Adjö till Salander

Jag har just avslutat sista delen av Millenium-serien av Stieg Larsson. Lite sen, jag vet, men jag vet också att många liksom jag har undvikit att läsa dessa böcker på grund av den stora hypen runt böckerna (nu filmen...)

Stieg Larssons alltför tidiga bortgång är givetvis en stor förlust för alla älskare av spänningslitteratur. Man kan ju inte låta bli att fantisera om hur en fortsättning skulle se ut. 

Vi kommer aldrig att få veta.

Klart är att Larsson skapade karaktärer som kommer att leva kvar. Karaktären Lisbeth Salander var ett nyskapande, det är jag helt på det klara med. Samtidigt vet jag att alla nya udda karaktärer hos nya författare alltid kommer att jämföras med Salander. Och det kommer att bli bleka kopior.

Samtidigt har böckerna många brister, som man märkligt nog har överseende med. Allvarlig adverbsjuka och Larsson förklarar alldeles för mycket. Upprepningarna är många. Jag är övertygad om att en okänd debutant som lider av så stor adverbsjuka aldrig skulle bli utgiven.

Samlar på anklagelser om villolära

Mackan samlar på hatbrev. Varför vet jag inte riktigt, jag antar att han tycker det är en kul grej.

Själv har jag beslutat på att börja samla på länkar där jag anklagas för att stå för en villolära. Alternativt där jag i andra ordalag anklagas för att sprida en lära som skulle kunna kallas något liknande.

En hittar ni här och en här.

Nu tar jag knappast dessa villoläroanklagelser på så himla stort allvar. Jag har nämligen ofta känslan av att de som är kritiska till tex. Emergent Church-konversationen ofta är ganska luddiga  och har svårt att formulera kritiken med egna ord. Helst lutar de sig på vad andra har sagt. Ibland har de inte ens läst böckerna av de författare de kritiserar. Eller så citerar de uppåt väggarna.

Dessutom har jag svårt att ta någon på allvar som citerar Mark Driscoll, ni vet han som antydde att Ted Haggard gick och hade sex med en man därför att hans fru "inte släppte till"(kan inte hitta direktlänken till Driscoll, någon som vet...), eller John McArthur, som anser att kvinnan inte ska arbeta utanför hemmet förrän barnen har vuxit upp och om "hon har tid över" och som tycker att man ska strunta i allför energisk miljöhänsyn, eftersom jorden ändå ska gå under.

McArthur har länge kritiserat Emerging Church, men läser man hans hemsida är det fullt förståeligt. Hans teologi ligger ju väldigt långt från EC. En del som man läser där blir man nästan mörkrädd av...

Förlåt den lilla utspåringen, men i alla fall...

Jag har börjat samla. Någon annan som börjar dyka upp i "villolärosammanhang" på andra bloggar?

-----

Uppdatering:

Snart kommer även Aletheia att hamna på villolärarlistorna, om de inte passar sig riktigt noga.

Kropp-och själsbyggande på lika villkor

Jag är fullständigt övertygad om att mitt gym är både mer jämställt och mer Gudslikt än vissa andras kyrkliga idealförsamlingar.

Bildligt talat alltså, för den som inte fattar det, jag har ingen aning om graden av användarnas hedniskhet. Men eftersom jag bor mitt i holländska bibelbältet (och det ska ni veta, är betydligt konservativare än det svenska) så kanske en och annan from typ har råkat ta sig in.

Här får alla plats på lika villkor; män och kvinnor, unga och gamla, friska och sjuka, smala och feta. Alla är vi ett i…

Vi använder samma redskap, har samma coacher. Enda skillnaden mellan oss användare är att vissa män klarar av större tyngder än kvinnor. Men det betyder ju inte att vi inte kan använda samma redskap och samma tekniker, för att nå samma mål; vi gör med kalorier och bygger upp muskler och kondition. Ut med det dåliga och in med det som är bra.

***

Jag har motsatt mig all sport under långa tider. Har egentligen alltid hatat sport, alltifrån skolgympan. Långa promenader och cykelturer går an, och jag kan ta mig nedför en blåstämplad skidbacke.

Men sakta har jag blivit medveten om att man måste sköta om kroppen för att själen ska må bra.
Och faktum är, efter ett par veckors träning; jag tycker om det. Varför? För att musklerna ömmar? Nej, för att jag känner mig så fantastiskt duktig. Det är en boost för självförtroendet, denna aktivitet.

Men visst har jag upptäckt muskler jag inte trodde fanns. Och jag har upptäckt att en del muskler antagligen saknas. Mina biceps har jag till exempel inte hittat. Nåt fel måste det ha blivit när Gud karvade mig ut ur Adams revben. Så går det när man inte skapar kvinnan efter sin egen avbild, utan ger sig på att använda en prototyp.

 

Om att fastna i hat

Tessan, som som tonåring fastnade i nätprostitution, och som har förmedlat sitt levnadsöde i boken 14 år till salu av Caroline Engvall, fick frågan om hon inte hatar dem som gjort henne så illa.

En del av Tessans svar:

Men att fastna i hat är inte nyttigt, det är jag övertygad om. Den enda som lider av det är man själv. Mats, Niklas eller de andra skulle inte lida av att jag hatade. Det skulle tvärtom kännas som att de vann, att de fortfarande styrde över en del av mig.

Jag har recenserat boken här. Den finns nu som pocket och har redan sålt 50 000 ex. Grattis Tessan, Caroline och Kalla kulor förlag!

Egenhändigt ihopsnickrade bilder av Jesus

"Frågan är hur mycket man kan ändra i Bibeln för att försvara sin egen livsstil",

säger Ulf Ekman i sin blogg angående Jonas Gardells bild av Jesus.

Frågan är intressant, men läser man noga vad där står, så kan man ju lätt komma fram till ett svar.

Det går inte att ändra i Bibeln alls, vad som står där står där.

Vad man däremot anpassar för att försvara sin egen livsstil är tolkningen av bibelordet.

Det är ju det Gardell sysslar med. Han tolkar. Och ignorerar i viss mån. För att det ska passa honom. 

Men det gör väl alla? Kristna som ickekristna.

Speciellt kristna. Även Ulf Ekman.

De som anser sig hålla sig till en sk. klassisk kristendom tolkar också.

Jag anser mig tillhöra ovan nämnda grupp, men jag tolkar också. Och ignorerar.

Det finns "klassiskt kristna" som inte har några problem alls med att skicka ut soldater i krig i en annan världsdel, under täckmanteln "krig mot terrorismen".

Det finns "klassiskt kristna" som anser att man kan utnyttja jordens resurser hänsynslöst, därför att jorden ändå ska gå under.

Och att ekonomiskt välstånd är ett tecken på Guds välsignelse.

Det finns "klassiskt kristna" som anser att kvinnan inte är en direkt avbild av Gud, utan en avglans av mannen.

Andra kristna anser att det är klassiskt kristet att vara vegetarian. Och/eller pacifist. Eller miljöaktivist. Och att en enkel livsstil, utan rikedom, är klassiskt kristet. De grundar sig också på Bibelns ord.

Göran Greider berättade på Bokmässan 2008 om sitt omtumlande Jesusmöte, men sade samtidigt "jag ger fan i treenigheten" (han ville inte tala om Gud, bara Jesus).

Alla ovanstående gör en tolkning. De tar till sig vissa delar av bibelordet och ignorerar andra.

Men gör vi inte alla det?

Anpassar tolkningen av bibelordet efter vår egen livsstil?

Vare sig vi heter Jonas Gardell, Göran Greider, Ulf Ekman eller bara Monica Kolkman.

Jag måste säga att jag har börjat bli så innerligt trött på kristna som hävdar att andra kristna inte lever och lär i enlighet med Bibelns ord.

När de egentligen kritiserar andra för att inte leva efter deras tolkning av bibelordet.

Och när det egentligen är så att det är omöjligt att läsa Bibeln utan att tolka, utan att låta våra erfarenheter, känslor och kunskaper färga läsningen.

Faktum är att det inte går att läsa någon text neutralt, utan att tolka.

Innan vi kritiserar Gardell, eller Ekman, så borde vi kanske fundera på hur vår egen "ihopsnickrade avbild" av Jesus ser ut.

Jämföra sex- och andaktslivet?

Först tänkte jag att jag reagerade på grund av en fyndig rubrikssättning av någon i Dagens redaktion, för att locka läsare. Och de lockade mig, haha. Jag trodde givetvis att de hade hittat någon intressant amerikansk undersökning igen.

Sedan insåg jag att det bara var halva sanningen och att det inte enbart är en artikel där författarna vill propagera lite käckt för ett mer givande andaktsliv i familjen.

De jämför faktiskt sex- och andaktslivet. 

Den andliga biten har vi varken tid eller ork med. Även om sexlivet i kristna barnfamiljer många gånger går på sparlåga är sexlivet nog ofta både bättre och mer frekvent än andaktslivet.

Inget fel i denna iakttagelse, men på slutet säger de: 

Många föräldrar skulle upptäcka att det andliga livet i familjen kanske kan ge mer kraft och glädje i vardagen än sexlivet i bästa fall gör.

Jag måste säga, vad har det ena med det andra att göra? Och varför ställa dem emot varandra?Eller det är kanske precis det man ska göra?

Hur är ett äktenskap där man har ett levande andaktsliv, läser Bibeln och ber tillsammans, utöver att man går i kyrkan och barnen deltar i kyrkans aktiviteter, men inte ork över för sexlivet?

Knappast bra, det heller.

När jag läser sista meningen i debattartikeln så får jag lite känslan: 

Stackars småbarnsföräldrar (räknar mig inte riktigt dit längre), först ska de ha dåligt samvete för att de inte har ett bra andaktsliv i familjen, sedan ska de ha dåligt samvete efter att ha frampressat lite lust och ork för sex för att de lyckades göra just det sistnämnda i stället för att be tillsammans.

Givetvis tycker jag att man ska ha ett bra andaktsliv i familjen. Men det handlar väl om prioriteringar i vardagslivet? En stund efter maten, när ändå alla är samlade. Klassiska aftonbönen. Andra lämpliga tider.

Men snälla, dra inte in sexlivet i ekvationen. 

Stressade kristna par behöver både ock. Antagligen mer av båda.

Sista chansen att läsa mitt bidrag till Bok SM

Tag chansen och läs. Jag vill gärna höra era synpunkter.

31 mars är sista chansen att rösta i Bok SM. Man måste rösta på tre böcker annars räknas inte rösten. Mer regler här. Rösta på mig, rösta på mig...

Därefter ska lektörerna ta sig en titt på de bidrag som inte har direktkvalificerat sig (de 5 i topp), och nominera sina 5, som går vidare till semifinal. Att hamna bland de senare fem är givetvis drömmen, men jag måste erkänna; jag tror mina chanser är minimala. Det ligger hundratals bidrag på Bok SM- sajten och varför skulle mitt.... ?

Dessutom tror jag temat och genren är alldeles för smalt, inget för ett "normalt" bokförlag att satsa på.

Eller vad tror ni?

Efter 6 april kommer jag att ta bort mitt bidrag, lägga det i skrivbordslådan och ruva på det ett tag. Det är nämligen dags att åter ta tag i mitt "gamla" manus, Kvarnsten om Halsen.

Några finjusteringar (inte alldeles lätta sådana...) och sedan ska det skickas till förlag.

Så vill ni läsa om prästen Henriks öden och äventyr, så måste ni läsa nu.

Några röster om det jag har skrivit:

"Romanen jag alltid velat läsa, men inte vågat drömma om skulle finnas på riktigt!"

"Kan nog bli en kioskvältare för kyrkfolk" (den kommentaren gillar jag!)

"Riktigt vasst skrivet"

"Du har skrivit en bra relationsroman och din stil är perfekt för just det ändamålet."

Snabb bokrecension på måndag morgon

Så nu har jag läst den. Återstår att se filmen (lär dröja, vad jag vet kommer den inte till Holland).

Har känt stort motstånd i flera år. Ungefär liknade känslor inför Guillous Coq Rouge och Harry Potter-böckerna. Man skulle ha läst dem, därför ville jag inte läsa dem. När jag väl hade läst dem så var jag fast, liksom...

Jag skulle inte läsa den. Ända tills min holländska kompis, boende i Köpenhamn, lyckades traggla sig igenom den, på danska.

Då tänkte jag att jag kanske också borde...

Började säkert fyra gånger, men kom inte in i den.

Till slut bestämde jag mig. Ska läsas. Nu.

Efter halva boken hade fortfarande inte mycket hänt. Förutom att Lisbeth gav sin plågoande en permanent minnesbeta.

Men sedan tog det fart.

Slutsats: Klart godkänd.

Varför?

Efter långt funderande inser jag att det har med storyn att göra, och karaktärerna.

Det är en spänningsroman, inte en polisdeckare (tack och lov!). Jag inser att Stieg var lite föregångare där.

Ingen dör i prologen (tack och lov, jag är så trött på döda kroppar i prologen...)

Blomqvist biter inte på mig. Vad är det för man som inte ens behöver anstränga sig det allra minsta för att få kvinnor i säng? Jag menar, till och med Lisbeth hoppar i säng med honom på eget initiativ.

Och en reporter som löser mordgåtor. Nej, inget nytt. Jag föredrar tafatte Jack McEvoy (återuppstår i vår).

Så det är bara att erkänna, det är Lisbeth Salander som är navet i berättelsen. Det är henne man vill följa, vill veta mer om, fascineras av. Punkt.

Män som hatar kvinnor

Serverköfilosoferande

Jag sitter för närvarande i serverkö.

Jag har befunnit mig i en virtuell sovsäck framför den virtuella biljettluckan ganska länge.

Ska jag vara ärlig tror jag inte att jag har så bra chans. Kanske blir det en konsert till, vem vet.

Amsterdamkonserten missar jag, eftersom vi då redan är i Sverige. Så Ullevi är enda alternativet.

Under tiden sitter jag och funderar på annat.

Holländska media är fulla med nyheten om att ett terrorattentat är avvärjt, på grund av ett anonymt tips. Ett antal holländare  med marockansk bakgrund har blivit arresterade för att ha planerat ett attentat mot ett affärscentrum i närheten av Amsterdam Arena, inklusive IKEA Amsterdam.

Och jag kan inte annat än grubbla över vad det är som får dem att hata så mycket att de vill göra en sådan där sak. För skyll inte på Gud, det går jag inte på. I grund och botten tror jag inte att människan är född hatfylld.

Dessutom har Bitte Hammargren träffat en hög Hamasledare, Khaled Mashaal, som bland annat säger: 

Vi inom Hamas är inte emot judar, vi är emot ockupationen. Vi bekämpar inte Israel för att de är judar. Som palestinier och muslimer tror vi på alla profeter. Vår profet Muhammed skakade hand med judar. Jag har tagit många judiska journalister och framstående judiska personligheter i hand, när de har besökt mig.

Vidare säger han: 

Tror någon att Mitchell kan bli framgångsrik i Mellanöstern utan att tala med Hamas? Hade han lyckats som medlare på Nordirland utan att tala med Sinn Fein och IRA?

Själv tror jag att han har rätt, om man ska hitta en lösning i Mellanöstern måste man nog snegla på Nordirlandkonflikten och hur de gjorde för att lyckas där.

Och det oavsett vad för hemskheter båda sidor har gjort sig skyldiga till.

Och så sitter jag och läser Män som hatar kvinnor.

Det tog ett tag innan jag kom in i berättelsen, har säkert börjat tre gånger. Och efter halva boken har egentligen ingenting rafflande hänt, förutom Salanders hämndaktion mot sin plågoande. Det enda rafflande är att Blomqvist har lyckats få tre olika kvinnor i säng, egentligen utan att anstränga sig. Min reaktion hittills är: Jaha, vad är det som är så speciellt med denna bästsäljare?

Men jag måste erkänna att jag är fast. Det är något med det berättartekniska, eller vad det nu heter, som håller fast en.

Och så var det Torbjörn Tännsjö som tycker att föräldrarna själv ska få bestämma om ett svårt sjukt för tidigt fött barn ska få leva eller inte.

Rent spontant tror jag att det är galet. För tidigt eller inte, nära abortgräns eller inte, för den som ser barnet som just det, ett barn, spelar det ingen roll om det är fullgånget eller inte.

Det är en traumatisk erfarenhet, och man kan inte förvänta sig att föräldrarna tänker klart. Man är oerhört beroende av läkarnas information.

Jag vet, för jag har varit i den situationen. Inte med ett för tidigt fött barn, men med ett svårt sjukt, 2 dagar gammalt, barn. Tänkte klart var det sista man gjorde. Det gällde att överleva nästa timme, mentalt sett. De tankar som for genom hjärnan just då skäms jag nästan för nu. De var helt ologiska. Största tryggheten i just den stunden var den barnläkare som hade ansvaret. Hans sakliga svar på alla frågor betydde allt.

I reflektion till ovanstående måste jag ju erkänna att en U2-biljett inte är hela världen.

Det finns viktigare saker.

Men jag skulle så hemskt gärna vilja se dem i sommar.

------------

Uppdatering.

Efter flera timmars köande konstaterar jag att två gånger Ullevi är slutsålt. Jag har i alla fall fått två platser med begränsad sikt. Alltid något. Hoppas ljudet är bra i alla fall...

Livet är inte helt ruttet.

All I Wants fasteinsamling

Mitt inne i fastan har jag gett mig en rad löften:

Ta hand om kroppen, äta vettigare, röra på mig,inte bråka med familjen, vara extra from och vänlig i allmänhet, inte samtala på ett sådant sätt att det upplevs som ett slag i ansiktet på den jag samtalar med, inte porrsurfa (speciellt inte på vilodagen...), läsa Bibeln ordentligt...

Äsch, ni fattar väl att en del här ovan är ironi, en del allvar.

Dock tycker jag det är intressant att det är två  bloggare utanför den sk. kristna bloggosfären som uppmärksammar mig på Svenska Kyrkans fasteprojekt.

Vi andra inom denna sk. kristna bloggosfär är mest upptagna med att reda ut vem som lär ut en villolära eller inte.

Som barn minns jag fastebössorna. Nu kan man skapa sin egen insamling.

I dag på kvinnodagen startar jag en insamling som i första hand gynnar kvinnor, världens vattenhämtare.

Målet är kanske orealistiskt högt, men varje gåva är viktig.
Jag har alltid förundrats och förfasats över att den största gratisresursen i fattiga länder, solen, ofta är outnyttjad.

Gå in här och skänk pengar till solkraftverk.

Jettisoning

Kristen tro ska inte anpassa sig till tidsandan

Evangeliet är inte tidsbundet

Men bara för att evangeliet får nya kläder

betyder det ju inte att den 

som bär kläderna har förändrats

Vi går inte klädda idag 

som vi gjorde på nytestamentlig tid

eller för den del på Martin Luthers

JS Bach förvaltade sin gåva på bästa sätt

för att visa på Gud

Bono, The Edge, Larry och Adam står i samma sits

Frågan handlar mer om hur man ska förvalta

I was born to sing for you 

Anpassa er inte efter denna världen,

utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar,

så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: 

det som är gott, behagar honom och är fullkomligt

Rom 12:2

Anpassning hjälper oss inte att avgöra

vad som är gott

Men förnyelsen av tanken

Men innan ni kastar lasten över bord

med hänvisning att den är förgiftad

funderna på om det är klädbytet 

som får er att tro att det är en villolärare 

som står framför er

Glöm inte Paulus i Aeropagen

Han anpassade sig inte efter grekerna

men han använde ett språk

som fick dem att förstå

Han ställde sig inte upp

och ropade: Avgudadyrkare!

Hur hade det gått med samtalet då?

Varför är kristna från olika samfund

så dåliga på att samtala med varandra?

Om man kallar någon villolärare

så är det ju det samma som att man

inte vill samtala med den personen

Att samtala betyder ju inte att man håller med

Men om jag inte kan samtala med min kristne broder

Hur ska jag då kunna samtala med min muslimske granne

eller min arbetskamrat som är ateist?

Om ingen annan än jag har rätt

då kan jag ju inte lära mig något av någon annan

Då kan jag ju lika gärna stänga in mig

på ett enskilt rum

ensam med min Bibel

och förbjuda andra att tala med mig

Evangeliet har alltid bytt kläder

Men inte anpassat sig

Men det är naivt att tro

att vi står opåverkade av tid och rum

Att vi skulle leva i någon slags helig bubbla

Så innan du kastar över bord

nya idéer om nya sätt att klä oss

fundera lite på hur den kristna klädedräkten

har förändrats genom tusen år

Fundera på hur synen på

kvinnor

barn

slaveri

arbete

förvaltning av skapelsen

har förändrats under 2000 år

Fundera på hur kristna under 2000 år

har iklätt sig Kristus

och levt i världen

men inte av den

Och fundera på hur du ska

samtala med ditt kristna syskon

så att dina ord inte blir ett slag i ansiktet

It´s not a hill

it´s a mountain

As we start to climb

Listen for me, I´ll be shouting

Shouting to the darkness

Squeeze out sparks of light

(U2)

-----

Länkarna hänvisar i första hand inte till blogginnehavarnas inlägg, utan till den ton i kommentarerna som ofta låter sig höras.

-----

Jettisoning (eng.)- kasta överbord

Hoppsan!

Oops!

Religiös + röstade på McCain = porrsurfar mer.

Men man ser en nedgång av porrsurfandet på vilodagen. Alltid något...

Kanske har amerikanska religiösa konservativa mer sex då, tar en vilodag från porrsurfandet och kör live, liksom...

----

Tillägg:

Intressant är att det inte handlar om vanligt gratis puffsurfande som var och varann håller på med, utan abonnemang på porrsajter.

-----------

Uppdatering

Detta var lite av en test, och se, jag fick rätt. Religion+sex lockar alltid läsare.

Reflektionen får Emanuel stå för:

Klickar vi för att vi själva porrsurfar?

Where are you in the Cedars of Lebanon?

Ja, bra fråga.

Var jag är just nu och de närmaste  två-tre dagarna är ganska uppenbart.

Inte anträffbar...

Hörlurar på. Tala inte med mig!

Vi hörs!

Vårväder, Rob Bell & Bibeln och lite annat

Det är sol, 10 grader varmt, snödroppar och krokus ute, kort sagt; en rejäl dos vårkänslor.

Jag har precis löst medlemsskap på ett gym och ska börja ett nytt liv (har jag sagt det förut?).

Det finns en del värt att läsa på bloggar just nu. Stefan Swärd diskuterar Emergent Church och det har uppstått en diskussion om Rob Bells bibelsyn. Carl-Henrik Jaktlund tar också upp ämnet.

Jag har för avsikt att skriva något om min egen bibelsyn, men det får vänta. Håller på och skriver på annat, som tar tid. Och så måste jag få ihop något till Humorstafetten.

Men det är intressant det där uttrycket Skriften allena, Sola Scriptura. 

Det första kristna kunde ju knappast tala om det, förutom det som står i det som vi nu kallar Gamla Testamentet. För de första kristna var ju Guds Ord inte något skrivet, utan Jesus Kristus själv. Ordet som blev människa.

Och inte har väl vi kristna en "muslimsk" syn på Bibelns tillkomst? Direkt dikterad av Gud?

Det var det där med Divine Fiat, som Bell talade om i en intervju i Christianity Today och som blivit så galet översatt i en svensk översättning av en bok av John MacArthur.

Men jag ska inte gå händelserna i förväg, det kommer nog ett inlägg. Senare. Jag vill läsa in mig på det jag har hemma, bla biskop Tom Wright och John Stott. Andra som har lästips om Bibelsyn?

Och kan någon ge en bra förklaring på vad Divine Fiat egentligen betyder?

---------

Uppdatering: Ännu lite annat.

Men jätteviktigt.

Caroline Engvalls synnerligen viktiga bok 14 år till salu har kommit ut i pocket. KÖP!

Mer om boken här.

Bokrecensioner: Sportlovsläsning

Det brukar bli en del efter skidåkningen, när knäna säger ifrån på eftermiddagen.

Och jag ska försöka mig på en par kortfattade recensioner:

Åke Edwardson: Erik Winterserien

Jag har betat av drygt hälften av Edwardssons kriminalromaner om kommissarie Winter. De flesta har jag lyssnat till på Elib. I sista delen, den sista delen i serien, ger Edwardsson läsaren en rejäl cliffhanger. Öppet slut. En del hoppas på en återkomst av kommissarie Winter.

Inte jag. Inte så att jag inte gillar Winter. Jag älskar honom och jag älskar Edwardssons språk. Men enough is enough, jag håller med Edwardsson. Dags att testa något nytt. Deckarförfattare som testar nya vägar är intressanta. Är det därför jag gillar Håkan Nesser? Antagligen.

Jag ser fram emot vad Edwardson ska hitta på härnäst.

Maria Küchen: Lycklig Hora

Ännu ett "deckarförsök" av en "vanlig" författare. Jag gillade Harhjärta och även Lycklig Hora är klart läsvärd. Det finns ett spänningsmoment i boken, men det är ingen deckare. Inga långdragna utläggningar om hur mordet blir löst. Inte alls några poliser, faktiskt.

Sådana här spänningsromaner ger genren spänningsroman ett bra rykte. Mer sådant.

Sophie Kinsella: Remember Me?

Jag älskar Kinsellas Can you keep a secret? och The Undomestic Goddess. Mer tveksam till Shopaholic-böckerna (jag undrade alltid var hon fick pengar till för att shoppa).

Remember Me? hör inte heller den till höjdpunkterna. Besviken. Varför? Jo, historien om tjejen som har 3 års minnesförlust efter en olycka är helt enkelt inte trovärdig. Lite som Shopaholic-böckerna.

Idéen att vakna upp och ha det till syntes perfekta livet (inkl. rik snygg man och toppjobb), utan att minnas något är kul, men känns inte... riktigt trovärdig, som sagt.