Min förra inlägg där jag talar om att vi får de ledare vi förtjänar, har hittills lästs minst 100 gånger. Inte en enda har kommenterat. Kanske är hela "Karisma-debatten", som Dagens artikelserie gav upphov tid, helt enkelt mättad. Kanske finns det inget i mitt inlägg som är värt att kommentera, så kan det vara ibland.
En annat, gammalt inlägg, har fiskats upp och kommenterats. Jag kom knappt ihåg att jag hade skrivit det.
Men jag har knappast ändrat åsikt, jag har svårt för när ateister inte kan se att deras uppfattning är en livsåskådning, precis som kristen tro är en livsåskådning. Sedan bryr jag mig inte om om de anser att ateism är grundat på förnuft eller rationalitet, en livsåskådning är det i alla fall, enligt min mening.
Men jag är inte så bra på att debattera med ateister (jo, det finns undantag), en del av er bloggkollegor är mycket bättre på det.
Jag har alltid sett mig som en ganska dålig kristen apologet. Hittar inte ord, liksom. Speciellt inte om jag verbalt måste försvara min tro.
Är det någon som känner igen sig, skriv gärna en kommentar.
---------
Fotnot:
Jag har precis sett en intervju på holländsk TV med Desmond Tutu. Han är och förblir en person som förtjänar att beskrivas med det engelska ordet flamboyant (kolla ordboken, eller den vackra bilden nedan). Jag har haft förmånen att uppleva Tutu IRL, jo, har har till och med skakat hand med honom. En liten man, bosktavligt sett, men en stor personlighet, och en fantastisk medlare. Jag såg honom i en medlingssituation på en konferens, han var absolut fantastisk.
Tutu gjorde på slutet intervjuaren svarslös. Helt enkelt för att han är en god apologet. Imponerad, något annat ord hade nog intervjuaren inte för den före detta biskopen. Ändå lyckades han få ur sig en sista fråga; "Men har Desmond Tutu inga svaga sidor?"
"Jovisst har jag det!" protesterade Tutu.
En av de svaga sidorna var: "I like to be liked".
Vilket förstås har varit jobbigt, eftersom han under apartheidåren var den person som motståndarna mest "älskade att hata".
Jag är knappast en person som folk älskar att hata.
Men Tutus svaghet delar jag.
Jag vill hemskt gärna att folk tycker om mig. Så till den grad att jag konstant försöker undvika att göra något som får folk att tycka motsatsen. Tro, mig det är handikappande. Det gör en så förbaskat feg. Och tråkig. Ganska blek.
Inte precis flamboyant.
Det finns ateister som är aggressiva och oförskämda och tror att dom har mer rätt just därför. Sen finns dom som klappar en på huvudet...
SvaraRaderaOch så dom som tror att dom har rätt för att dom använder ett språk som inga andra begriper...
Och så några som är tänkare och som man kan diskutera med och känna att man blir tydligare för sig själv...
Jag känner en sådan, som du nämner allra sist...
SvaraRaderaDet är väldigt sant det du säger.