Överlevt barnkalaset...

Jo, det är faktiskt så det känns. Födelsedagskalas för sjuåringen. Med bistånd av tioåringen och tolvåringen. Storasyskon är bra att ha. Även för mamma. Men storebror klagade faktiskt på ljudvolumen som lillebror och anhang lyckades uppbringa.

Fast så farligt var det inte. Egentligen.

Jag konstaterar bara att jag är ganska värdelös med en grupp ungar. Undantaget mina egna, med det är annorlunda med dem.

Jag skulle aldrig kunna bli lärare. I alla fall inte lågstadielärare.  Jag har provat på att jobba med barn och ungdomar, speciellt inom kyrkan, men det är bara att erkänna: Jag har ingen talang på det området. Ingen alls. En del kan man väl lära sig, kanske.

Nu är jag modig nog att säga nej om någon vill att jag ska hjälpa till i någon barngrupp.

Det är bäst så. För barnen och för mig.

Jag känner en omåttlig beundran för lärare (talangfulla och passionerade lärare, alltså, inte de tråkiga man råkade ut för på högstadiet och gymnasiet). De har något jag inte har.

Min äldste son har nu en suverän lärare, som utan problem håller ordning på en klass på 25 elever, och det med stor glädje. Hon har inte ens fyllt 30.

Ännu mer beundran känner jag för den lärare min yngste son hade förra året. Hon är över 50 och har jobbat en massa år med sexåringar. Fortfarande med stor entusiasm.

Det är guld värda, de duktiga lärarna. Tänk så mycket de betyder för våra barn. 

Hoppas de är medvetna om hur mycket vi älskar dem.