Brian McLaren pratar miljö

Varsågod, MP3-länk till Brian McLaren som pratar miljö...

Where do you have hope?

Dog Jesus också för förtrycket av kvinnor?

Nja, det ska inte bli någon feministiskt brandtal idag.

I stället länkar jag till en bra insändare i Dagen. Julia Forssmed får stå för det (krist)feministiska brandtalet. På sin blogg länkar hon till den undervisning om sex och samlevnad i Jönköpings pingstkyrka, som hon talar om. Lyssna om ni orkar.
Så där spontant tycker jag att delar av undervisningen är rent pinsam (och som Julia säger, inte speciellt bibelförankrad). Julia frågar:
"Den vane bibelläsaren vet att Eva åt av frukten och att Gud senare ställer henne till ansvar. Det är inte så att Adam fått ett speciellt ansvar för Eva som översatt till vår vardag kan tolkas som att alla män har huvudansvar för de kvinnor de lever med. En sådan underordning går inte att finna i Bibeln, utan det vi hittar är ett ömsesidigt beroende och ett ömsesidigt ansvarstagande. Genom ätandet kommer synden in i människans liv. En av konsekvenserna därav är som sägs i 1 Moseboken 3:16 att mannen ska råda över kvinnan. Ensidig underordning är alltså en konsekvens av syndafallet och således också något som Jesus tar på sig i sin död på korset. Huruvida ensidig underordning predikas är inte en liten fråga utan berör ytterst sett hur man ser på Jesu gärning. Dog Jesus också för förtrycket av kvinnor?"

Nej, det verkar sitta så djupt i många kristna sammanhang att det här med att kvinnans underordning går att hitta i skapelseberättelsen.
Jag har skrivit mycket om detta förut, jag ska inte tjata.

Men varför är det så att när man kommer in på mans- och kvinnoroller så blandar man ihop rent fysiska/intellektuella skillnader och frågan om underordning?
Ja, jag håller med om att män och kvinnor är olika, på många konkreta sätt, och nej, jag tror inte att Gud ursprungligen ville att kvinnan skulle vara mannen underordnad ("hjälp" som en underordnad tjänare). Varför fastnar man i att mannen behöver hjälp och glömmer vad som står i 1 Mos. 26-27 (där texten är helt "underordningsneutral").
Helhetssyn, please....

Jaa, jag är fullständigt övertygad om att Jesus också dog för förtrycket av kvinnor! Och även för konsekvensen av syndafallet: Kvinnans underordning.

En annan läsvärd insändare i Dagen. Alf Claesson frågar ironiskt och träffsäkert om ikonbrasor ska lysa upp vårt andliga mörker.

Mer än lovligt galen

Ett av argumenten som man ibland hör från ateister är att de har svårt att förstå hur en välutbildad och intelligent människa kan tro.
Att det är fullkomligt ologiskt och vanvettigt att tro på en gud när världen ser ut som den gör, när Bibeln är så konstig och rentav grym och hur kan man tro på jungfrufödseln och under och uppståndelse. Det finns ju inga bevis.
Nej... det finns kanske inga bevis.

Först måste jag säga att jag har svårt att hitta något vettigt argument mot det första.
Ja, egentligen så undrar jag; är det lättare för en analfabet och lågintelligent att tro? Vet inte.
Men faktum är att en överväldigande majoritet av jordens befolkning tror på någon hög makt.
Väldigt många av dessa är både intelligenta och välutbildade. Så jag är inte ensam.
Hur går det ihop?

Kanske är det så att en majoritet av jordens befolkning faktiskt är mer eller mindre galen?
Jag har filosoferat lite tidigare om det här med det galna att tro på en Gud, som man egentligen inte kan närma sig, på samma sätt som man inte kan närma sig solen utan att förkolnas.

Intelligent och välutbildad, men egentligen ganska galen. Det är väl så man måste förklara det?

Samtidigt funderar jag på det galna i att förlita sig på en annan människa. För det är ju ändå det som äktenskapet innebär. Man förlitar sig, överlämnar sig till en annan.
Faktiskt förbaskat svårt ibland, det vet alla.
Ändå tog jag för ett antal år sedan just det steget, ut i det okända, full av förtröstan att någon skulle fånga upp mig, och det utan att tveka en enda sekund.

Varför i hela världen?! Det hade ju varit mycket tryggare att stå kvar och förlita sig på sig själv.
Varför gör man sådant?
Det finns väl ingen logik i att tro på kärleken, att känna kärlek? Vad har jag för bevis för att det kommer att hålla, att det är rätt? Vad har jag för bevis, annat än det jag själv känner? Och det är inte alltid så lätt att veta vad man känner.
Varför tror en välutbildad och intelligent människa på kärleken?
Mer än lovligt galen, är man nog ändå.

Härlig galenskap, måste jag tillägga.
Men be mig inte förklara den.

Vad som gör mig glad

Det är ganska mycket, men givetvis är uppskattning från andra något som gör mig glad.
Det har varit en hel del av detta de senaste dagarna och det gör mig alldeles varm inombords. Allra senast detta, jag blir glad om jag lyckas göra någon annan glad!

Reaktionerna på min lilla vinst har också värmt. Kanske börjar ni snart anklaga mig för falsk ödmjukhet, men jag har fortfarande svårt att verkligen tro på (eller förtrösta på) att jag verkligen kan skriva.

Inga-Lina sade något om vitaminkik. Jo, det känns redan så. Jag har fått en kick. Och det mitt i stressen runtomkring mig (köket åker ut i nästa vecka, det nya kommer veckan efter, dottern ska välja skola inför hösten...).

Kicken gäller inte riktigt bloggen. Så jag ber om ursäkt för att det inte kommer några som helst vettiga inlägg just nu. Men det borde jag kanske inte säga, då brukar det dyka upp något på någon blogg eller i någon tidningartikel som får mig att gå i taket, och så är jag igång igen...).

Mer som gör mig glad:
När språket flyter, när jag känner att jag verkligen tycker om eller berörs av det jag skriver. Låter det konstigt? Ibland blir jag så fäst vid karaktärerna att jag blir alldeles känslosam, känner med dem, skrattar med dem, gråter med dem...
Personer som inte finns... Knäppt, eller hur?

Mer:
Att upptäcka att man faktiskt kan tycka om någon, fastän man tycker väldigt olika om viktiga saker. Det är egentligen märkligt att det kan fungera så ibland, kanske är det ett rent Guds under. Speciellt när det gäller kristna medsyskon, som man tycker har helt felaktiga åsikter, men man känner ändå att man tycker om dem.
Jag har upplevt det med ickekristna också, IRL och på bloggen. Någonstans i en diskussion kommer man fram till att man respekterar den andre, och vice versa, och att man uppskattar varandra (utan att ibland riktigt förstå varför...).
Jag tycker den här sortens upplevelser är uppiggande. Är det någon av er som har upplevt något liknande?
-------
Tillägg: Mer som gör mig glad:

• Daniel har vaknat efter ett väldigt långt andningsuppehåll. Jag önskar fullt tillfrisknande och god sömn. Och nya vassa blogginlägg!
• Om 7 (sju) veckor är det enligt statistiken 21 grader varmt i södra Spanien och då är jag i Sevilla, Inshallah!

-------

Post scriptum:

Mer om mitt tävlingsbidrag här.

Lite chockskadad...

... är jag fortfarande. I går var det som om jag hade lite baksmälla, orkade ingenting. Jag var helt slapp, speciellt i hjärnan.

Nyheten sprider sig långsamt och alla tycker det är jättekul. Min man tror fortfarande att han ska kunna gå i pension i förtid, därför att hans fru ska bli mångsäljande författare. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta ned honom på jorden.

Jag ska bara på en skrivarkurs...

I Sevilla kanske, visserligen, men ändå...

Jo, Inga-Lina, jag ska åka till Sevilla, och Birger, nej, jag ska inte åka tåg, jag flyger... :)

(Egentligen hade det varit urhäftigt att åka tåg ända till Sevilla, men då hade jag nog behövt en vecka till...)

Nej, Dag, det blir ingen golf på Costa Brava...

Kanske är det dags att berätta lite om vad för tävling det är som jag har vunnit. I huvudsak handlade det om att beskriva sitt romanprojekt och vad man behövde hjälp med.

Detta är alltså mitt nya projekt, det har jag inte berättat om förut.

Ni kan hitta en slags prolog till berättelsen på min skrivarblogg, där får ni en liten introduktion till huvudkaraktärern Karin, men novellen på skrivarbloggen utspelar sig långt innan den nya berättelsen.

Här kan ni läsa lite mer om ungefär vad jag ska ge mig iväg på.

Jag kan välja mellan enbart författarcoaching (och mycket mer tid för skrivande) eller att vara med på deckarkursen. Eftersom jag bestämt hävdar att jag absolut inte skriver en deckare, så var jag först inte så pigg på deckaralternativet. Men sedan fick jag förklarat för mig att hela kursen är bredare än så, till att omfatta mer om att skriva spännande i allmänhet. Och eftersom min berättelse har ett spänningsmoment, så...

Och jag får lite extra coaching för just mitt projekt.

Nu vet jag inte exakt vad jag ska välja.
Vi får se.

Nu får jag återgå till vardagen. Ska baka en tårta. Dottern fyller tolv år i morgon.

"GRATTIS, DU HAR VUNNIT SKRIVARKALENDERNS FÖRFATTARTÄVLING"

Så stod det i emailet.

Jag är helt i chock.
Jag har vunnit en skrivarkurs.

Två månaders författarcoaching över email eller en veckas skrivarkurs i Sevilla i mars.

Det senare låter givetvis mycket lockande. Men det låter bättre än vad det är, resan ingår nämligen inte, så vinsten blir egentligen en utgift för mig. Om jag reser till Sevilla, vill säga.
En sisådär 3000 kr fattigare blir jag, om jag får ett bra biljettpris...
Men det låter vansinnigt lockande! Tänk att möta våren (runt 21 grader i mars!) i Sevilla tillsammans med ett gäng likasinnade med författarambitioner! Och bara ägna sig åt sitt skrivande och få coaching och feedback!

Jag blir alldeles matt och tror inte att det är sant!
Jag återkommer i morgon och dementerar om det visar sig att jag har drömt alltihop!

-----------


Okej, maken tycker att jag ska åka till Sevilla och det är ju generöst av honom, han är ju nämligen den som får (måste) betala resan och får ordna med allt det praktiska här hemma. Jag antar att han kallar in farmor...

Efter det att jag hade talat om min nyhet för honom övervägde han att gå i pension i förtid (han har det just nu superstressigt på jobbet...), eftersom hans fru skulle skriva en ny Harry Potter och bli mångmiljonär. Nåja, sade jag, jag skriver inte barnböcker!...
------------
J K Rowlings-fotnot.
Uppenbarligen nobbade 12 (tolv!) förlag Harry Potter innan hon fick napp.
Bonniers blunder vad det gäller Pippi Långstrump känner vi alla till.
Källa: DN

Ekumeniken, den stora skökan?

Jag börjar med att ställa en fråga. Det kommer nog fler.

Jag ser att det med jämna mellanrum poppar upp åsikter om ekumenikens likheter med den "stora skökan" som Uppenbarelseboken talar om. Jag är ingen expert på Uppenbarelseboken, jag tycker att den är så enormt svår att förstå. Dessutom frågar jag mig; hur mycket av det som denna Bibelns sista bok talar om ligger i framtiden, och hur mycket ligger bakom oss?

Oroa er inte, jag förväntar mig att Jesus en gång kommer tillbaka, så att alla märker det, men uttrycket "Jesus kommer snart!" tenderar att ge mig märkliga allergiska reaktioner inne i själen.
Jo, Jesus kanske kommer snart, men det kanske dröjer ytterligare 2000 år, eller 200 000 år. Hur kan vi veta? Har jag levt under Digerdödens tid så hade jag nog också trott att Jesus skulle komma snart.

Insändarskribenten i dagens Dagen, hoppar rätt in i Upp kap. 17 och talar om att den stora skökan som kapitlet handlar om:

"uppbyggande av ett kyrkosystem i den sista tiden som kallas för Skökan."

Jag reagerar, var i Uppenbarelseboken står det att det handlar om ett kyrkosystem? Har jag missat något? Den som vet mer än jag, lämna gärna en kommentar.
Vidare i insändaren:

"Guds församling kommer att delas upp mellan dem som är Jesu brud och redo att möta Honom på skyn och dem som går in under Skökans vingar. Här kommer Antikrist att tas emot med öppna armar till dess alltsammans går i fördärvet."

Var står det i Bibeln? Jag har antagligen missat något igen. Förlåt mig för att jag tar en genväg via er mer kunniga läsare än att läsa hela Uppenbarelseboken själv, men jag är lite otålig.

Hur vet vi att Johannes inte talar om tex. dåtidens Rom? Snacka om den stora skökan som var berusad av blod från de heliga.
Romarnas motsvarighet till Expedition Robinson var ju att kasta kristna till lejonen på en stor arena, live...
Givetvis var det frestande för kristna under den tiden och göra något för att rädda livet, tex. offra något till kejsaren, bara lite....

Martin Luther trodde att det hade med katolska kyrkan och påvedömet att göra.

Föremålen växlar.

Den eskatologiska tolkningen av Uppenbarelseboken och andra liknande texter i Bibeln, dvs den tolkning som anser att det handlar om själva avslutningsfasen i historien, är en ganska modern tolkning, den har vuxit sig starkare under de senaste 200 åren (källa. bl a engelske biskopen Tom Wright och Libris stora handbok till Bibeln s. 771).

Det upphör inte att fascinera mig hur olika tolkningar kristna kan göra av Bibeln kanske mest svårtolkade bok.
Någon som har fler frågor? Eller rentav svar?

Multikulturell helgmålsringning från Bergsjön

Någon som såg helgmålsbönen i lördags den 12 januari?
Om inte, här får ni chansen igen, och passa på, det brukar inte ligga ute mer än en månad på webben.

Helgmålsringningen kommer från Bergsjöns kyrka i nordöstra Göteborg, en utpräglad invandrarförort. Bland annat finns det många arabisktalande kristna i Bergsjön. Helgmålsringningen är riktigt multikulturell. Kyrkoherde Leif Dahlin läser till och med välsignelsen på arabiska.

Här måste jag givetvis tala om vad som är huvudorsaken till att jag länkar till detta. Leif är nämligen en mycket god vän och om någon skulle fråga mig om jag har någon andlig mentor eller förebild, så är det han. Ödmjuk och samtidigt totalt orädd. Han har varit missionär i Malaysia, stiftsadjunkt i Skara, präst i överklassförorten Askim och nu kyrkoherde i den totala motsatsen Bergsjön. Tiden i Bergsjön har fått honom att engagera sig i de kristnas situation i Mellanöstern, vilket ledde honom och några fler från Göteborgs stift på en annorlunda pilgrims- och studieresa till Syrien och Libanon hösten 2005.

I väntan på att äta mezze på en typisk arabisk restaurang
i gamla stan, Damaskus. Förutom Leif Dahlin (vit skjorta) och undertecknad
återfinner ni bla. Gunnar Kampe (intill mig), som i nästan fyrtio år var präst i
Angered, Göteborg.

----------
Litet tillägg.
Jag kan inte låta bli att berätta om följande episod. Gunnar Kampe satt i bilen med oss och studerade fascinerat den hektiska kvällstrafiken i centrala Damaskus. Plötsligt utbrast han: "Nu förstår jag varför de kör som de gör i Hjällbo!"

Vintrig nostalgitrip: Lebanon on ice

Så här i blöta Holland, när termometern lyckades visa +10 för ett par dagar sedan, längtar jag till snön. Vad jag förstår är har inte heller södra Sverige mycket vitt för tillfället.
Kom med på en vintrig nostalgitrip.

Vi träffar ofta på folk som har svårt att tro att det går att åka skidor i Libanon.
Tillhör du en av dem?
Inte så länge till...
Okej, först ska man ta sig dit. 20 min till Syrisk-Libanesiska gränsen. Trötta gränspoliser som ber en köra försiktigt "it´s icy today, madam!"
Var det snö redan där, på 1000 m höjd, då visste vi att det skulle bli vanskligt att ta "the short route" det vill säga den via småvägar i Libanons berg. Då var det bättre att köra via Beirut och ordentligt snöröjda vägar. Hade vi riktigt otur, då var bergspasset mellan Bekaadalen och Beirut stängd på grund av för mycket snö (och för många bilar utan snökedjor som stod på tvären).
Julen 2005 snöade det så mycket att vi höll på att inte komma hem. Vi fick köra via Tripoli i norra Libanon och runt bergen. Fem timmars resa i stället för två...
Över Bekaadalen och upp i bergen igen. Inom två timmar stod vi på skidorna, om vägläget var bra, vill säga...
Lägg märke till hur vi har dekorerat bilen med utländska klistermärken. Jag vet inte om ni ser den svenska älgen. Ifall libaneserna skulle tro att vi var syrier...
Det här var efter mordet på expremiärminister Hariri och ett par dagar före det att skandinaviska beskickningar stormades och brändes i Damaskus och Beirut.
Men i kristna Faraya-Mzaar, på över 2000 m höjd, var det som om tiden alltid stod stilla. Ibland hamnade jag i intressanta diskussioner med libaneser när vi satt i den långa liften upp till pisten på toppen. När de hörde att jag bodde i Damaskus tyckte de ibland lite synd om mig. Jag fick försäkra dem om jag att jag stortrivdes och att jag gillade syrierna. En gång sade en man: "We don´t like Syria. But we like the Syrians, they are our brothers..."


Säg mig, var någonstans i Europa kan man åka skidor och se Medelhavet samtidigt?
Någonstans måste det väl gå?

Jo, det är jag och min dotter, på skidor, i snön, i Libanon och med Medelhavet vid horisonten. Tror ni mig nu?
Klara dagar ska man kunna se Cypern. Det är nästan aldrig klara dagar...

Ibland övernattade vi på lilla hotell San Antonio, satt framför brasan, pimplade Ksara-vin, käkade Mezze och pratade om livet.... Det är märkligt vad man kan komma igång att prata om efter några glas Chateau de Ksara, rejält med moutabal på arabiskt bröd, och med världshistorien och världspolitiken inpå knutarna.

Och på vägen hem tog vi det kort som fick bli logo till min blogg så länge.
Just nu har jag ett annat Libanon-i-snö som logo.

Hjälp, vad jag längtar tillbaka ibland...

Bloggen lever sitt eget liv

Bloggen lever sitt eget liv ibland.
Min förra inlägg där jag talar om att vi får de ledare vi förtjänar, har hittills lästs minst 100 gånger. Inte en enda har kommenterat. Kanske är hela "Karisma-debatten", som Dagens artikelserie gav upphov tid, helt enkelt mättad. Kanske finns det inget i mitt inlägg som är värt att kommentera, så kan det vara ibland.

En annat, gammalt inlägg, har fiskats upp och kommenterats. Jag kom knappt ihåg att jag hade skrivit det.
Men jag har knappast ändrat åsikt, jag har svårt för när ateister inte kan se att deras uppfattning är en livsåskådning, precis som kristen tro är en livsåskådning. Sedan bryr jag mig inte om om de anser att ateism är grundat på förnuft eller rationalitet, en livsåskådning är det i alla fall, enligt min mening.

Men jag är inte så bra på att debattera med ateister (jo, det finns undantag), en del av er bloggkollegor är mycket bättre på det.
Jag har alltid sett mig som en ganska dålig kristen apologet. Hittar inte ord, liksom. Speciellt inte om jag verbalt måste försvara min tro.
Är det någon som känner igen sig, skriv gärna en kommentar.

---------

Fotnot:

Jag har precis sett en intervju på holländsk TV med Desmond Tutu. Han är och förblir en person som förtjänar att beskrivas med det engelska ordet flamboyant (kolla ordboken, eller den vackra bilden nedan). Jag har haft förmånen att uppleva Tutu IRL, jo, har har till och med skakat hand med honom. En liten man, bosktavligt sett, men en stor personlighet, och en fantastisk medlare. Jag såg honom i en medlingssituation på en konferens, han var absolut fantastisk.

Tutu gjorde på slutet intervjuaren svarslös. Helt enkelt för att han är en god apologet. Imponerad, något annat ord hade nog intervjuaren inte för den före detta biskopen. Ändå lyckades han få ur sig en sista fråga; "Men har Desmond Tutu inga svaga sidor?"
"Jovisst har jag det!" protesterade Tutu.
En av de svaga sidorna var: "I like to be liked".
Vilket förstås har varit jobbigt, eftersom han under apartheidåren var den person som motståndarna mest "älskade att hata".

Jag är knappast en person som folk älskar att hata.
Men Tutus svaghet delar jag.
Jag vill hemskt gärna att folk tycker om mig. Så till den grad att jag konstant försöker undvika att göra något som får folk att tycka motsatsen. Tro, mig det är handikappande. Det gör en så förbaskat feg. Och tråkig. Ganska blek.
Inte precis flamboyant.