Bakande

Jag är en passionerad bakare, även om jag inte bakar så mycket som jag vill.
Från tunnbörd i Hönökakastil (på häll, inte i ugn), till rutbröd på bakplåt och vanliga kanelbullar.
Bakning är terapeutiskt, främjar nya idéer (speciellt när man skriver), och framför allt; det är gott.

Detta med bakning är jag ganska ensam om i mitt nya hemland Nederländerna. Medan det förväntas att alla av min generation i Sverige kan svänga ihop kanelbullar, eller nybakt portionsbröd till middagen när man har gäster, så går holländarna till bageriet (inte för att köpa kanelbullar, för det är typiskt svenskt, men något annat). Hembakt tillhör den svenska kulturen.

När vi skulle byta kök sa jag till kökssäljaren att jag ville ha en riktigt bra ugn (som bla. hade gradtal upp till 300, inte 275) för jag tyckte om att baka. Fick till svar att de flesta moderna ugnar klarade av bakeoff-bröd. Hrmf. Kände mig lite sårad i min bakarstolthet.
I livsmedelsbutikerna säljer man vetemjöl bara i enkilosförpackning, och goda blandning som rågsikt vet man inte vad det är. Färsk jäst säljs givetvis inte. Vill man köpa specialmjöl får man leta upp en butik specialiserad på biologiska produkter, eller en kvarn där man kan köpa direkt.

När vi bodde i mer udda länder där gott bageribröd inte fanns att tillgå (efter tre år i en fd. fransk koloni är man innerligt trött på baguette, tro mig), var det en del vänner som stolt påpekade att de minsann bakade sitt eget bröd. I bakmaskin, alltså. Denna skymf mot hembakandet. Jag bet ihop och hoppades att de stolta bakmaskinsinnehavarna inte såg hur jag rynkade på näsan.
Nu säger GP att denna makapär är på väg tillbaka i det svenska samhället. Ve och fasa.
Jo, jag har respekt för stressade svenskar som inte hinner baka, och vill ha nyttigt hembakat bröd. Men, men...

Pride

Pride in the name of love, heter det i en gammal god U2 låt.

Det finns all anledning att vara stolt som människa om man älskar.

Jag har länge tänkt skriva något om homosexualitet, lägga korten på bordet, vad ni nu vill kalla det. Här kommer det, och jag varnar, det är långt.

Förvänta er ingen teologisk utläggning, så långt i mina funderingar är jag ännu inte. Jag vet att det handlar om bibeltolkning. En del säger att Bibeln starkt tar avstånd från homosex, andra att det homosex Bibeln talar om inte har något att göra med ”sex mellan två av samma kön i en trogen kärleksrelation”. Folk på Bibelns tid kände helt enkelt inte till det, ungefär som de inte hade kunskap om sjukdomar på samma sätt vi har idag, eller naturlagar som att jorden snurrar runt solen. I stället talar Gamla Testamentet om sexuellt våld liknande den vi ser mot kvinnor i dagens Kongo (Sodom och Gomorra-berättelsen). Eller Paulus talar om pedofili (pojkar som ligger med äldre män).

Vad jag däremot har stora problem med är att kristna gärna betonar vissa bibelverser, både i Gamla och Nya testamentet, som om de stod över andra, men nedtonar andra. Gamla testamentet är full av mer eller mindre absurda regler, som ingen av oss känner oss tvingade att följa. Det finns massor som är en styggelse, enligt Gamla Testamentet, som ingen bryr sig om idag. Och vad det gäller det som Paulus skriver om i sina brev, så kan de tyckas tydliga, men det finns många påbud Paulus har gett oss, som vi inte bryr oss om, i alla fall inte i samma utsträckning.

Jesus nämner inte ett ord om homosex, däremot är han emot skilsmässa.

Homosex, eller utlevd homosexualitet som det heter i mer konservativa kristna kretsar, har länge varit ett stort tabu, i samma nämnda kretsar. Och inte bara i konservativa, jag tror att det finns stor motvilja mot homosex i bredare kristna kretsar än så. Man hyser åsikter som att det är ”onaturligt”, ”mot Guds skaparordning”, ”hot mot familjen” osv. 

Det första, som säkert även en del ickekristna håller med om, kommer man fram till eftersom i en ”naturlig” relation kan barn bli till. En ”onaturlig” sexuell relation skulle rentav kunna var ett hot mot människans fortbestånd.

Det räcker ju att ta en snabb titt på vår överbefolkade värld för att inse att homosex knappast lär vara ett hot mot mänsklighetens fortbestånd.

Den senare, att homosex skulle vara ett hot mot familjen, tycker jag är den sämst underbyggda. Homosex är inte något hot mot familjen, utlevd promiskuös heterosexualitet är det. Det är det som kraschar flest relationer, inte homosex. Snarare är varje fall med en homosexuell som tvingar sig att leva i ett heterosexuellt förhållande djupt tragisk, och i sig själv ett stort hot mot familjen.

De som är ”mindre” konservativa, är ”ödmjukare” i sitt dömande, säger att vi är alla syndare. Men det blir också en skev inställning, där man egentligen säger om jag accepterar att du syndar (lever med en av samma kön) så accepterar du kanske min synd (tex själviskhet eller alkoholism, som är en synd Paulus nämner i samma vända som homosex, 1 Kor 6:9-11).

Man talar sällan om utlevd heterosexualitet. För egentligen handlar det om samma sak där, fast med en skillnad. Om utlevd heterosexualitet sker inom äktenskapets ramar är den okej.

Kristna som inte är gifta förväntas leva i celibat. Hittar man en partner av motsatta könet som vill ha en är det okej att gifta sig och leva ut sin sexualitet.

Men homosexuella förväntas leva i celibat, oavsett om de har hittat en partner som älskar dem och vill leva med dem, eller inte.

Det är denna inställning jag har allra mest svårt för; att tvinga någon till avhållsamhet.

Det räcker att göra ett litet tankeexperiment:

Tänk dig att du genom en tidsmaskin förflyttas till en framtid (typ Orwells 1984) där heterosexuella relationer är förbjudna. Att avla barn ”den naturliga” vägen är förbjudet. Barn kommer till i ”artificiella livmödrar”, med ägg och spermier urplockade ur lämpliga ”donatorer”. Homosexuella relationer är däremot tillåtna, eftersom de inte riskerar producera barn på det ursprungliga, icke längre tillåtna sättet.

Hur skulle du uppleva det? Att inte få ha sex med den du älskar och lovat att dela livet med?

Du skulle kalla det barbariskt, eller hur?

Men att i vår tid kräva att någon ska leva avhållsamt, enbart på grund av deras medfödda sexuella läggning, är det inte barbariskt? 

Ska vi kristna ägna oss åt det?


--

Överdrifter

Sonen hittade en halvdöd horngädda i viken idag. Att säga att han tyckte det var spännande var en understatement. Tre rådjur skrider runt huset med jämna mellanrum och det är alldeles stilla ikväll. Det blir nog en liten lägereld i trädgården. Att säga att vi har en bra Sverigevistelse är ett understatement.

Själv har jag följt hela Benny Hinn vistelsen i Uppsala lite på avstånd, har inte hunnit engagera mig. Förstår att Hinn höll en extrem predikan på lördagskvällen, så gnostisk att Livets Ord väljer att inte lägga ut den på hemsidan. Ulf Ekman har lyckligtvis sagt ifrån.

Vad jag själv tycker om Benny Hinn vet ni redan, annars läs här. Att jag ogillar hans metoder och leverne är ett understatement. Jag kan inte ta en "evangelist" på allvar som utlovar välsignelse i utbyte mot rikligt givande i kollekter. Inte heller en som inte klarar av att vila från sitt krävande evangelistliv i annat än lyxhotell. Att sedan människor helas på hans möten och andra möter Gud är en helt annan femma, eftersom Gud är större än Hinn och det är Gud som helar och berör, inte Hinn.
Enligt uppgift bor Benny Hinn (med följe?) på Grand Hotell i Stockholm, ett faktum som får mig att må lätt illa, även om jag själv inte följer något fattigdomsideal. En sak vet jag i alla fall, skulle jag någonsin bo på samma hotell skulle jag betala med egna surt förvärvade pengar.
Vem betalar Hinns hotellräkning? Vad jag vet har Hinn inget inkomstbringande företag eller liknande, alla inkomster kommer av kollekter och donationer. Rätta mig om jag har fel.
Skulle Jesus ha bott på Grand Hotell?

Läs också Emanuel Karlstens egen skildring av lördagsmötet. Hur Hinn ogillade barn som sprang i gången och hur hans "bodyguards" smått desperat letade efter människor som upplevt något av ett helande (så att de sedan kunde "visas upp" på scenen). Jag mår smått illa igen, när jag läser.
Skulle Jesus ha ogillat att barn gick i gången på hans massmöte på Livets Ord?

Favorit i repris 9 - The Endtimers

Med anledning av Joachim Elsanders inlägg i dag Antikrist som fredsmäklare, tyckte jag att det var dags för ännu en Favorit-i-repris, den om Endtimers, och den effekt den har (eller har haft) på Mellanösternpolitiken. Bakom denna teologi, besläktad med "Left behind" (storsäljande romaner om den yttersta tiden, enligt en viss tolkning av Uppenbarelseboken i Bibeln) ligger en förskräcklig människosyn och speciellt en mycket skev bild av judarna.

---------------------

Jag är ingen bra apologet. Det kan vara svårt ibland att förklara och presentera vad jag tror på.
Ibland är det lättare att säga vad jag inte tror på.

På Tro&Tänk hittar jag länken till Doomsday Code, en mycket intressant dokumentär om "Endtimers", dvs de kristna, främst i USA som tror på den eskatologiska tolkningen av tex Uppenbarelseboken, som kännetecknas av bla "Left Behind". Med ett fint ord dispensationalistisk eskatologi. Jag skäms när jag säger att en gång, som tonåring, svalde jag denna teologiska tolkning nästan med hull och hår. Tack gode Gud för att Han omvände mig.

Pastor Astor sammanfattar vad de stora farorna med denna teologi är:

• Det ensidiga ställningstagandet för Israel och motståndet mot vissa fredsträvanden
• Avskyn för FN
• Ointresset för klimatfrågorna

På Kolportören kastade jag ut en fråga häromdagen:

"Det sägs också att Livets Ord samlar in pengar för att hjälpa judar köpa egendom i östra Jerusalem, så att hela Jerusalem ska bli judiskt. Även egendomar från kristna araber köps upp.Är det sant? Nån som vet?"

Jag tror inte att jag kommer att få svar på den frågan. Däremot sägs det i Doomsday Code att judar får hjälp att köpa egendom i Östra Jerusalem med pengar från amerikaner. (ca 18.40 in i programmet).Och stödet är inte litet, enligt dokumentären. Men inslaget med den amerikanske drillern, som ämnar borra sig in i arabiska oljekällan (han talar om det som om det var en (1) källa), är nästan komiskt. Hur långt hade han tänkt borra? (Israel är ganska långt från stora oljetillgångar, vad jag förstår.)

Och "Endtimers" har inflytande ända in i Vita Huset.
Vad som skrämmer mig mest är att det för dessa kristna verkar vara viktigare att påskynda Jesu återkomst genom praktiska, moraliskt tvivelaktiga gärningar, än att praktisera och förkunna Jesu kärleksbudskap.
Vad hände med Jesus ord i Matt:5:43-48?
Älska era fiender
Och vad jag inte förstår är hur motivationen att förkunna evangelium grundar sig i att "snabba på" Jesu återkomst. I stället för att motiveras av att göra just det som det verkligen handlar om: Att förkunna det glada budskapet om Jesus Kristus. Utan baktankar.

Och jag reagerar också på (detta är ett tillägg skrivet efter det att jag tittade på filmen igen) att "Endtimers" egentligen inte alls stödjer Israel för att de älskar landet och judarna, utan därför att de vill påskynda Jesu återkomst. I den yttersta tiden kommer två tredjedelar av judarna att dödas i vilket fall som helst, enligt "Endtimers". Vilken hemsk människosyn generellt och vilken förfärlig syn på Israel och judarna! Bara medel för att påskynda Jesu återkomst.


Och jag reagerar omedelbart negativt när jag stämplas som motståndare till Israel och till och med som antisemit, bara för att jag ifrågasätter denna bibelsyn!


Jag kan bara reflektera och säga till er som undrar, min tro skiljer sig ljusår från den som "Endtimers" verkar ha. Döm själva. Jag ryser av obehag när jag ser filmen.

Om att introducera en ny litterär genre

Är Litteratursverige redo för en ny genre?

Det tyckte i alla fall Simona Ahrnstedt, och satte igång att skriva en svensk romance, eller en historisk romantisk roman, om man översätter lite snabbt. Historisk chicklitt för att vara lite vanvördig.

Vägen till publicering har inte varit helt spikrak för Simona, många förlag tyckte om romanen, men vågade inte satsa på den. Till slut fick hon napp, och sedan några veckor ligger Överenskommelser hos bokhandlarna.

Vad är då en romance? Sliskig romantik med uselt språk som i Harlekin? Mja, inte riktigt, romance håller definitivt avsevärt högre litterär klass. I utlandet säljer författare som Eloisa James och Julia Quinn mångmiljonupplagor och romance är lika populärt som deckare.

Romance har också mycket gemensamt med deckare. En hel del vet läsaren på förhand. I deckaren åker alltid the bad guy fast på slutet och i en romance får de alltid varandra.
Men vägen dit är ganska krokig.

Romance är liksom deckaren också ofta en genre som litteraturvärlden ser ned på. Därför är det inte förvånande att Simona Ahrnstedts roman inte har recenserats av en enda större dagstidning. Eftersom förlagen inte vågade satsa på att ge ut romanen kan man inte heller förvänta sig att De Stora Viktiga Recensenterna kommer att recensera den. Men å andra sidan är det väldigt få romaner som recenseras i dagspressen.

Romance har också liknats vid Jane Austen, men i modern tappning, med betoning på modern. Tex är sexskildringarna en stor skillnad. För sex har hjälten och hjältinnan i en romance. Så den som har nolltolerans mot sex i böcker ska inte läsa (nu har jag säkert lockat några läsare...)

Men alla ni andra, ni som älskar Jane Austen, böcker/filmer som A Room with a View och liknande, och har tröttnat på all litteratur i spänningsromanklassen; detta är något för er.

Om du vill läsa mer om vad jag har skrivit om Simona Ahrnstedts roman, som är så spännande att man inte kan lägga den ifrån sig, gå till min bokrecensionsblogg

Efter lång tågresa - äntligen framme!

Efter en lång resa med tåg är vi äntligen framme i Sverige. 

Vi har länge sagt att vi skulle vilja resa på ett annat sätt, och barnen är mer flygvana än tågvana, så det fick bli tåget. Ett riktigt äventyr, speciellt den yngste tyckte att det skulle bli fantastiskt att sitta så länge på tåg.

Först nattåget från Utrecht till Köpenhamn, där vi hade en kupé för oss själv, vilket var extra mysigt. Laddade till tänderna med fika, orange hårspray i håret och orange t-shirts lyssnade vi på VM-finalen i fotboll på radio. Under första halvlek lyckades vi få in holländsk radio och sedan sökte vi vidare och fann en tysk sportkanal med en entusiastisk kommentator. Äldste sonen, som är fotbollsfantast, hade kul när han härmade alla tyska uttryck. Han talar inte tyska, men förstod i alla fall vem som passade till vem och vem som fick gula och röda kort. Och målet, aj, aj, det missade vi inte… och sedan sov inte sonen så bra den natten på tåget genom Tyskland och Danmark.
De andra två sov som stockar. Jag låg mest på min hårda liggvagnssäng och filosoferade om livet och tänkte att sova kan jag göra i morgon natt.

Resan från Köpenhamn till Göteborg var mindre angenäm. Först en lång väntan i ett tropiskt hett Köpenhamn, sedan ett X2000 som pga signalfel kröp fram. Dessutom fungerade luftkonditioneringen inte. Efter en och en halv timmas försening (fem timmar på tåget) anlände vi svettiga och trötta till en tillika tropiskt Göteborg. Lyckades ta bussen till Stenungsund, där luftkonditioneringen också hade pajat, och jag började få något som liknade hallucinationer om hur jag omedelbart och bums skulle gå ned till havet och bada, när jag väl var framme, någon gång i framtiden.

Resan är avslutad, jag ska inte klaga, det var ett äventyr, men hade varit trevligare om det inte hade varit 35 grader varmt större delen av resan.

Mormor hade fixat middag, vi frossade på kyckling och svensk färskpotatis, sedan bytte vi snabbt om och tog ett kvällsdopp klockan nio på kvällen.
Jag kan med säkerhet säga att det var något av det mest underbara jag någonsin har gjort. 20 gr i vattnet, inga maneter, solnedgång över Orust i väster, och hjälp vad livet är härligt ibland.

Sedan gjorde jag något jag inte skulle ha gjort, jag satte i gång att läsa mitt recensionsexemplar av Simona Ahrnstedts Överenskommelser (som låg och väntade på mig i Sverige). Romanen har rykte av sig att vara en bladvändare som inte går att lägga ifrån sig, men jag tänkte att det ska jag inte gå på; jag ska bara läsa lite och begrunda varje mening (typ filosofera över vad gör denna bok till en bladvändare).

Klockan 02.30 var jag klar (jag är en snabb läsare, kanske för snabb, så det blir att läsa om, tror jag). Tänkte sova kan jag göra i morgon natt. Jag var bara helt tvungen att få veta hur det gick. Det var som att läsa en spänningsroman av det bättre slaget, men det är en romantisk historia som utspelar sig på 1880-talet (Romance heter genren på engelska, eller historical romance).

Recension här

Lite mer om pengabränningen

Det är svårt att hitta stöd i bloggvärlden för Gudrun Schymans pengabränning. Jag skrev om det här.
Men en del finns:
Birger Schlaug, känd reklamhatare, tycker det var helt rätt, föga förvånande.
Clara Lidström, Underbara Clara, tycker att Gudrun är ett PR-geni.
Leo Holtter har en bra reflektion på sin blogg.
Anna Wester skriver om det där med att man inte SER pengarna brinna när de satsas på vanlig reklam.
Jag tror att det där med att bränna pengar, bokstavligt, är väldigt tabu. Men det är lätt att glömma de enorma summor som bränns bildligt varje dag, bara på reklam.

Och så gott som alla, högt och lågt, glömmer att det var en PR-grej. För att väcka uppmärksamhet.
Och uppmärksamhet fick de. Långt utanför Sveriges gränser. Det hade de inte fått om de hade satsat samma summa på en reklamkampanj. Det hade inte ens räckt till en kampanj, bara till en enda helsidesannons i en större dagstidning i lilla Sverige.
Och jag undrar om Gudrun bryr sig om att bli kallad pucko, när hon fick de uppmärksamhet hon ville ha.

Jag tycker att Tomas Mazetti på Studio Total (reklambyrån som stod för de 100 000) ger bra svar på kritiken.
Skänk FPs valbudget till fattiga småflickor

Bränna 100 000 spänn

Vid första åtanke känns det givetvis helt fel. Man bränner inte pengar.

Men sedan när jag tänker efter, och inser att det handlar om reklam (spektakulär sådan) och publicitet, så...

Enligt uppgift kostar en helsidesannons i en större dagstidning också 100 000 kr. Tänk så mycket pengar som bildligt går upp i rök varje dag i annonskostnader! Utan att det ifrågasätts av speciellt många.

Gudrun Schyman tog hjälp av reklambyrån Studio Total för att få uppmärksamhet för mäns och kvinnors ojämlika löner. Hon säger också att hon inte idkar välgörenhet, utan vill ha publicitet, och tycker att det var en bra investering.
Det har hon onekligen fått, och mycket mer än vad en helsidesannons i en dagstidning skulle inbringa, men får hon fram vad hon vill ha sagt ordentligt? Ser folk bara pengabränningen och inte budskapet bakom? Det återstår att se.

Tankar i hettan

Svettas ni i hettan i Sverige också?
Här i staden med osten (som antagligen smälter bort nu...) är det 33,5 grader varmt, utomhusbadet är överfullt och alla väntar på Den Stora Matchen i eftermiddag.
Men riktigt hett är det inte. Riktig Hetta är när man svettas fastän man sitter still i skuggan. Svettas ymnigt, så att det rinner nedför nacken, rinner ned i ögonen.
Sådan värme har jag bara upplevt i Oman och under vissa heta sommardagar i Syrien.
Nu svettas jag endast om jag envisas att göra något.

Det är lite tomt på denna blogg just nu, både inlägg och läsare lyser med sin frånvaro. Jag håller på och redigerar mitt gamla romanmanus ännu en gång, ska faktiskt våga mig på att skicka in det till några fler förlag.

Jag måste ändå passa på att länka till Emanuels bloggpost idag. Jätteviktigt, det han säger, och jättesvårt det där med att veta hur man egentligen ska demonstrera Guds kärlek. Och vad är det egentligen vi ska be om ursäkt för?

Jag ska skriva någon mer om det här med homosexualitet och kristen tro, men lite senare, när jag har tänkt färdigt. Kanske lite närmare Pridefestivalen.

Håller förresten på att läsa Brian McLarens A New Kind of Christianity. Omtumlande och givande hittills, måste jag säga. Återkommer om den boken också.