torsdag 17 september 2009

Inlägg i pigdebatten

Nej, det ska det inte bli.

Men jag tänkte berätta om hur det är att ha en maid (i princip städhjälp, barnpassning i ett, finns inget bra svenskt ord).
Numera, här i Holland, sköter jag hemmet själv, jag kan inte säga att jag älskar att städa och stryka hatar jag. Som alla andra, antar jag.
Men städhjälp är ganska vanligt förekommande här, speciellt om man jobbar. Inget "pigstigma" som i Sverige.

Men när vi bodde i Afrika och Mellanöstern hade vi maid. Det var mer regel än undantag att utlänningarna hade maid.
Många orsaker.
Ingen tycker om att städa och stryka. Jag känner i alla fall ingen. Att inte ha någon hjälp hemma innebar att man som expat var låst vid hemmet och aldrig kom ut utan att ha barnen med sig (man hade ju inte mor- eller farföräldrar på nära håll heller). I Oman, där temperaturen var över 35 grader från april till november, var det fantastiskt att slippa ha med sig sin nyfödde när man skulle ge sig av till skolan med de två andra barnen (4 gånger om dagen; lämna morgon, hämta vid lunch, lämna efter lunch, hämta på eftermiddagen. Skolbuss? Glöm det).
Man lär sig snabbt att man "inte kan vara utan" sin maid. Eller som författaren Marika Cobbold (född i Sverige, numera boende i Storbritannien) sade till mig igår på Twitter:
"Call me an old Klass samhalles kvarleva but my maid - - -  I will not do without. :-)"
Det var förhållandevis billigt (och maken tjänade bra, så man tyckte man kunde "unna" sig det).
Man kunde anställa någon, som var i stort behov av en inkomst. Det är bara att se realistiskt på det, världen är full av människor som är i stort behov av en inkomst. Vare sig de tillhör lokalbefolkningen (i Gabon hade vi en gabonesisk menagére), eller den importerade arbetskraften (i Oman var vår maid indier och i Syrien srilankes).

Jag hade många betänkligheter om vår orättvisa värld och de stora inkomstklyftorna. Men i slutändan kom jag fram till att det var bättre att köpa tjänster än att tex. ge bort pengar till välgörenhet. Därför har vi under alla år försökt köpa tjänster så mycket som möjligt. Allt från den den obligatoriska maiden och den nästan lika obligatoriska trädgårdsarbetaren, till killar som flätar palmbladstak till terrassen, finsnickrare, målare etc.
I Syrien hade vi (jag) till och med en chaufför en gång i veckan. Han var i sanning guld värld, i ett land där jag inte talade språket och där Damaskustrafiken var värd ett kapitel för sig.

Under en period hade jag maid på heltid. Indiska Eny, från katolska Goa, var en intelligent och ganska allvarlig person med bestämda åsikter (hög moral, om jag skulle sammanfatta). I slutändan var hon i princip min hushållerska, hon visste mer om mitt hem än jag själv. Hon lärde sig intuitivt vad jag ville. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det passade mig perfekt, eftersom jag hade svårt att ge order, det tog emot så mycket (jag hade svårt att vara "bossy", tyckte inte om att vara en som "körde" med sin maid).
Och hon var suverän med barnen, utan att skämma bort dem (ett annars typiskt "maid-problem"). I princip var hon en andra hand i uppfostran av barnen, inte någon som sprang efter dem och plockade upp.
Vi trivdes väldigt bra ihop och trots att det är sex år sedan vi skildes åt kan jag sakna henne oerhört emellanåt. Jag tycker det är tragiskt att hon aldrig fick chans till högre utbildning, hon var helt uppenbart en kvinna med ett skarpt intellekt, antagligen skulle hon ha klarat av en akademisk utbildning utan problem. Familj var något som jag tror hon valde bort, hon ville inte ha det som många av hennes vänner; barnen bodde hos mor- eller farföräldrar, medan mamma, och ofta pappa också, jobbade utomlands.

Vår maid i Syrien hade det så. Både hon och maken jobbade sedan många år tillbaka i Damaskus, medan de två sönerna uppfostrades hos morföräldrarna i Sri Lanka. Paret reste hem en gång per år, på sin höjd, och aldrig samtidigt.
När vår maid under sista året hos oss blev gravid, och senare fick en liten flicka, hade hon fått nog och reste hem till Sri Lanka. Trots att huset de byggde ännu inte var färdigt och inkomsten halverades. För henne var cirkeln sluten och lyckan total när familjen fick ett sladdbarn (och de var båda överlyckliga över att det var en flicka). Men maken blev kvar i Syrien.

Slutligen, jag har levt ett liv i lyx, men jag kan inte säga att jag saknar det (även om jag skulle vilja slippa städningen emellanåt...).
Jag saknar däremot personerna som jobbade för mig.
Förutom mina tre maider, så min syriske chaufför (som egentligen var lärare i engelska, men hans "brödjobb" var att köra runt rika expatfruar, att lära folk engelska hade blivit en dåligt betald andrasyssla), som hjälpte mig att förstå den arabiska och muslimska kulturen bättre, min trädgårdmästare (inte bara trädgårdsarbetare, han hade en hel plantskola, där allt gick att köpa) som talade med stor passion om sina värdefulla damascene-rosor, och alla andra som jag mötte och anlitade genom åren.

--

3 kommentarer:

  1. Det är verkligen intressant att ta del av många infallsvinklar på en fråga.

    SvaraRadera
  2. Välgörenhet och låginkomsttjänster står inte emot varandra utan är del av samma problem.

    SvaraRadera
  3. Maja, självklart är de del av samma problem. Vad jag menar är att jag hellre anställer en person än att jag ger han/henne pengar.

    SvaraRadera