Jag är fullständigt övertygad om att mitt gym är både mer jämställt och mer Gudslikt än vissa andras kyrkliga idealförsamlingar.
Bildligt talat alltså, för den som inte fattar det, jag har ingen aning om graden av användarnas hedniskhet. Men eftersom jag bor mitt i holländska bibelbältet (och det ska ni veta, är betydligt konservativare än det svenska) så kanske en och annan from typ har råkat ta sig in.
Här får alla plats på lika villkor; män och kvinnor, unga och gamla, friska och sjuka, smala och feta. Alla är vi ett i…
Vi använder samma redskap, har samma coacher. Enda skillnaden mellan oss användare är att vissa män klarar av större tyngder än kvinnor. Men det betyder ju inte att vi inte kan använda samma redskap och samma tekniker, för att nå samma mål; vi gör med kalorier och bygger upp muskler och kondition. Ut med det dåliga och in med det som är bra.
***
Jag har motsatt mig all sport under långa tider. Har egentligen alltid hatat sport, alltifrån skolgympan. Långa promenader och cykelturer går an, och jag kan ta mig nedför en blåstämplad skidbacke.
Men sakta har jag blivit medveten om att man måste sköta om kroppen för att själen ska må bra.
Och faktum är, efter ett par veckors träning; jag tycker om det. Varför? För att musklerna ömmar? Nej, för att jag känner mig så fantastiskt duktig. Det är en boost för självförtroendet, denna aktivitet.
Men visst har jag upptäckt muskler jag inte trodde fanns. Och jag har upptäckt att en del muskler antagligen saknas. Mina biceps har jag till exempel inte hittat. Nåt fel måste det ha blivit när Gud karvade mig ut ur Adams revben. Så går det när man inte skapar kvinnan efter sin egen avbild, utan ger sig på att använda en prototyp.
:)
SvaraRadera