Monicas adventskalender 11 dec - Barnlöshet

En lite allvarligare lucköppning i dag.
Den inspirades av något i detta blogginlägg:

"Det finns därför inte någon rimlig anledning till att det offentliga skall bekosta provrörsbefruktningar eller annat så länge det finns redan födda barn som behöver föräldrar. Normen för vad som är "eget" barn måste förändras! Det kan inte ses som någon mänsklig rättighet att föda barn - lika lite som det kan inrymmas i de mänskliga rättigheterna att med våld eller lagstiftning frånta människor rätten att föda barn"

skriver Birger och i princip håller jag med.

Men jag har full förståelse för dem som är ofrivilligt barnlösa att de skulle vilja att det var en mänsklig rättighet. Eller i alla fall att man skulle ha rätt till hjälp så långt det är möjligt.

Sedan började jag fundera mer på det här med ofrivillig barnlöshet. Det är en realitet i alla samhällsklasser. Men att göra något åt det är ofta förbehållet rika. I fattigare länder är IVF något som endast rika kan ha råd med, om det inte finns något statligt stöd. Adoption kan måhända vara ett billigare alternativ där.
Men i västvärlden är adoption förbehållet de med tillräckliga medel. Det kostar att adoptera. Om inte det offentliga skulle bekosta IVF så skulle många med lägre inkomst aldrig kunna göra något åt sin ofrivilliga barnlöshet.

För jag tror att det är en stark drivkraft hos många att vilja ha och försöka få barn, egna eller adopterade. Även om det första inte kan ses som en rättighet.

Själv har jag svårt att sätta mig in i hur det är att vara ofrivilligt barnlös. Jag tillhör de lyckligt lottade som har väldigt lätt för att bli med barn. Det där med en gång vid rätt tidpunkt stämmer in precis. För mig.

Samtidigt som vi "planerade för" (ogillar det uttrycket) vårt andra barn gjorde goda vänner till oss detsamma. Bara det att för dem blev det aldrig något andra barn. Efter privatfinanserad IVF ett par gånger gav de upp. Någon gång under denna process "beslutade" de sig för att vara glada för det barn de hade (som i sig var ett litet mirakel, hon kunde egentligen inte bli med barn) och inte försöka med IVF igen. De har heller inte adopterat.
Vi hade svårt att tala med varandra om detta. Jag kände att de, speciellt min väninna, hade svårt att komma över avundsjukan, eller vad man nu ska kalla det, för att jag hade lätt för att bli med barn och hon inte. Vi kunde inte mötas. Ännu idag tycker jag att det är svårt att tänka på det, trots att det är mer än tio år sedan.

-----

Liten fotnot:

För några år sedan hörde jag en underbar liten historia om ett holländskt par som adopterade en kenyansk liten flicka. De bodde i Kenya vid tillfället och en dag hittade någon ett övergivet nyfött barn i ett kaffeplantage alldeles intill deras hus. Paret blev ganska chockade över att barnet "hittades", men ingen bokstavligen tog upp det. Det visade sig att enligt lokal tradition betyder det att man tar till sig barnet som sitt eget (dvs adopterar det) om man tar upp och tar hand om en övergiven bebis. Och det visade sig vara för mycket för de redan fattiga personerna som hade hittat barnet. De hade antagligen nog med sitt och hade problem att föda den familj de redan hade.
Följaktligen tog det holländska paret upp barnet, tog hem det och senare blev det officiellt adopterat.

Denna sanna historia tog sådan skruv hos mig att den håller på att bli en hel roman. I alla fall delar av en roman, och i något modifierad tappning. Vi får se om det blir något av den historien.

Väntar i vaccinationskön med mamma. Uganda 1989