Kristna bara tjafsar...

...och bråkar.
Ja, ibland har de även ihjäl varandra. Vi behöver inte gå så långt tillbaka i historien för att hitta exempel på det. Kanske inte ens en dag, om vi ser på Kenya exempelvis.

Detta inlägg hänger lite ihop med ett tidigare, där jag skriver om att vi inte ska säga att religion(er) är farliga, utan att det är människan som är farlig. Nej, jag har inte ändrat mig, jag tycker så fortfarande.

Kristna bara tjafsar och bråkar. Verkar det som i alla fall. Jag talar inte enbart om andra, nej, detta är lite självrannsakan också. Visst tjafsar jag också!

Nu ska jag försöka använda mig av ett utanförperspektiv, som om jag inte vore kristen, men jag är intresserad i vad de kristna håller på med, vad kyrkan håller på med.
Det är lite svårt att ha det perspektivet, eftersom jag har varit kristen hela mitt liv, och inte har något ickekristen liv "före" att falla tillbaka på.
Men jag ska försöka.

• Vad tänker en ickekristen när han eller hon ser diskussioner på bloggen som denna? (Hur intressant är det egentligen om huruvida nu Maria var Jesus moder eller Guds moder?)
• Hur reagerar man när kristna kallar andra kristna för "låtsas-andliga"? (En av bloggreaktionerna till Dagens Bjärka-serie).
• Eller denna, för att inte gå så långt bort...
• Vad tänker en ickekristen när han eller hon ser hur kristna av ett samfund kallar andra kristna samfund för Skökan (alltså ur Uppenbarelseboken, där det står att denna Sköka har druckit sig berusad av blodet från de heliga och bloden från Jesu vittnen. Bland annat.)

Jag tror att många ickekristna förstår att det finns meningsskiljaktigheter (precis som i andra sammanhang, tex politik), och att det måste få diskuteras, men att de har svårt att förstå varför meningsskiljaktigheter tar så mycket plats.

Själv skulle jag bli ganska tveksam. Kanske rentav rädd. För vad är det som lockar mig till den kristna tron, eller vad skulle kunna locka mig? Att kristna mest håller på och tjafsar? Att kristna pysslar med att ifrågasätta om andra kristna verkligen är kristna?
Jo, jag skulle nog bli om inte rädd, så ganska tveksam. Om de där kristna har svårt att acceptera varandra, skulle de då acceptera mig?

Om nu Gud är kärlek, varför visar då kristna inte kärlek, inte ens till varandra?

Någonstans har jag läst att en av de främsta orsakerna till att ickekristna attraherades av den tidiga kristna kyrkan var att de såg hur de kristna älskade varandra. Det var ett oerhört starkt vittnesbörd.

Jag tror inte att det har ändrats.
Istället för att oroa sig för, eller tjafsa om, ifall Livets Ord eller Pingstkyrkan eller något annat protestantiskt samfund har löst en enkel biljett till Vatikanen (för att ta ett exempel), så kanske det vore ett bättre vittnesbörd om Guds kärlek om vi strävade efter en enhet som struntade i samfundsgränserna och meningsskiljaktigheterna.
Koncentrerar vi oss enbart på att bekämpa villoläror (eller vad vi tolkar som villoläror), så är det lätt att glömma bort att visa villkorslös kärlek. För det klingar rentav falskt att säga att man älskar sina syskon, för att i nästa mening tala om hädelse.
Jag tycker visst att man ska få kritisera vad man tycker är villoläror. Men det behövs ödmjukhet och vishet. Jag tycker visst att vi ska kunna predika Skriften allena. Men att i samma andetag använda sig att nutida sk. "profetior", för att ge stöd för sina åsikter, det lägger bara lock på diskussioner som kanske skulle ha kunnat leda någonvart.

Min fråga är egentligen: Hur evangeliserande är vi egentligen?
Eller borde jag kanske fråga: Hur bortstötande är vi egentligen?

Påminner mig om Shane Claiborne, som i sin bok "Den oemotståndliga revolutionen" berättar om hur hans vänner hade satt upp en bild av George W Bush i naturlig storlek i taket över Shanes säng. Som ett skämt, alla visste ju vad Shane tyckte om Bush, men han lät bilden sitta kvar, för att påminna sig själv om att han skulle be för Bush,han var ju en vanlig människa, som Gud älskade, inte en fiende eller rentav Anti-Krist.
För att spinna vidare, skulle en ivrig anti-katolik sätta upp påvens avbildning i taket ovanför sängen för att påminna sig om samma sak.
Eller, för att sträcka oss ännu längre; Osama Bin Laden?
Med texten "Älskad av Gud" under. Skulle jag?

Jag skulle gärna vilja höra er tankar om detta, oavsett om ni är kristna eller inte. Kanske speciellt om ni inte är det.