Jag antar inte utmaningar...

... men jag har inget emot att berätta lite om mig själv, för omväxlings skull.

Charlotte-Therese har utmanat mig, men eftersom jag är emot den här lite kedjebrevsliknande trenden i bloggosfären, så antar jag den bara halvt. Jag har inget emot att säga lite om mig själv, men jag skickar inte vidare. Vill inte besvära andra. Dessutom brukar lämpliga "kandidater" att utmana redan vara tagna...

Jag har skrivit lite om mig förut, förutom det som ni kan hitta inbäddat i olika inlägg. Här är lite till.

Lite mer om mig:

1. Jag har alltid drömt om att bli författare. Alltid. Från det jag kunde skriva själv. Har dessutom nästan alltid skrivit, förutom under vissa hektiska perioder (med andra ord; när barnen var riktigt små). Nu sitter jag och jobbar med att revidera första utkastet till en roman som ni kan läsa mer om här. Drömmen lever kvar, jag har inte gett upp än. Men det är enormt mycket arbete bakom en roman. Och vånda.
2. Jag började skriva på allvar igen för ett par år sedan, jag var nämligen rädd för att jag höll på att tappa min förmåga att skriva på svenska. Bloggen startade jag av samma orsak, men jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på.
3. Jag har inte jobbat sedan 1995. Det vågar jag nästan inte säga till svenskar. De flesta tycker jag inte är riktigt klok. "Men vad gör du hela dagarna?" Nu har jag börjat våga säga att jag tycker att barnen (tre stycken mellan 7 och 12) behöver min tid, men också att jag håller mig sysselsatt med skrivandet. Det vågade jag knappt säga förut.
4. Jag har bott på ett antal udda ställen på jorden. Lowestoft, östra England, fattigt och fullt av tonårsmödrar och arbetslösa. Till Lowestofts försvar måste jag säga att när vi kom tillbaka efter över tio år i somras, hade staden ryckt upp sig. Dessutom har de en av de bästa församlingarna som jag har varit med i, Christ Church Lowestoft (Church of England). Gamba, Gabon. Ett okänt land på Afrikas västkust, mitt på ekvatorn. Mest djungel och bara drygt 1 miljon invånare. Vi bodde i en litet ort på kusten, dit man bara kunde ta sig med flyg eller båt. En helt unik plats, som nu har börjat uppmärksammas, bla av National Geografic.  Muscat, Oman. En av arabvärldens glömda pärlor. Fortfarande väldigt traditionellt och med en speciellt variant av islam, ibadi, som är betydligt tolerantare än Saudiarabiens wahabism. Vill du ha en mjukstart i arabvärlden, res dit. Naturscenerierna är fantastiska. Öknar och 3000 m höga berg och fantastiska stränder, fortfarande ganska orört utanför huvudstaden. Damaskus, Syrien. Världens äldsta huvudstad. En annan mjukstart till arabvärlden, men lite mer i hetluften än Oman. Den absoluta höjdpunkten av alla mina utlandsvistelser. Varför? Det finns så mycket att se (och inga turister), så mycket att lära, och folk är väldigt gästfria. Och visst påverkar det en att bo på gränsen till den Heliga Landet, i bland kändes det som om att allt cirkulerade runt denna delen av världen. Nu bor jag i Nederländerna, med det är inte så udda. Stortrivs gör jag dock, trots trängseln och trots att det är så vansinnigt platt här. Vad som gör livet lättare här? Det är lugnt (relativt), jag förstår vad folk säger på gatan (det gjorde jag varken i Gabon eller Mellanöstern), det är nära till allt (jag älskar min cykel!) och Nederländerna är med ett enda sammanfattande ord; gezellig (mysigt).
5. Även om jag trivs hemma, så älskar jag att resa. Europa har jag sett ganska lite av, så jag hoppas att det ska bli lite mer av det nu.

Apamea, ruiner efter romersk stad, Syrien

Nederländerna är egentligen inget annat än ett stort reglerat träsk. Bild från Reeuwijkse Plassen, nära GoudaApropå resande, Sevilla var en hit. I denna tapasbar skrevs vår räkning upp på bardisken