Har känt stort motstånd i flera år. Ungefär liknade känslor inför Guillous Coq Rouge och Harry Potter-böckerna. Man skulle ha läst dem, därför ville jag inte läsa dem. När jag väl hade läst dem så var jag fast, liksom...
Jag skulle inte läsa den. Ända tills min holländska kompis, boende i Köpenhamn, lyckades traggla sig igenom den, på danska.
Då tänkte jag att jag kanske också borde...
Började säkert fyra gånger, men kom inte in i den.
Till slut bestämde jag mig. Ska läsas. Nu.
Efter halva boken hade fortfarande inte mycket hänt. Förutom att Lisbeth gav sin plågoande en permanent minnesbeta.
Men sedan tog det fart.
Slutsats: Klart godkänd.
Varför?
Efter långt funderande inser jag att det har med storyn att göra, och karaktärerna.
Det är en spänningsroman, inte en polisdeckare (tack och lov!). Jag inser att Stieg var lite föregångare där.
Ingen dör i prologen (tack och lov, jag är så trött på döda kroppar i prologen...)
Blomqvist biter inte på mig. Vad är det för man som inte ens behöver anstränga sig det allra minsta för att få kvinnor i säng? Jag menar, till och med Lisbeth hoppar i säng med honom på eget initiativ.
Och en reporter som löser mordgåtor. Nej, inget nytt. Jag föredrar tafatte Jack McEvoy (återuppstår i vår).
Så det är bara att erkänna, det är Lisbeth Salander som är navet i berättelsen. Det är henne man vill följa, vill veta mer om, fascineras av. Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar