onsdagen den 15:e oktober 2008

Det är lite tyst...

... på denna blogg och det ber jag om ursäkt för.
Den där manusångesten som jag skrev om i förra inlägget verkar har smittat av sig till bloggen.
Nej, det är inte hela sanningen.

Jag har kommit igång med mitt romanmanus igen, och det känns ganska befriande.
Fast besluten om att göra mitt manus så bra som möjligt, med den hjälp som kan tänkas behövas.
Mina försökskaniner, de som har läst (och läser) har varit jätteviktiga och är förtjänta av ett stort tack!
Energin har kommit tillbaka, men det går ut över bloggen.
Dessutom har jag inte hittat något som jag tycker det är värt att blogga om. Får känslan av att jag lägger näsan i blöt i allting, och undrar om det alltid är så vettigt. Jag får också ibland känslan av att jag har sagt allt jag vill säga, och när jag nu säger något, så upprepar jag mig bara. Tjatigt med andra ord.
Men jag vet av erfarenhet att det snart kommer att skrivas eller sägas något som jag bara måste kommentera!

Barnen har höstlov och det tvingar bort mig från datorn. Ganska nyttigt, faktiskt. Igår lekte vi turister, tog tåget till Haag (tjugo minuter bort, detta land är litet!), åkte till stranden i Scheveningen och vandrade genom Haags vackra regerings- och parlamentskvarter.
Idag förbereder vi oss för det i barnens ögon stora inköpet; två undulater ska få förstärka familjen, förhoppningsvis redan i morgon.

Jag har aldrig riktigt tyckt om hösten. Har alltid känt att det faktum att sommaren är över gör mig lite vemodig. Men jag har bott i över tio år i länder som egentligen inte har någon höst, i alla fall inte höstfärger. Har faktist saknat det.
Så jag har njutit de sista dagarna av brittsommaren (nästan 20 grader i Holland) och alla fantastiska färger på träden. De senaste dagarna har jag suttit med manuset och kaffekoppen i det hörn av trädgården som fortfarande har sol. Härligt!

1 kommentar:

  1. Skönt att du är i gång och att det känns lustfyllt!

    SvaraRadera