på och tycka att jag har "rätt" till sex, ungefär som om jag har rätt att läsa vilken bok jag vill?
Som om det skulle vara lika riskfritt.
HIV ökar, klamydia ökar, aborttalen är dubbelt så höga som i tex Holland, och högst i Norden, (det sista enligt socialstyrelsens statistik för 2006), det är ju helt uppenbart att något inte fungerar.
Vilken värld lever Lindqvist i?
Inte min i alla fall. Jag tror att ta ansvar för sin kropp och hälsa och sexualitet inte bara handlar om att akta sig för det ohälsosamma, genom att skydda sig, utan att också att till och med avhålla sig från det ohälsosamma ibland.
Sex är inte ett självändamål. Sex fulländar en kärleksrelation.
Simply Red sjunger:
"Last night I made love for the first time
She gave me her soul,
I surely gave her mine
We lay there just crying with both joy and gloom
The joy of what we had and the pain left
Where love lays its tune
Love tears you down
Oh turns you round
My heart bears the scars of emotional wounds
I'm scared so it's hard to give myself to you
Hurt builds a wall round our hearts it's true
The brave learn to live with the good and bad
Where love lays its tune"
Det handlar om att dela sin själ med sin älskade.
Vad tjänar det till att trampa på och förakta detta faktum?
söndag 2 mars 2008
Back on track...
Konstaterar att vi lyckats ta oss hem med ben och armar i behåll. Den yngste står på egna skidor, och åker redan fortare än mamma... Varför är jag förvånad?
Strålande sol fyra dagar av sex och varmt, för andra året i rad. Österrikarna bekymrar sig för global warming lika mycket som holländarna, det är något som är säkert.
Hemresan överlevde vi också. Det trots att halva Holland verkade befinna sig på tyska Autobahn. Dessutom befann sig orkanen Emma också i Tyskland med omnejd. Enligt uppgift har 9 personer omkommit i går i centraleuropa. Kolkmans hamnade inte under ett nedfallet träd, tack och lov.
Jag har haft näsan i böcker också. Letar efter någon att skylla på varför jag inte har upptäckt norrmannen Jo Nesbös böcker om Harry Hole tidigare. Vill minnas att jag också för exakt ett år sedan letade efter någon att skylla på varför jag inte hade upptäckt Michael Connellys böcker om Harry Bosch tidigare.
Ska skriva mer om min nya Harry-crush (?) i ett annat inlägg.
Hänt i veckan;
Konstaterar att en hel del har hänt under min bortavaro. Bloggdöden sprider sig. Nu senast har Johan inlett en bloggpaus och säger att han inte vet om han kommer tillbaka. Osäkert är om han kommer att fortsätta med Konvertitt-bloggen, det kanske han kan upplysa själv om. Men något hände där i debatten som jag har missat och jag kliar mig lite förundrat och ledset i huvet...
Jag har tyckt om att läsa Johans blogg och kommer att sakna hans inlägg jättemycket! Bara så att du vet det, Johan (och alla andra...). Fattar inte riktigt varför du slutar/tar uppehåll.
Först Hedin, nu Stanley Sjöberg. Frikyrkorna öppnar famnen alltmer för homosexuella.
Dock tycker jag ibland att frågeställningen är luddig. Och jag snubblade precis också. För det handlar väl inte om att acceptera homosexuella (som människor, det är ju självklart att vi accepterar dem!) utan ifall vi också accepterar homosexuella som lever i en homosexuell relation (trogen sådan, ifall någon skulle tro att jag syftar på något annat, men bättre att vara löjligt övertydlig, än att hamna i dumma missförstånd)?
Jag är inte helt förvånad över att Sjöberg "svänger". Han har redan uttalat sig ganska sansat i abortfrågan.
Jag är inte helt klar över vad Sjöberg egentligen tycker. Han säger bland annat:
"Bibeln visar tydligt att den homosexuella samlevnadsformen är fel. Men Kolosserbrevet, som jag undervisade utifrån i min predikan, säger att vi inte lever i ett normaltillstånd, utan i ett kristillstånd. Samtidigt som församlingen kallas för "de heliga" så fanns det djupa moraliska problem att bearbeta, som slaveri, sårande konflikter, oärlighet, dömande attityder och sexuell otrohet. Både den som kämpar med sin homosexualitet, eller med materialismens själviskhet, måste få stanna kvar i en fördjupad gemenskap i sin församling."
Ska jag tolka det som så att han menar att en homosexuell som "kämpar" är en som har valt att leva i en relation och inte i avhållsamhet? På samma sätt som en framgångsrik affärsman tycker om att ha mycket pengar att röra sig med. Eller? (Det finns ju många som tycker det senare än väldigt fel enligt Bibeln).
Han verkar i alla fall inte jämställa homosexuell relation med sexuell otrohet och andra "djupa moraliska problem", och det är väl positivt?
Strålande sol fyra dagar av sex och varmt, för andra året i rad. Österrikarna bekymrar sig för global warming lika mycket som holländarna, det är något som är säkert.
Hemresan överlevde vi också. Det trots att halva Holland verkade befinna sig på tyska Autobahn. Dessutom befann sig orkanen Emma också i Tyskland med omnejd. Enligt uppgift har 9 personer omkommit i går i centraleuropa. Kolkmans hamnade inte under ett nedfallet träd, tack och lov.
Jag har haft näsan i böcker också. Letar efter någon att skylla på varför jag inte har upptäckt norrmannen Jo Nesbös böcker om Harry Hole tidigare. Vill minnas att jag också för exakt ett år sedan letade efter någon att skylla på varför jag inte hade upptäckt Michael Connellys böcker om Harry Bosch tidigare.
Ska skriva mer om min nya Harry-crush (?) i ett annat inlägg.
Hänt i veckan;
Konstaterar att en hel del har hänt under min bortavaro. Bloggdöden sprider sig. Nu senast har Johan inlett en bloggpaus och säger att han inte vet om han kommer tillbaka. Osäkert är om han kommer att fortsätta med Konvertitt-bloggen, det kanske han kan upplysa själv om. Men något hände där i debatten som jag har missat och jag kliar mig lite förundrat och ledset i huvet...
Jag har tyckt om att läsa Johans blogg och kommer att sakna hans inlägg jättemycket! Bara så att du vet det, Johan (och alla andra...). Fattar inte riktigt varför du slutar/tar uppehåll.
Först Hedin, nu Stanley Sjöberg. Frikyrkorna öppnar famnen alltmer för homosexuella.
Dock tycker jag ibland att frågeställningen är luddig. Och jag snubblade precis också. För det handlar väl inte om att acceptera homosexuella (som människor, det är ju självklart att vi accepterar dem!) utan ifall vi också accepterar homosexuella som lever i en homosexuell relation (trogen sådan, ifall någon skulle tro att jag syftar på något annat, men bättre att vara löjligt övertydlig, än att hamna i dumma missförstånd)?
Jag är inte helt förvånad över att Sjöberg "svänger". Han har redan uttalat sig ganska sansat i abortfrågan.
Jag är inte helt klar över vad Sjöberg egentligen tycker. Han säger bland annat:
"Bibeln visar tydligt att den homosexuella samlevnadsformen är fel. Men Kolosserbrevet, som jag undervisade utifrån i min predikan, säger att vi inte lever i ett normaltillstånd, utan i ett kristillstånd. Samtidigt som församlingen kallas för "de heliga" så fanns det djupa moraliska problem att bearbeta, som slaveri, sårande konflikter, oärlighet, dömande attityder och sexuell otrohet. Både den som kämpar med sin homosexualitet, eller med materialismens själviskhet, måste få stanna kvar i en fördjupad gemenskap i sin församling."
Ska jag tolka det som så att han menar att en homosexuell som "kämpar" är en som har valt att leva i en relation och inte i avhållsamhet? På samma sätt som en framgångsrik affärsman tycker om att ha mycket pengar att röra sig med. Eller? (Det finns ju många som tycker det senare än väldigt fel enligt Bibeln).
Han verkar i alla fall inte jämställa homosexuell relation med sexuell otrohet och andra "djupa moraliska problem", och det är väl positivt?
onsdag 28 november 2007
Kan något egentligen vara heligt?
Det där med att koncentera sig på att bara skriva glada inlägg får sig idag en rejäl törn.
Eller kanske är det så att sätta sig och fundera på vad som är heligt gör en glad, ödmjuk, vad mer?
Två saker har fått mig att överge gladainläggutmaningen, i alla fall tillfälligt.
Först: En god vän ligger svårt sjuk i cancer. Det känns inte rättvist när någon som står mitt i livet står inför hotet att den där andra halvan av livet kanske inte kommer.
Men livet är ju heligt oavsett om det tar slut vid 85 år, 45 år eller 37 timmar.
Och sedan: Ni som läser min blogg börjar snart misstänka mig för att ha ingått någon slags hemlig pakt med Birger, där jag lovar att ständigt länka till honom. Han kommer liksom högre upp på Knuff-listan då.
Men idag, måste ni bara läsa. Och läs SvDs Brännpunkt också.
"Det behövs faktiskt olika sorters människor för att få ett mänskligt samhälle", skriver Svante Linusson, pappa till Ylva, som har Downs Syndrom.
Birger Schlaug återger vad ett antal nobelpristagare har sagt genom åren och det första jag känner när jag läser det är att jag vill springa på toaletten och kräkas.
Vad tycker ni om följande uttalanden?:
"Det kan tänkas att man inom en inte allför lång framtid kommer att testa alla nyfödda barn direkt vid födseln och endast återlämna dem till modern om man inte funnit några tecken på genetiska sjukdomar," (Macfarlane Burnet)
"Inget nyfödd barn borde få kallas människa förrän det genomgått vissa tester när det gäller arvsanlag". (Francis Crick)
"Om ett barn inte levnadsförklaras förrän tre dagar efter förlossningen kunde föräldrarna beredas tillfälle att ta ställning medan bara ett fåtal har den möjligheten under nuvarande system. Läkarna kunde låta barnet dö om föräldrarna så ville..." (James Watson)
Var det någon som trodde att begreppet Rashygien var förlegat? Och varför är det så tyst om gentekniken? Abort debatteras vilt, men är inte detta nog så viktigt?
I ett utdrag från sin bok Svarta Oliver och gröna drömmar, skriver Schlaug:
"Numera kan vi älska utan att göra barn, göra barn utan att bära dem, bära utan att föda, föda utan att fostra, fostra utan att föda - vi kan dessutom snart bestämma över egenskaperna hos barnet vi ska göra, bära, föda och fostra."
Varför kan vi inte acceptera att livet inte är perfekt? Vare sig det gäller kosmetisk kirurgi eller den lömska släktingen genteknik (som visserligen har vissa goda sidor, jag vet, men...) så handlar det om en sak; att bli perfekt.
Det icke perfekta ska inte få finnas.
Vad är heligt? Hur ska vi skydda det heliga? Hur ska vi värna om de små, de icke perfekta, de halva, de skamfilade, de allra minsta som Gud älskar?
Birger får ordet igen:
"Kan något egentligen vara heligt? Jag tror det. För mig är evolutionen, eller om nu någon hellre vill kalla det skapelsen, helig. Jag har alltid haft svårt för historiens svartrockade prästerskap. Jag har än svårare för det vitrockade. Såväl de svartrockade som de vitrockade tror sig vara förmer."
Kan bara konstatera att det är lätt att vara överens med Birger.
Men jag borde kanske tillägga att i den sjuke vännens fall så hoppas jag att det vitrockade prästerskapet gör sitt bästa.
Och det svartrockade? Prästerna?
Vi kristna är väl alla präster? Vi måste att försvara det som är heligt.
Eller kanske är det så att sätta sig och fundera på vad som är heligt gör en glad, ödmjuk, vad mer?
Två saker har fått mig att överge gladainläggutmaningen, i alla fall tillfälligt.
Först: En god vän ligger svårt sjuk i cancer. Det känns inte rättvist när någon som står mitt i livet står inför hotet att den där andra halvan av livet kanske inte kommer.
Men livet är ju heligt oavsett om det tar slut vid 85 år, 45 år eller 37 timmar.
Och sedan: Ni som läser min blogg börjar snart misstänka mig för att ha ingått någon slags hemlig pakt med Birger, där jag lovar att ständigt länka till honom. Han kommer liksom högre upp på Knuff-listan då.
Men idag, måste ni bara läsa. Och läs SvDs Brännpunkt också.
"Det behövs faktiskt olika sorters människor för att få ett mänskligt samhälle", skriver Svante Linusson, pappa till Ylva, som har Downs Syndrom.
Birger Schlaug återger vad ett antal nobelpristagare har sagt genom åren och det första jag känner när jag läser det är att jag vill springa på toaletten och kräkas.
Vad tycker ni om följande uttalanden?:
"Det kan tänkas att man inom en inte allför lång framtid kommer att testa alla nyfödda barn direkt vid födseln och endast återlämna dem till modern om man inte funnit några tecken på genetiska sjukdomar," (Macfarlane Burnet)
"Inget nyfödd barn borde få kallas människa förrän det genomgått vissa tester när det gäller arvsanlag". (Francis Crick)
"Om ett barn inte levnadsförklaras förrän tre dagar efter förlossningen kunde föräldrarna beredas tillfälle att ta ställning medan bara ett fåtal har den möjligheten under nuvarande system. Läkarna kunde låta barnet dö om föräldrarna så ville..." (James Watson)
Var det någon som trodde att begreppet Rashygien var förlegat? Och varför är det så tyst om gentekniken? Abort debatteras vilt, men är inte detta nog så viktigt?
I ett utdrag från sin bok Svarta Oliver och gröna drömmar, skriver Schlaug:
"Numera kan vi älska utan att göra barn, göra barn utan att bära dem, bära utan att föda, föda utan att fostra, fostra utan att föda - vi kan dessutom snart bestämma över egenskaperna hos barnet vi ska göra, bära, föda och fostra."
Varför kan vi inte acceptera att livet inte är perfekt? Vare sig det gäller kosmetisk kirurgi eller den lömska släktingen genteknik (som visserligen har vissa goda sidor, jag vet, men...) så handlar det om en sak; att bli perfekt.
Det icke perfekta ska inte få finnas.
Vad är heligt? Hur ska vi skydda det heliga? Hur ska vi värna om de små, de icke perfekta, de halva, de skamfilade, de allra minsta som Gud älskar?
Birger får ordet igen:
"Kan något egentligen vara heligt? Jag tror det. För mig är evolutionen, eller om nu någon hellre vill kalla det skapelsen, helig. Jag har alltid haft svårt för historiens svartrockade prästerskap. Jag har än svårare för det vitrockade. Såväl de svartrockade som de vitrockade tror sig vara förmer."
Kan bara konstatera att det är lätt att vara överens med Birger.
Men jag borde kanske tillägga att i den sjuke vännens fall så hoppas jag att det vitrockade prästerskapet gör sitt bästa.
Och det svartrockade? Prästerna?
Vi kristna är väl alla präster? Vi måste att försvara det som är heligt.
torsdag 20 september 2007
Geléklumpen som blev jag
Detta blir mitt allra kortaste inlägg i abortdebatten någonsin.
Jag länkar till Z, som ställer så kluriga frågor ibland.
Gå in och svara på Zätas enkät:
"§1. När tycker du själv att du blev ett "jag"?
§2. Med början vid vilken tidpunkt tycker du själv att det hade varit fel att abortera just dig?Varför just då? Och inte dagen före?"
Jag länkar till Z, som ställer så kluriga frågor ibland.
Gå in och svara på Zätas enkät:
"§1. När tycker du själv att du blev ett "jag"?
§2. Med början vid vilken tidpunkt tycker du själv att det hade varit fel att abortera just dig?Varför just då? Och inte dagen före?"
torsdag 5 juli 2007
Koncentrera sig på det verkliga problemet
Abortdebatten har varit igång ett bra tag nu. Det senaste är att Kristdemokraterna riskerar att splittras på grund av abortfrågan. I bloggosfären diskuteras det givetvis också. Kanske har Birger Schlaugs två senaste varit de mest minnesvärda.
Själv har jag nog skrivit tio blogginlägg om abort, egentligen har jag säkert sagt allt jag vill redan.
Ändå kan jag inte låta bli att yttra mig igen. Jag sitter med Socialstyrelsens statistik om aborter 2006 i handen och läser för att få lite mer kött på benen.
I en perfekt värld kunde alla födas och växa upp och bli älskade.
I en fullkomlig värld får alla gravida uppleva den där utomjordiska lyckan av att få en kladdig, blodig och mycket levande liten varelse på sitt bröst.
I en perfekt värld får alla se efter om det är en pojke eller flicka, räkna de tio tårna och låta det nya livet suga vid bröstet endast en minut gammal.
I en fullkomlig värld får alla dela sin lycka med en älskad man.
----------
Sitter och skriver detta samtidigt som jag lyssnar på ett suveränt akustiskt framförande av U2 och låten Yahweh. Lite till min förvåning börjar tårarna rinna. Minnena är ljuva och svåra. Mitt tredje barn blev svårt sjukt två dagar gammalt. För mig var det som om han föddes två gånger. Andra gången när han runt midnatt, ett knappt dygn efter att han blev sjuk, vaknade igen för första gången och skrek. Det var nog det mest underbara spädbarnsskrik jag någonsin har hört. För jag visste i det ögonblicket att han skulle bli bra.
Han skrek av hunger. Han låg med dropp och allt, men skriket betydde helt klart att mammas mjölk var bäst. Det dröjde åtskilliga timmar innan han kopplades ur maskineriet och lades vid mitt bröst. Det var ett heligt ögonblick i mitt liv, ett ögonblick när jag kände Guds hand på min kind och en inre röst som sade: Allt kommer att bli bra...
Yahweh, Yahweh
Always pain before a child is born
Yahweh, tell me now
Why the dark before the dawn?
--------
Förlåt urspårningen. Givetvis är det där med att föda barn inte bara himmelskt lycka. Men så lever vi ju inte heller i en perfekt värld.
Nej, den fullkomliga värld som Gud skapade, den värld där mannen och kvinnan gavs till varandra och blev ett, den finns inte. Den värld som blev följden av att vi valde att inte leva i gemenskap med Gud, är inte fullkomlig.
Det är den världen som Gud sände sin son till och det är den världen han fortfarande har omsorg över.
Hur ska jag nu komma tillbaka till det jag ville säga?
Jo, jag vill komma bort från alla de svåra frågeställningarna. De som vi kan älta i evighet. Har kvinnan rätt till sin egen kropp? Är abort mord? Om inte, när börjar i så fall livet? Skulle vi sänka den övre gränsen till 12 veckor?
Jag frågar mig; varför gör svenska kvinnor så många aborter? Toppar statistiken i Norden, dubbelt så höga som i Holland. Antalet tonårsaborter är fem gånger högre än i Holland! 2006 gjorde över 7000 tonårstjejer abort. Över 15000 aborter utfördes på kvinnor mellan 20-30 år.
Vi kan konstatera att över 90% av alla abort sker innan 12:e veckan.
Jag vill inte upprepa allt jag redan har sagt, men jag funderar på varför det verkar vara så hemskt att få barn ung. Numera är man medelmåtta om man får sitt första barn vid 29 år (som jag). Min mamma tyckte hon var gammal när hon fick sitt första barn vid 27.
Är barn alltid ett hinder?
Och till en annan fråga; sexdebuten sker tidigt i Sverige, runt 16 år. (Jag har hört liknande siffror i Holland, så helt unikt är Sverige inte). Varför?
Faktum är att den sk. ABC-metoden mot AIDS, som används i Afrika, faktiskt skulle fungera lika bra mot oönskade gravideter och även mot ett eventuellt abortbeslut. Chansen att välja abort torde väl vara något mindre om man lever i ett stadigt förhållande?
Avhållsamhet? Nästan ett skällsord i Sverige. Gammalmodigt! Konservativt! Sexfientligt!
Vad jag bara vill fråga; varför är det ett måste att man ska ligga med sin pojk/flickvän bara för att man fyllt 15?
Är det en katastrof om man inte har haft sex när man fyllt 20?
Faktum är att avhållsamhet som tonåring faktiskt skulle få abortsiffrorna att sjunka. Och för den som ändå vill; kör en Double-Dutch (p-piller och kondom). Och ha inte ha sex bara för din skull, utan för er skull! Och killar, man är två om att ha sex och två om att bli gravid…
Tänk efter före.
Om vi, abortmotståndare och förespråkare av dagens lagstiftning, lade energin på att få ned aborterna, skulle mycket vara vunnet. Om vi kom ned på Hollands nivå skulle kanske 15000 aborter undvikas per år.
Hur ska vi åstadkomma det? I stället för att fortsätta debattera de svåra frågorna som jag just har nämnt, så får vi inte glömma bort vad som är det verkliga problemet.
Hur ska aborterna minskas?
Utifrån en kristen synvinkel finns mycket att fundera på när man pratar om sex. Vad säger egentligen Bibeln om sex? Inlägget blir för långt om jag ska gå in på det, jag får spara det.
Dagen har flera artiklar om ämnet idag, 5 juli. Lillemor Hallins debattartikel är bra tycker jag. Hon skriver bland annat:
Eftersom min kropp är den helige Andes tempel kan den inte slängas ut till vem som helst. Det handlar ju om självkänsla och integritet också. Hur byggs den upp hos de unga i dag?
Själv har jag nog skrivit tio blogginlägg om abort, egentligen har jag säkert sagt allt jag vill redan.
Ändå kan jag inte låta bli att yttra mig igen. Jag sitter med Socialstyrelsens statistik om aborter 2006 i handen och läser för att få lite mer kött på benen.
I en perfekt värld kunde alla födas och växa upp och bli älskade.
I en fullkomlig värld får alla gravida uppleva den där utomjordiska lyckan av att få en kladdig, blodig och mycket levande liten varelse på sitt bröst.
I en perfekt värld får alla se efter om det är en pojke eller flicka, räkna de tio tårna och låta det nya livet suga vid bröstet endast en minut gammal.
I en fullkomlig värld får alla dela sin lycka med en älskad man.
----------
Sitter och skriver detta samtidigt som jag lyssnar på ett suveränt akustiskt framförande av U2 och låten Yahweh. Lite till min förvåning börjar tårarna rinna. Minnena är ljuva och svåra. Mitt tredje barn blev svårt sjukt två dagar gammalt. För mig var det som om han föddes två gånger. Andra gången när han runt midnatt, ett knappt dygn efter att han blev sjuk, vaknade igen för första gången och skrek. Det var nog det mest underbara spädbarnsskrik jag någonsin har hört. För jag visste i det ögonblicket att han skulle bli bra.
Han skrek av hunger. Han låg med dropp och allt, men skriket betydde helt klart att mammas mjölk var bäst. Det dröjde åtskilliga timmar innan han kopplades ur maskineriet och lades vid mitt bröst. Det var ett heligt ögonblick i mitt liv, ett ögonblick när jag kände Guds hand på min kind och en inre röst som sade: Allt kommer att bli bra...
Yahweh, Yahweh
Always pain before a child is born
Yahweh, tell me now
Why the dark before the dawn?
--------
Förlåt urspårningen. Givetvis är det där med att föda barn inte bara himmelskt lycka. Men så lever vi ju inte heller i en perfekt värld.
Nej, den fullkomliga värld som Gud skapade, den värld där mannen och kvinnan gavs till varandra och blev ett, den finns inte. Den värld som blev följden av att vi valde att inte leva i gemenskap med Gud, är inte fullkomlig.
Det är den världen som Gud sände sin son till och det är den världen han fortfarande har omsorg över.
Hur ska jag nu komma tillbaka till det jag ville säga?
Jo, jag vill komma bort från alla de svåra frågeställningarna. De som vi kan älta i evighet. Har kvinnan rätt till sin egen kropp? Är abort mord? Om inte, när börjar i så fall livet? Skulle vi sänka den övre gränsen till 12 veckor?
Jag frågar mig; varför gör svenska kvinnor så många aborter? Toppar statistiken i Norden, dubbelt så höga som i Holland. Antalet tonårsaborter är fem gånger högre än i Holland! 2006 gjorde över 7000 tonårstjejer abort. Över 15000 aborter utfördes på kvinnor mellan 20-30 år.
Vi kan konstatera att över 90% av alla abort sker innan 12:e veckan.
Jag vill inte upprepa allt jag redan har sagt, men jag funderar på varför det verkar vara så hemskt att få barn ung. Numera är man medelmåtta om man får sitt första barn vid 29 år (som jag). Min mamma tyckte hon var gammal när hon fick sitt första barn vid 27.
Är barn alltid ett hinder?
Och till en annan fråga; sexdebuten sker tidigt i Sverige, runt 16 år. (Jag har hört liknande siffror i Holland, så helt unikt är Sverige inte). Varför?
Faktum är att den sk. ABC-metoden mot AIDS, som används i Afrika, faktiskt skulle fungera lika bra mot oönskade gravideter och även mot ett eventuellt abortbeslut. Chansen att välja abort torde väl vara något mindre om man lever i ett stadigt förhållande?
Avhållsamhet? Nästan ett skällsord i Sverige. Gammalmodigt! Konservativt! Sexfientligt!
Vad jag bara vill fråga; varför är det ett måste att man ska ligga med sin pojk/flickvän bara för att man fyllt 15?
Är det en katastrof om man inte har haft sex när man fyllt 20?
Faktum är att avhållsamhet som tonåring faktiskt skulle få abortsiffrorna att sjunka. Och för den som ändå vill; kör en Double-Dutch (p-piller och kondom). Och ha inte ha sex bara för din skull, utan för er skull! Och killar, man är två om att ha sex och två om att bli gravid…
Tänk efter före.
Om vi, abortmotståndare och förespråkare av dagens lagstiftning, lade energin på att få ned aborterna, skulle mycket vara vunnet. Om vi kom ned på Hollands nivå skulle kanske 15000 aborter undvikas per år.
Hur ska vi åstadkomma det? I stället för att fortsätta debattera de svåra frågorna som jag just har nämnt, så får vi inte glömma bort vad som är det verkliga problemet.
Hur ska aborterna minskas?
Utifrån en kristen synvinkel finns mycket att fundera på när man pratar om sex. Vad säger egentligen Bibeln om sex? Inlägget blir för långt om jag ska gå in på det, jag får spara det.
Dagen har flera artiklar om ämnet idag, 5 juli. Lillemor Hallins debattartikel är bra tycker jag. Hon skriver bland annat:
Eftersom min kropp är den helige Andes tempel kan den inte slängas ut till vem som helst. Det handlar ju om självkänsla och integritet också. Hur byggs den upp hos de unga i dag?
måndag 25 juni 2007
"Double Dutch" holländarnas metod mot oönskade graviditeter
Jo, jag skrivit om detta också; Holland-Sverige 2-0
DN skriver att tonårsaborterna i Sverige är fem gånger fler än i Holland. Tonårsaborterna har även ökat med 50% sedan 1995. Det är allvarliga siffror.
Holländska ungdomar verkar vara bättre på att skydda sig och det är kombinationen p-piller och kondom "Double Dutch" som gäller. För mindre sex än svenska ungdomar har de inte, om nu någon trodde att vi svenskar var så himla frigjorda!
Något är fel med den svenska sexualupplysningen! En ökning med 50% på drygt tio år! Jag vet att jag inte är något big fan av p-piller, men nackdelarna måste ju avvägas mot fördelarna. Och killar, sätt på kondomen för Guds skull! Hur kan du vara hundra på att hon inte har glömt ta pillret i morse?...
Och kom inte och skyll på att ni var fulla...
Jag blir lite trött... Jag börjar nog bli gammal och konservativ och sexualfientlig...
För det är kanske mig det är fel på, eller har det där med omsorg om varandra vad det gäller sex alldeles försvunnit?
DN skriver att tonårsaborterna i Sverige är fem gånger fler än i Holland. Tonårsaborterna har även ökat med 50% sedan 1995. Det är allvarliga siffror.
Holländska ungdomar verkar vara bättre på att skydda sig och det är kombinationen p-piller och kondom "Double Dutch" som gäller. För mindre sex än svenska ungdomar har de inte, om nu någon trodde att vi svenskar var så himla frigjorda!
Något är fel med den svenska sexualupplysningen! En ökning med 50% på drygt tio år! Jag vet att jag inte är något big fan av p-piller, men nackdelarna måste ju avvägas mot fördelarna. Och killar, sätt på kondomen för Guds skull! Hur kan du vara hundra på att hon inte har glömt ta pillret i morse?...
Och kom inte och skyll på att ni var fulla...
Jag blir lite trött... Jag börjar nog bli gammal och konservativ och sexualfientlig...
För det är kanske mig det är fel på, eller har det där med omsorg om varandra vad det gäller sex alldeles försvunnit?
fredag 15 juni 2007
Amnesty och abortfrågan
Vatikanen har beslutat att sluta stödja Amnesty. Orsaken är att de anser att Amnesty propagerar för fri abort.
Amnesty hävdar att de faktiskt aldrig har tagit emot stöd från Vatikanen, och de hävdar att de inte har beslutat något i abortfrågan.
Vad de givetvis kan förlora på är att katoliker slutar att stödja rörelsen.
Amnesty säger:
"Amnesty tar inte ställning till Vatikanens åsikter i abortfrågan. En diskussion pågår inom hela Amnestyrörelsen om rätten till fri abort ska ingå i vårt åtagande, men något beslut har ännu inte fattats. Vår nuvarande policy i denna fråga är att Amnestys stödjer kvinnors rätt till abort om; de har blivit våldtagna, utsatta för incest eller om det finns fara för kvinnans liv. Vi stödjer även en avkriminalisering av kvinnor som har genomgått abort och kvinnors rätt till sjukvård i fall av komplikationer i samband med en abort.Amnesty arbetar även mot tvångsaborter"
Jag kan förstå att Vatikanen reagerar, man hade inte kunnat förvänta sig något annat ställningstagande, det vore en senastion.
Men att anklaga Amnesty för att vara för fri abort är att ta i. Läser man ordentligt så är Amnesty för abort i extrema fall, tex våldtäkt och incest.
Få människor ifrågasätter det.
Jag är inte mot fri abort, men jag är ytterst kritisk till den inställning till abort som råder i Sverige idag (och i andra europeiska länder med liberal abortlagstiftning). Att inte satsa på ordentligt förebyggande och stödjande arbete, med det inkluderat stöd till de som ändrar sig och väljer att föda sitt barn, är enligt min mening förkastligt.
Om man har fri abort, men inte erbjuder alternativ, då är det inget val. Ett val kräver att man har valmöjligheter. Möjligheten att faktiskt föda sitt oplanerade barn tycks inte vara möjlig att diskutera.
Som jag förstår det talar Amnesty inte om den sortens aborter, det vill säga de som inte har att göra med våldtäkt och incest och fara för kvinnans liv.
Det vill stödja utsatta och utnyttjade kvinnor, och även de som har gjort abort och som hotas av rättsliga åtföljder.
Jag kan inte göra annat än att hålla med.
Jag har skrivit tidigare om abort, se etikett nedan om abort.
Amnesty hävdar att de faktiskt aldrig har tagit emot stöd från Vatikanen, och de hävdar att de inte har beslutat något i abortfrågan.
Vad de givetvis kan förlora på är att katoliker slutar att stödja rörelsen.
Amnesty säger:
"Amnesty tar inte ställning till Vatikanens åsikter i abortfrågan. En diskussion pågår inom hela Amnestyrörelsen om rätten till fri abort ska ingå i vårt åtagande, men något beslut har ännu inte fattats. Vår nuvarande policy i denna fråga är att Amnestys stödjer kvinnors rätt till abort om; de har blivit våldtagna, utsatta för incest eller om det finns fara för kvinnans liv. Vi stödjer även en avkriminalisering av kvinnor som har genomgått abort och kvinnors rätt till sjukvård i fall av komplikationer i samband med en abort.Amnesty arbetar även mot tvångsaborter"
Jag kan förstå att Vatikanen reagerar, man hade inte kunnat förvänta sig något annat ställningstagande, det vore en senastion.
Men att anklaga Amnesty för att vara för fri abort är att ta i. Läser man ordentligt så är Amnesty för abort i extrema fall, tex våldtäkt och incest.
Få människor ifrågasätter det.
Jag är inte mot fri abort, men jag är ytterst kritisk till den inställning till abort som råder i Sverige idag (och i andra europeiska länder med liberal abortlagstiftning). Att inte satsa på ordentligt förebyggande och stödjande arbete, med det inkluderat stöd till de som ändrar sig och väljer att föda sitt barn, är enligt min mening förkastligt.
Om man har fri abort, men inte erbjuder alternativ, då är det inget val. Ett val kräver att man har valmöjligheter. Möjligheten att faktiskt föda sitt oplanerade barn tycks inte vara möjlig att diskutera.
Som jag förstår det talar Amnesty inte om den sortens aborter, det vill säga de som inte har att göra med våldtäkt och incest och fara för kvinnans liv.
Det vill stödja utsatta och utnyttjade kvinnor, och även de som har gjort abort och som hotas av rättsliga åtföljder.
Jag kan inte göra annat än att hålla med.
Jag har skrivit tidigare om abort, se etikett nedan om abort.
lördag 21 april 2007
Holland-Sverige 2-0
Läser i dagens De Volkskrant (dagstidning med tydlig vänsterprofil, trots det den bästa dagstidningen i Holland enligt min make, som är mer blå politiskt, än röd) att Holland och Sverige har västvärldens liberalaste abortpolitik.
Intressant.
Enligt holländska folkhälsoinspektionen (fritt översatt...) var antalet aborter i Holland år 2003 8,5 per 1000 kvinnor. (Totalt knappt 33000 aborter 2005).
Motsvarande siffra för Sverige är 20,2! Andra länder har 17,2;Storbritannien(har striktare abortlagsstiftning!), USA 21,9, Norge 12,9. Ryssland ligger i topp med 55,3.
I Holland sker alltså ungefär lika många aborter som i Sverige, men Holland har över 16 miljoner invånare.
Samma abortlagar, helt olika abortsiffror. Varför?
Intressant är också att Storbritannien har nästan lika höga abortsiffror som Sverige, trots striktare abortlagar (läkaren har sista ordet, vad jag kan komma ihåg). Så där har abortpolitiken också misslyckats.
Var har Holland gjort rätt och Sverige fel? Mer förebyggande arbete?
Folk ligger inte med varandra utan skydd? Planerar sitt sexliv bättre? Tenderar att se annorlunda på oönskade graviditeter? Använder i mindre utsträckning abort som ett slags preventivmedel?
Jag vet inte, men jag skulle gärna vilja veta mer.
Intressant.
Enligt holländska folkhälsoinspektionen (fritt översatt...) var antalet aborter i Holland år 2003 8,5 per 1000 kvinnor. (Totalt knappt 33000 aborter 2005).
Motsvarande siffra för Sverige är 20,2! Andra länder har 17,2;Storbritannien(har striktare abortlagsstiftning!), USA 21,9, Norge 12,9. Ryssland ligger i topp med 55,3.
I Holland sker alltså ungefär lika många aborter som i Sverige, men Holland har över 16 miljoner invånare.
Samma abortlagar, helt olika abortsiffror. Varför?
Intressant är också att Storbritannien har nästan lika höga abortsiffror som Sverige, trots striktare abortlagar (läkaren har sista ordet, vad jag kan komma ihåg). Så där har abortpolitiken också misslyckats.
Var har Holland gjort rätt och Sverige fel? Mer förebyggande arbete?
Folk ligger inte med varandra utan skydd? Planerar sitt sexliv bättre? Tenderar att se annorlunda på oönskade graviditeter? Använder i mindre utsträckning abort som ett slags preventivmedel?
Jag vet inte, men jag skulle gärna vilja veta mer.
fredag 20 april 2007
"Låt livet komma till en"
Ibland hittar man lite olika intressanta saker när man googlar och använder bloggsök.
När vi ändå är inne på abortfrågan och sexualmoralfrågor så vill jag hänvisa till en kolumnist på Aftonbladet och något hon skrev för över ett år sedan. Anna Ekelund skriver mest om p-piller, intressant i sig, vi som har använt p-piller vet hur de vänder upp och ned på kroppen, minskar sexlusten, ger migrän, gör en deprimerad... Kort sagt, preventivmedlet fungerar (om man inte glömmer att ta det) men är i övrigt inget jag skulle lovprisa. Och för att vara ordentligt ärlig och mycket personlig, att sluta med p-piller var det bästa jag (och min man) har gjort för vårt samliv.
Men Anna Ekelund fortsätter, och jag tycker det är kul när jag upptäcker att andra tycker som jag:
"Kanske är det dags att ta ansvar på riktigt, se till att bojkotta p-piller och sluta ligga och leva med män som man inte helt och fullt gillar. Och blir det barn så blir det, det är faktiskt ingen katastrof. De förstör inte livet, tvärtom. Varför inte skaffa barn först och förverkliga sig själv i efterhand? Sluta planera in i minsta detalj och i stället låta livet komma till en."
Bojkotta p-pillret är kanske att ta i, det är ändå det effektivaste preventivmedlet, vad jag vet, men hon säger egentligen samma sak som jag i ett tidigare blogginlägg: Ha inte sex med någon som du inte kan tänka dig att få barn ihop med.
Och att göra abort därför att tidpunkten var fel? Om man planerar livet så in i minsta detalj borde man kanske kunna planera sitt sexualliv också? Om man nu lever ihop med någon som det inte är något större fel på, varför är det då inte okej med barn? Andelen personer som aktivt väljer bort barn är enormt liten, så kom inte med det argumentet.
Är jag nu sexualmoralkonservativ? (Finns det ett sådant ord?)
Kanske. Men jag är i alla fall inte ensam om att tycka som jag gör.
När vi ändå är inne på abortfrågan och sexualmoralfrågor så vill jag hänvisa till en kolumnist på Aftonbladet och något hon skrev för över ett år sedan. Anna Ekelund skriver mest om p-piller, intressant i sig, vi som har använt p-piller vet hur de vänder upp och ned på kroppen, minskar sexlusten, ger migrän, gör en deprimerad... Kort sagt, preventivmedlet fungerar (om man inte glömmer att ta det) men är i övrigt inget jag skulle lovprisa. Och för att vara ordentligt ärlig och mycket personlig, att sluta med p-piller var det bästa jag (och min man) har gjort för vårt samliv.
Men Anna Ekelund fortsätter, och jag tycker det är kul när jag upptäcker att andra tycker som jag:
"Kanske är det dags att ta ansvar på riktigt, se till att bojkotta p-piller och sluta ligga och leva med män som man inte helt och fullt gillar. Och blir det barn så blir det, det är faktiskt ingen katastrof. De förstör inte livet, tvärtom. Varför inte skaffa barn först och förverkliga sig själv i efterhand? Sluta planera in i minsta detalj och i stället låta livet komma till en."
Bojkotta p-pillret är kanske att ta i, det är ändå det effektivaste preventivmedlet, vad jag vet, men hon säger egentligen samma sak som jag i ett tidigare blogginlägg: Ha inte sex med någon som du inte kan tänka dig att få barn ihop med.
Och att göra abort därför att tidpunkten var fel? Om man planerar livet så in i minsta detalj borde man kanske kunna planera sitt sexualliv också? Om man nu lever ihop med någon som det inte är något större fel på, varför är det då inte okej med barn? Andelen personer som aktivt väljer bort barn är enormt liten, så kom inte med det argumentet.
Är jag nu sexualmoralkonservativ? (Finns det ett sådant ord?)
Kanske. Men jag är i alla fall inte ensam om att tycka som jag gör.
tisdag 17 april 2007
Man är två om att ha sex, liksom man är två om att bli gravid.
Jag följer med intresse abortdebatten, som blivit aktuell igen genom Stefan Swärds debattartikel i SvD. Repliken kom snabbt från Josefin Brink, vänsterpartist. Med direkt svar av Swärd.
Med risk att upprepa vad jag har sagt förut, och bli tjatig, så vill jag ändå reagera.
Jag måste först säga att jag tycker att alla riskfyllda illegala aborter som utförs i världen varje dag är en stor tragedi.
Jag håller med Brink på en punkt, att abortförbud inte hjälper. Jag är inte emot fria aborter.
Men att inte få prata om sexualmoral i en abortdebatt utan att bli kallad konservativ och moralpredikant, det är tråkigt.
Jag reagerar på att man inte kan tala om att förebygga aborter. Och hur förebygger man om man inte kan tala om sexualmoral? Handlar det bara om att man måste se till att använda preventivmedel?
Preventivmedel fungerar uppenbarligen inte, eftersom 30000 aborter genomförs varje år. (Hur många graviditeter som förhindras vet vi givetvis inte, det går ju liksom inte att räkna ut…)
Jag har själv använt preventivmedel i många år, liksom de flesta kvinnor som har en sexuell relation. Att det inte alltid är så himla enkelt vet de flesta. Antingen är det avtändande för den ena parten eller den andra, eller får man migrän eller så är andra medel är mindre tillförlitliga eller rentav moraliskt tvivelaktiga. Ingen lätt ekvation att få att gå ihop.
Sex har alltid och kommer alltid att vara förknippat med barnalstrande. Det kommer vi inte ifrån. Sex är härligt och fördjupar en kärleksrelation, men jag, och mannen jag ligger med, måste ta ansvar för det. Konsekvenserna av ett oskyddat samlag kommer man inte ifrån, det går inte över efter ett par timmar som en baksmälla.
Men för mig hade ett oplanerat barn inte varit en katastrof. Där skiljer jag mig från många andra, mindre priviligerade.
I världen i stort, där mannen och kvinnan inte är så jämlika som i Sverige, handlar det inte om att kvinnan njuter av sin sexualitet och sin kropp, utan om att kvinnan utnyttjas sexuellt och att mannen inte tar sitt ansvar för sin sexualitet. Ord som kondom eller sterilisering är något som många män inte skulle ta i sin mun, än mindre låta de två ens komma i närheten av deras manlighet.
Illegala aborter är i många länder ett moraliskt problem, ett samhällsproblem och ett jämlikhetsproblem.
Man är två om att ha sex, liksom man är två om att bli gravid.
Man är två om att skydda sig. Men när det gäller att bli gravid, så har mannen faktiskt ett extra ansvar, en skyldighet att vara försiktig, det är ju faktiskt inte han som blir tvungen att föda det oönskade barnet.
Man är två om att bli föräldrar också, om det får komma så långt.
Med risk att upprepa vad jag har sagt förut, och bli tjatig, så vill jag ändå reagera.
Jag måste först säga att jag tycker att alla riskfyllda illegala aborter som utförs i världen varje dag är en stor tragedi.
Jag håller med Brink på en punkt, att abortförbud inte hjälper. Jag är inte emot fria aborter.
Men att inte få prata om sexualmoral i en abortdebatt utan att bli kallad konservativ och moralpredikant, det är tråkigt.
Jag reagerar på att man inte kan tala om att förebygga aborter. Och hur förebygger man om man inte kan tala om sexualmoral? Handlar det bara om att man måste se till att använda preventivmedel?
Preventivmedel fungerar uppenbarligen inte, eftersom 30000 aborter genomförs varje år. (Hur många graviditeter som förhindras vet vi givetvis inte, det går ju liksom inte att räkna ut…)
Jag har själv använt preventivmedel i många år, liksom de flesta kvinnor som har en sexuell relation. Att det inte alltid är så himla enkelt vet de flesta. Antingen är det avtändande för den ena parten eller den andra, eller får man migrän eller så är andra medel är mindre tillförlitliga eller rentav moraliskt tvivelaktiga. Ingen lätt ekvation att få att gå ihop.
Sex har alltid och kommer alltid att vara förknippat med barnalstrande. Det kommer vi inte ifrån. Sex är härligt och fördjupar en kärleksrelation, men jag, och mannen jag ligger med, måste ta ansvar för det. Konsekvenserna av ett oskyddat samlag kommer man inte ifrån, det går inte över efter ett par timmar som en baksmälla.
Men för mig hade ett oplanerat barn inte varit en katastrof. Där skiljer jag mig från många andra, mindre priviligerade.
I världen i stort, där mannen och kvinnan inte är så jämlika som i Sverige, handlar det inte om att kvinnan njuter av sin sexualitet och sin kropp, utan om att kvinnan utnyttjas sexuellt och att mannen inte tar sitt ansvar för sin sexualitet. Ord som kondom eller sterilisering är något som många män inte skulle ta i sin mun, än mindre låta de två ens komma i närheten av deras manlighet.
Illegala aborter är i många länder ett moraliskt problem, ett samhällsproblem och ett jämlikhetsproblem.
Man är två om att ha sex, liksom man är två om att bli gravid.
Man är två om att skydda sig. Men när det gäller att bli gravid, så har mannen faktiskt ett extra ansvar, en skyldighet att vara försiktig, det är ju faktiskt inte han som blir tvungen att föda det oönskade barnet.
Man är två om att bli föräldrar också, om det får komma så långt.
--------------
Tidigare inlägg:
Post scriptum:
Apropå bilden. Jag har inget emot erotik. Därav en erotisk bild på min blogg.
Det är porr jag kritiserar. (Se tidigare inlägg).
fredag 13 april 2007
Inga svartvita svar på svåra frågor
Det debatteras livligt i olika moraliska frågor. Varför slänger en hotellkedja ut Bibeln från rummen men inte porren? Vad görs för att få ned antalet aborter? Var står kristenheten i fråga om dödsstraff?
De som står i frontlinjen med dessa frågor har fått det hett om öronen. Emanuel Karlsten uttrycker att han rentav fick "hjärnsläpp" i en radiointervju och Birger Schlaug förvånades över att det blev ett sådant "Herrans liv".
Senast i dag finns ytterligare ett debattinlägg om aborter i SvD Brännpunkt. Säkert kommer den artikeln att få många att gå i taket. Jag har skrivit om aborter förut, om hur det aldrig finns några svartvita svar om abort, samt om perspektiv i abortdebatten.
Jag håller med Birger Schlaug, det finns frågor som är viktigare än frågan om kvinnliga präster.
De som står i frontlinjen med dessa frågor har fått det hett om öronen. Emanuel Karlsten uttrycker att han rentav fick "hjärnsläpp" i en radiointervju och Birger Schlaug förvånades över att det blev ett sådant "Herrans liv".
Senast i dag finns ytterligare ett debattinlägg om aborter i SvD Brännpunkt. Säkert kommer den artikeln att få många att gå i taket. Jag har skrivit om aborter förut, om hur det aldrig finns några svartvita svar om abort, samt om perspektiv i abortdebatten.
Jag håller med Birger Schlaug, det finns frågor som är viktigare än frågan om kvinnliga präster.
fredag 9 mars 2007
Större ansvar på hormonstinna män?
Detta blir min absolut sista inlägg i abortfrågan (tror jag). Hittade ett bra blogginlägg i bloggen Håkan funderar.
"Vi vet ju att oönskade graviditeter kan förebyggas, inte sant? Kanske borde vi lägga ett större ansvar på hormonstinna män? En tvingande lag om obligatorisk kondom i det fall parterna inte önskar barn?"
Punkt slut.
"Vi vet ju att oönskade graviditeter kan förebyggas, inte sant? Kanske borde vi lägga ett större ansvar på hormonstinna män? En tvingande lag om obligatorisk kondom i det fall parterna inte önskar barn?"
Punkt slut.
söndag 4 mars 2007
Perspektiv i abortdebatten
Perspektiv i abortdebatten. Abortdebatten bland kristna ledare fortsätter, mer eller mindre på löpsedlarna. Nu senast Stanley Sjöberg, som hjälper oss att ge en nyanserad bild. Han säger också:
"Kristnas trovärdighet kräver att vi försvarar människovärdet ur olika perspektiv." (SvD).
Jag håller med, jag tror att det är viktigt att vi inte glömmer det. Han tar Bush abortmotstånd kontra kriget i Irak som exempel. Ingen guvenör före Bush i Texas har låtit avrätta mer dödsdömda. Hur kan man låta bestämma över att avrätta människor och samtidigt inte tillåta aborter? För mig är dödsstraff en gammaltestamentlig "öga för öga" teologi. Något som Jesus har tillintetgjort genom sin försoning.
Abortdebatten är för tillfället livlig även här i mitt nya hemland Holland, eftersom det nya regeringspartiet Christen Unie (ligger till höger om Kristdemokraterna här) anses ha en mer restriktiv inställning till aborter. De har dock deklarerat att de inte för avsikt att nagga den fria aborten i kanten. De hävdar bara att man ska kunna följa lagen till punkt; vilket i Holland innebär att alternativen bör övervägas.
Eller för att citera min egen bättre hälft: Om man ska tala om ett fritt val för kvinnan; så bör alternativen till abort presenteras, annars är det inget val.
Vad jag vet, avvägs sällan alternativen i Sverige. Om man börjar prata om dem riskerar man genast att stämplas som konservativ och ganska kvinnofientlig. Det behöver inte vara en svartvitt diskussion, det behöver inte vara helt för eller helt emot.
Läs mitt förra inlägg.
"Kristnas trovärdighet kräver att vi försvarar människovärdet ur olika perspektiv." (SvD).
Jag håller med, jag tror att det är viktigt att vi inte glömmer det. Han tar Bush abortmotstånd kontra kriget i Irak som exempel. Ingen guvenör före Bush i Texas har låtit avrätta mer dödsdömda. Hur kan man låta bestämma över att avrätta människor och samtidigt inte tillåta aborter? För mig är dödsstraff en gammaltestamentlig "öga för öga" teologi. Något som Jesus har tillintetgjort genom sin försoning.
Abortdebatten är för tillfället livlig även här i mitt nya hemland Holland, eftersom det nya regeringspartiet Christen Unie (ligger till höger om Kristdemokraterna här) anses ha en mer restriktiv inställning till aborter. De har dock deklarerat att de inte för avsikt att nagga den fria aborten i kanten. De hävdar bara att man ska kunna följa lagen till punkt; vilket i Holland innebär att alternativen bör övervägas.
Eller för att citera min egen bättre hälft: Om man ska tala om ett fritt val för kvinnan; så bör alternativen till abort presenteras, annars är det inget val.
Vad jag vet, avvägs sällan alternativen i Sverige. Om man börjar prata om dem riskerar man genast att stämplas som konservativ och ganska kvinnofientlig. Det behöver inte vara en svartvitt diskussion, det behöver inte vara helt för eller helt emot.
Läs mitt förra inlägg.
onsdag 28 februari 2007
Abort - aldrig ett svartvitt val
Debatten om "abortturism" går vidare. Senast läste jag kolumner av Marie Söderkvist , vars andra kolumn i ämnet publicerades 28 feb och Anna Larsson .Givetvis kan jag inte låta bli att säga något.
Jag tror inte att beslut om abort någonsin kan vara en svartvitt val, helt rätt eller helt fel. Jag tror att det faktiskt finns tillfällen när abort antagligen är enda utvägen.
Illegala aborter, med alla dess hemska följder, är ett gissel som fortfarande existerar i stora delar av världen.
Anna Larsson skriver "Ofrivilligt gravida kvinnor har alltid gjort och kommer alltid att göra abort", och det tror jag är en sanning som vi aldrig kommer i från, tyvärr.
Samtidigt tror jag att livet börjar vid befruktningen. Därför kan abortpiller aldrig vara ett preventivmedel och även spiral är en tveksam metod.
Jag såg mig som mamma redan när första graviditetstesten var gjort och visade positivt. Men jag var inte tonåring som hade blivit gravid under ett samlag som jag inte mindes därför att jag hade varit för berusad. Jag var inte en kvinna misshandlad av sin man, eller offer för en våldtäkt, vare sig utom eller inom äktenskapet.
Jag var en lyckligt gift kvinna runt trettio och barnen (barnen så småningom) var ytterst planerade.
Vad jag vänder mig emot är det faktum att abort (och abortpiller) används för lättvindigt, som preventivmedel.
Vi kan inte komma ifrån den eviga sanning att utifrån ett samlag kan en graviditet, ett barn, bli följden. Jag vänder mig emot den moderna synen på sex och samlag, att det i första hand handlar om njutning och långt senare talar man och chansen/risken att bli gravid.
För mig har måttstocken alltid varit; Ha inte sex med någon som du inte kan tänka dig att få barn ihop med. Sex är härligt och Guds gåva till mänskligheten, given för att stärka banden mellan en man och en kvinna. Men det finns alltid en chans/risk att bli gravid. Ingen preventivmetod är hundraprocent säker.
Jag vill undvika alla pekpinnar ofta använda från kristna, jag vill inte kasta mig in i debatten om sex före äktenskapet eller inte. Mängder av människor lever i fasta relationer utan att vara gifta, och det spelar ingen roll vad vi tycker om det, det är inte det debatten handlar om.
Min dotter är ännu inte tonåring, men hon närmar sig den åldern med stormsteg (hon står redan tjugo minuter i duschen, nog är det är tidigt pubertettecken?...). Jag kommer att ge samma råd till henne; Ligg inte med någon som du inte kan tänka dig att bilda familjmed.
Och det är inte onormalt att vara oskuld när man är tjugo, inte heller när man är tjugofem. Det är ingenting man måste göra.
fredag 9 februari 2007
Läst bok: FAITHLESS av Karin Slaughter
Förutom att hon har en av de mest passande deckarefternamnen, så skriver hon bra deckare , med intressanta karaktärer. Detaljerna är ibland ganska utstuderat äckliga, rent ut sagt, vem som helst skulle väl spy om man bevittnar en obduktion där offret har ett foster inuti sig, speciellt om man själv just har genomgått en abort...Huu... jag ryser... Läs så förstår ni vad jag menar.
Faithless är ännu inte översatt till svenska vad jag vet, men ett par av hennes tidigare finns utgivna av Prisma.
Faithless är ännu inte översatt till svenska vad jag vet, men ett par av hennes tidigare finns utgivna av Prisma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)