Joel Halldorf om sekulärt samhälle

Jag konstaterar att jag får medhåll av Joel Halldorf som har en debattartikel i Dagen idag.

Jag påpekade häromveckan, med anledning av Humanisternas "manifest" i DN, att samhället i sin helhet aldrig kan vara sekulärt. Att staten däremot ska vara sekulär är en självklarhet.

Fick inte så många reaktioner där, men det var ju midsommar och allmän bloggtorka, antar jag.

Joel Halldorf skriver:

Dessa invändningar till trots håller jag dock med de tolv humanisterna om att det är en fördel att staten i ett mångkulturellt samhälle är sekulär. Däremot tycker jag det är otroligt problematiskt att tala om ett "sekulärt samhälle". Om hela samhället, det vill säga hela den offentliga miljön som vi rör oss i dagligdags, ska vara sekulär så kräver det en polisiär nattväktarstat med befogenheter som väcker obehagliga associationer.

Han reagerar också över att Humanisterna tror att livsåskådning är något man "väljer" någon gång i ung vuxen ålder, när man i själva verket ofta växer in i livsåskådning. Jag skulle tro att man också växer in i en humanistisk livsåskådning.

Tydliga ställningtaganden sker naturligtvis för många människor, men man går inte från ett vakuum till en tro eller livsåskådning.

Jag håller även med Joel när han påpekar att termen "allmänmänsklig" egentligen är något som har med västerländsk kultur att göra och därför knappast kan kallas allmänmänsklig.

Nykoloniala förhållningssätt till andra kulturer alltså, ren imperialism.

Men det är klart, stora delar det som Humanisterna kallar "allmänmänskliga grunder" är ju något som jag helhjärtat skriver under på.

Om de bara kunde hålla isär begreppet sekulärt samhälle och sekulär stat.

---------

Litet tillägg:

Ytterligare en avdankad politiker med ateistisk livssyn som inte tycker så värst mycket om Humanisterna. Se intervjun med Ingvar Carlsson här.

Han säger en hel del bra saker.

Knuff

Vad ska du läsa i sommar?

Vad ska du läsa i sommar?

Har du lästips för andra? För mig?

Skriv en rad i kommentarerna, eller i din egen blogg och länka hit.

Jag håller på och sammanställer min årliga inköpslista från Adlibris och tar gärna emot tips.

Hur min läslista kommer att se ut ska jag återkomma till.

EXIT Michael Jackson

Det där med att lägga ned pennan skulle jag aldrig ha sagt.

Men det går ju inte att undvika att kommentera Michael Jacksons död, en för tidig död helt i klass med Elvis och John Lennon.

Stor artist, tragiskt och mycket märkligt liv. Myten är redan skapad. Vad är sanning och vad är myt?

Barnen, som inte ser ut att ha en endaste svart gen, plastikoperationerna, den bleka huden, anklagelserna om sexuella övergrepp mot barn.

Michael Jackson var som störst när jag var tonåring. Fick skjuts av MTVs och musikvideons framväxt, men självklart, hans musik var banbrytande.

Själv var jag inget hysteriskt fan. Kunde inte förstå personkulten runt honom. Tyckte hela tiden synd om denne kille som aldrig hade haft en normal barndom och vars talang tycktes utnyttjas hänsynslöst. Av fadern, musikproducenter och inte minst han själv.

Orkar kroppen ett sådant liv hur länge som helst? Antagligen inte. Parallellen med Elvis är slående. Till slut lyser skylten EXIT extra starkt bakom scenen.

Hoppas MJ har ett bättre liv nu.

Nationaldemokraternas apartheidteologi

Jo, jag har lagt ned pennan, men detta måste jag bara kommentera.

Dagen skriver idag om hur ND försöker locka KDs väljare och att de gärna slänger in lite bibliska argument.

Som den där med att Babels torn är en bild för det mångkulturella samhällets problem.

Och därmed ger de sig ut i sankmarken.

Vilka andra använde sig av Babels torn i sin politik? Jo, den sydafrikanska apartheidregimen, med stöd att holländska reformerta kyrkan i Sydafrika.

Läs mer på Antigayretorik där Tor skriver om denna mörka del i Sydafrikas och dess reformerta kyrkas historia.

Läs också Thomas Österbergs ledare.

Jag lägger ned

...pennan för ett tag.

Läsarstatistiken är urusel

inspirationen finns inte, snarare är det skrivkramp som gäller

det är supersommarväder och

jag är så lässugen så att jag inte vet var jag ska börja.

Har inte kunnat läsa så länge jag höll på med min bok, helt blockerat, men nu har det lossnat.

Så det lär komma några bokrecensioner emellanåt.

Njut av sommaren!

Sekulärt samhälle vs sekulär stat

Enligt ett antal ateister (antar jag att de är), flera med anknytning till Humanisterna i DN idag är det viktigt att sträva efter ett sekulärt samhälle.

Jag och många andra ifrågasätter om samhället verkligen kan vara sekulärt. Samhället är ju vi.

Enligt Wikipedia;

Ett samhälle är en grupp av människor som förenas av ett nätverk av sociala relationer med viss varaktighet och kontinuitet över tid

Kyrkor och moskéer, tex, är en del av samhället, enligt Wikipedia, om jag tolkar det rätt. De kan aldrig vara sekulära. Däremot bör tex. samhällets regelverk och det vi kallar staten vara sekulärt.

Anar viss förvirring om begreppen här. Någon mer som har funderat på detta?

För övrigt har jag inte mycket att säga om manifestet i DN idag. Jag tycker också att FNs nya resolution som fördömer kritik mot religioner är helt uppåt väggarna.

Men den religion de talar om i manifestet har väldigt lite med min tro på Jesus att göra.

Dagen

Bokrecension: The Given Day av Dennis Lehane

Jag ser en viss trend i spänningsromangenren, och den har pågått ett tag. ”Vanliga” författare som ger sig på att skriva ”deckare” (Kerstin Ekman, Maria Küchen) och deckarförfattare som vill skriva ”vanlig” skönlitteratur (Håkan Nesser räknas väl kanske dit, även om hans romaner typ Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö har en stark spänningstråd i sig).

Bra eller dåligt? Ja, det beror väl på boken. Jag tycker mycket om Nessers böcker som inte är deckare. Även Mankells Comedia Infantile fascinerade mig. Jag skulle gärna se Åke Edwardsson skriva en ickedeckare. Kanske på gång?
Eller varför inte Åsa Larsson?

För egentligen; varför placera i genrefack? Och varför så svårt att ta sig ur deckarfacket? (Med det menar jag inte att det är lätt att ta sig in i det).

Det beror på boken som sagt.

Har precis läst ut Dennis Lehanes The Given Day (Ett land i gryningen). Och förstår att Lehane är på väg att tvätta på deckarförfattarstämplen totalt, via Mystic River och Patient 67.
Men ändå förblir den där som en tråd heller tiden; den gamla lätt igenkända spänningen.

The Given Day (kan inte riktigt försona mig med den svenska titeln) är egentligen en historisk roman, utspelar sig 1918-1919. Fattigt och eländigt, även om man är polis, spanska sjukan, efterkrigstid, the Red Scare och så vidare. Jag fick söka på Wikipedia för att hänga med, och upptäckte att allt stämde (vad annars), ned till minsta bomb i Boston.

Berättelsens två huvudpersoner, polisen Danny Coughlin och den svarte diversearbetaren Luther Laurence, rör sig i två huvudspår, men möts någonstans i mitten av romanen. Danny tillhör polisens överklass eftersom hans far är en överordnad och Luther har fått fly Oklahoma därför att han dödat en man. Luther hamnar hos familjen Coughlin som hjälpreda och lär känna Danny. Viktig i berättelsen är också Dannys kärlek Nora, irländskan som bär på en mörk hemlighet. Nyanserade karaktärer som fascinerar en. Inga stereotyper, inte.
Danny dras mer eller mindre ofrivilligt in i fackligt arbete, som i slutändan leder fram till den stora polisstrejken i Boston 1919. Luther längtar hem till frun och sonen han aldrig har sett, men brottet han har begått hindrar honom från att resa hem.
Det finns så många trådar i den här historien att det är bäst att inte gå in på allt, för att inte förvirra. Men allt knyts ihop på slutet. Sårbara hjältar och nattsvarta bovar, allt finns med.

Och så språket. Det är något med Lehanes berättarstil som hakar tag i mig. Jag är fast. Det är vackert, det är gripande.
Och det känns så långt borta från deckaren. Även om det fanns episoder i Kenzie/Gennarodeckarna som jag känner igen.

Tänk den som kunde skriva så här. Som får en att sträckläsa en tegelsten på 700 sidor utan att tycka det är en enda sida för mycket.
Och vad bättre är; det sägs att detta är första delen i en trilogi.

Händelseutvecklingen i Iran

Jag har alltid fascinerats av Iran och det persiska folket. När jag bodde 4 år i skuggan av detta väldiga land tyckte jag det var synd att det var så svårt att resa dit. Det hade jag gärna gjort, även om jag hade varit tvungen att ha slöja. För det är väl ändå så, att efter Afganistan och Saudiarabien, så är Iran en av de svåraste länderna att leva i om man är kvinna.

Var kommer fascinationen ifrån? Kanske är minnet av islamska revolutionen fortfarande så inprintat i sinnet för att den skedde när jag var tonåring. Den tid då ofta samhällsengagemang och intresse för nyheter och politik vaknar.

Och så minns jag de iranska flyktingar jag arbetade med som student och nybakad socionom. Ofta högutbildade i medelåldern som inte kunde arbeta i Sverige. Jag minns frustrationen. Först fly, sedan inte kunna använda sin utbildning och sina kunskaper.

En bok minns jag också, men jag kan för mitt liv inte minnas varken författaren eller titeln. Det var en självbiografi av en iransk kvinna från en rik familj, som var med och grundade Irans första socialhögskola. Men deras arbete, med bland familjeplanering bland fattiga, föll inte i god jord efter mullorna tog makten. I slutändan tror jag att hon fick fly, jag minns inte. Någon som vet vilken bok jag talar om?

-----

Uppdatering: Författaren heter Sattareh Farman Farmaian och boken Mellan Två världar (Daughter of Persia)

----------------------------------

Den persiska kulturen är rik och folkets indoeuropeiska rötter gör det annorlunda än de arabiska folken, som jag efter åren i Mellanöstern känner ganska bra. Språket är närmare besläktat med våra europeiska än vad de flesta vet.

Ändå är detta något som vi vet väldigt lite om.

Förändringens vindar blåser. Det iranska folket vågar protestera.

De vill inte ha mer förtryck.

Jag följer med spänning utvecklingen. Och hoppas och ber att det inte ska bli mer blodsutgjutelse.

Mymlan håller koll i Bloggvärldsbloggen. Främst håller hon koll på vem som håller koll.

Och Mosavi Twittrar.

Rosor

Finns det något jag älskar så är det rosor.

Kanske har det att göra med att jag under många år bodde i tropiska länder där rosor inte kunde växa. Saknade dem, helt enkelt.

I Damaskus var det annorlunda. Där kom den lokale trädgårdsmästaren med damasrosor drivna i plåtburkar som det hade varit olivolja i och behandlade dessa plantor som om de vore guldklimpar.

"Väldigt fina, gammal sort", sade han. "Luktar underbart".

Senare tog jag reda på att gamla Damaskusrosor verkligen är något ytterst speciellt. Vi planterade dem runt det lilla lusthus som fanns i vår trädgård och speciellt i skymningen doftade rosorna underbart.

Det gick så långt att vi funderade på att smuggla in i damasrosplanta till Holland. Men vi kunde inte komma på hur den skulle överleva.

Här i Holland gjorde vi om vår lilla 100 kvadratmeter trädgård förra våren. Innan dess hade den varit en lika stor djungel full med meterhöga hortensias och en stor pergola som gömdes under murgröna.
Vi gav oss av till grannskapets mest berömda roshandelsträdgård och köpte massor av rosor, bland annat fem olika klängrosor.
Redan i år får vi njuta. Trädgården är en kaskad av färg. Om den underbara orangefärgade rosen, se nedan, doftar faktiskt. Det gör ju nästan inte rosor längre.

Om det inte är en damasros förstås.

"Webbtester", "Salinger-uppföljare" och lite annat

Mitt svar på Humanisternas test Gud finns nog inte fick en del uppmärksamhet igår. Kul!

Dock skrivet lite i affekt. Nu har jag lugnat ned mig lite. Vet inte varför jag blev så... sur...

Testet var ju som sagt så kasst och inte riktigt värt att bli upprörd över.

Kände väl behov av att försvara mig. Men egentligen är det fånigt. Det finns väl ingen som på allvar tror att jag är fundamentalist. Eller?...

Annars är det denna historia som fångar mig idag.

En svensk förläggare som har sitt förlag på övervåningen i sitt hem, har skrivit en slags "uppföljare" till Catcher in the Rye av JD Salinger, under pseudonymen John David California och på engelska, 60 years later - Coming through the Rye. Han och förlaget Windupbird Publishing säger dock aldrig att det är en uppföljare, så har den kallats i bloggosfären.

Nu har denne Boråsare, Fredrik Colting, jo, hans rätta identitet tvingades fram, blivit stämd av Salinger.

Men den stora frågan är givetvis: kan man skaffa sig upphovsrätt till en karaktär i en roman?

Det ska bli intressant att följa den här historien. Vinner Colting målet så är en sak säker; hans roman kommer att bli en storsäljare.

Borde kanske bekänna att jag inte har läst Catcher in the Rye, jag vet bara att den är välkänd. Men jag har bokat den på biblioteket nu.

För övrigt läste jag en vacker liten bok i går, Lina Sjöbergs Resa till Port Said. Något så ovanligt som en brevroman. Och den utspelar sig till största delen i Afrika. Vemodig. Vacker, som sagt. Kort, hade kunnat innehålla mer. Eller kanske ändå inte.

Och jag fortsätter med en tegelsten. Dennis Lehanes The Given Day (Ett land i gryningen).

Den mannen kan skriva, vilken berättelse! 1910-tal, världskrig, spanska sjukan, besvärlig kärlek, strejker, revolutionär stämning, spänning...

Ska berätta mer om den senare.

Också en sak till: man kan ladda ned Norstedts engelska-svenska ordbok gratis. Och det kommer fler ordböcker på andra språk.

Mitt "svar" på Humanisternas "webbtest"

Nu har har jag svarat på Humanisternas webbtest "Gud finns nog inte". Två gånger för att testa om jag fick samma svar om jag ändrade svaren lite. Första gången fick jag till svar att jag tillhörde den lilla majoritet religiösa som enligt Humanisterna har alldeles för stort inflytande i samhället och andra gången var jag religiös men med ett "öppet sinne". Jag finns inte vilken fråga jag svarade annorlunda på, kanske var det den med religiösa friskolor.

Först en reflektion om testet. Det är faktiskt urdåligt komponerat. Ingen som har studerat statistik eller sysslat med personundersökningar/tester/enkäter/vetenskapliga undersökningar etc. skulle någonsin sätta ihop något så dåligt. Snacka om ledande frågor.

Humanisterna är väldigt svartvita i sin syn på religiösa människor. De verkar tycka att antingen är man fundamentalist a´la Talibanerna/galna-kristna-som-skjuter-ihjäl-abortläkare eller så är man egentligen inte riktigt troende. I deras föreställningsvärld existerar inte troende med ett öppet sinne, med en tolerant syn och respekt för att andra tycker olika.

Varför jag tror att de tycker så?

Jo, det är ju tydligt i enkäten.

En del frågor kan man ju inte alls svara på, därför att alternativ C eller ibland även D saknas.

Jag tar mig friheten att svara på vissa av frågorna, men med lite nya svarsalternativ. Mitt svar i rött, mina kommentarer i grönt:

A Gud finns nog inte
B Gud finns nog.
C. (Mitt tillägg) Gud finns inte.
D. (Mitt tillägg) Gud finns.

Redan här i början spårar det ur. Humanisterna förutsätter att nog måste finns med i svaren. Jag tror däremot att det finns många som är helt säkra på att Gud inte finns och att Gud finns. Och det finns många som tvivlar.

Om jag skulle drabbas av en krissituation och behöver prata, vill jag helst ha kontakt med:
A Präst, imam eller rabbin
B En annan religiös ledare
C Psykolog terapeut
D. En ickereligiös människa
E. En som är bra på att ta hand om och prata med någon som är i en krissituation.

Okej, jag är inte intresserad av att tala med en flummig präst som är en urdålig själavårdare. Eller en dito som säger att min kris beror på att jag inte har överlämnat mig tillräckligt till Gud (eller något liknande). Inte heller är jag intresserad av att tala med en psykolog som är avogt inställd till troende och tro, och som inte inser att min kris kan ha en andlig dimension.
Jag skulle gärna tala med en ickereligiös som är bra på att lyssna, har förståelse för vilket inflytande min tro kan ha och som bara finns där som medmänniska.
Dessutom beror det på vad för krissituation jag drabbats av. Dödsfall, skilsmässa, förlorat jobbet, fått cancer...

Kass fråga. Ofullständiga svar. Eller kanske tvärtom.

 A Jag tycker att religiösa människor ska kunna välja religiösa skolor åt sina barn, så att barnen lär sig tro som sina föräldrar
B Jag tycker att alla barn ska ha rätt att gå i en skola fri från religiös påverkan, barnen kan själva välja livsåskådning när de blir större.
C. Jag tycker att alla barn ska ha rätt att gå i en skola som erbjuder förstklassig undervisning (enligt läroplanen). Om skolan råkar ha en kristen värdegrund, med ett öppet sinne för att inte alla tror lika (och även tar emot barn från icketroende eller muslimska familjer), så är jag glad. Jag är i första hand ansvarig för mina barns (religiösa) uppfostran, inte skolan.

För det första; jag tror inte att någon skola är fri från påverkan (religiös eller annan, tex politisk). Att undervisningen aldrig kan vara neutral beror på att vi har lärare och skolledning av kött och blod, inte robotar förprogrammerade enligt läroplanen, och de påverkar alltid eleverna, även om de inte tror att de gör det eller vill göra det. Neutral undervisning existerar inte. Jag vill ha en skola som uppmuntar till diskussion, upptäckande av andra åsikter och som är öppen i sin attityd. Jag upplevde själv inte att min gamla kommunala skola erbjöd det.

A. Jag tror att äktenskapet är en gåva från Gud och tycker att han ska få bestämma vem som får gifta sig med varandra
B. Jag tror att äktenskapet är påhittat av människan, inte av Gud. Därför tycker jag inte att religionen ska få påverka vem som får gifta sig med varandra.
C. Jag tycker att äktenskapet är en gåva från Gud, men tycker det är upp till oss att bestämma vem som får gifta sig med varandra.

Slug fråga. Först efteråt insåg jag att de var ute efter det här med könsneutrala äktenskap. Jag reagerade inför svar A ungefär som att Gud står och pekar ut vem jag ska gifta mig med. Dumt.
En gång för alla, ta bort vigselrätten från religiösa samfund, så slipper vi det här eviga tjatet. Låt präster/imamer/rabbiner sedan välsigna vilka de vill. Men låt den sekulära staten registrera äktenskapen, man-kvinna, kvinna-kvinna, man-man.

 A Jag tror att vi måste låta Guds vilja styra våra liv.
B. Jag tror att vi människor själva måste ta ansvar för hur vi lever tillsammans. Vi ska utnyttja vårt förnuft och bör inte lita på att någon annan sköter saken, tex Gud.
C. Jag tror att det är bra att vara öppen för Guds vilja för mitt liv, därför att han vet vad som är bäst för mig, men i slutändan är jag själv ansvarig för mina gärningar. Gud har givit oss vårt förnuft för att använda det på ett klokt sätt, i hans tjänst och till tjänst för våra medmänniskor. Jag kan inte mörda en annan människa, eller skada någon fysiskt eller psykiskt, och sedan säga till Gud: Varför stoppade du mig inte?

Mest korkade frågan hittills. Humanisterna ser religiösa som viljelösa robotar, icke ansvariga för sina egna gärningar. Totalt obibliskt.

--------

Jag upplever att Humanisterna saknar respekt för troende människor. Ungefär som en del troende saknar respekt för icketroende. Det verkar vara en ganska vanlig mänsklig egenskap, det där att inte alls ha förståelse för andra. Så de är inte ensamma om respektlösheten.
Öppet sinne?
Bah, give me a break!

Inte heller verkar de fatta att det faktiskt är en skillnad mellan att respektera att andra tror, och att man inte alltid håller med om vad de gör.

Men att förutsätta att troende är fundamentalister utan förmåga att tänka själv och ta ansvar för sina gärningar, det är att samma sak som att säga att om du är vänsterpartist eller kommunist så är du egentligen en fundamentalistisk stalinist som helst skickar dina motståndare till Sibirien. Eller om du är miljöaktivist så är du egentligen en militant miljöfascist, som anser att människan förgiftar jorden och man borde låta människor ha ihjäl varandra så mycket som möjligt (för att minska antalet människor på jorden)

Andra reaktioner på testet
Dagens ledarblogg

 

 

Bokrecension: The Scarecrow av Michael Connelly

Tretton år efter The Poet (Poeten) kommer den riktiga uppföljaren till denna Michael Connellys första fristående roman, vid sidan om Harry Boschdeckarna alltså.

För även om The Narrows (Fällan) egentligen är en uppföljare, eftersom den också handlar om seriemördaren Poeten, så är den en roman där Poetens ena huvudperson, Jack McEvoy, fattas. Så det blir en halv uppföljare och en halv Harry Boschdeckare.

Men The Scarecrow har med dem båda, kriminalreportern Jack McEvoy och FBI-agenten Rachel Walling (jo, hon som hängde ihop med Harry Bosch i ett par böcker).

Jack McEvoys berömmelse efter Poetenhistorien och den bästsäljande bok han skrev om den har svalnat och dessutom har han blivit för dyr för den tidning han jobbar på, Los Angeles Times. I ett försök att stävja de ekonomiska konsekvenserna av vikande läsarsiffror har tidningen beslutat att avskeda 100 av sina garvade och högavlönade reportrar och ersätta dem med färre lågavlönade reportrar som kommer direkt från journalisthögskolan. McEvoy är nummer 99. Han får två veckor på sig att packa ihop och lära upp sin efterträdare, den unga, vackra Angela, multifunktionell och begåvad, men utan erfarenhet.

I ett sista försök att skriva en sista toppartikel i Pulitzerprisklass snubblar han, och kollegan Angela, över ett mord, som sägs har begåtts av en ung, svart kriminell knarklangare. Men de gräver djupare, inser att killens erkännande inte är ett sådant, och att liknade mord har begåtts i andra städer.

De är en seriemördare på spåren. Eller rättare sagt, han är dem på spåren. De googlar på en hemsida som visar sig vara en sk. IP-adressfälla, en hemsida endast skapad för att hålla koll på ifall någon googlar på ett visst specifikt ämne, och det får ödesdigra konsekvenser.

Någonstans där i början av berättelsen inser Jack McEvoy att han behöver hjälp, och han kontaktar sin gamla flamma, FBI-agenten Rachel Walling som i ett tidigare jobb var profiler, hon sysslade med att göra gärningsmannaprofiler.

Som läsare vet vi från första sidan vem som gjorde det. Sedan skådar man liksom från ovan hur McEvoy/Walling tuffar fram i ganska hög fart på ett spår som i slutändan kommer att leda till en frontalkrock med The Bad Guy. Och man sitter där och kan inte göra något. Frustrerande och vansinnigt spännande. Man är fast och boken blir en riktig genuin bladvändare av första klass.
      Det är ett välkänt berättartekniskt knep, det där att låta läsaren följa mördaren parallellt med hjälten från början, inget nytt under solen. Även Connelly har provat på det, delvis i Poeten, och speciellt i Fällan. Men det krävs en viss skicklighet för att hålla spänningen på topp.
      Och det fungerar i The Scarecrow.

Både McEvoy och Walling är sig lika. McEvoy, bokens jag, är fortfarande ganska cynisk och nu dessutom bitter efter motgångarna på tidningen. Walling handlar som vanligt intuitivt och ibland impulsivt och även denna gång håller hon på att bli tvungen att lämna in FBI-brickan för att hon ställer upp för McEvoy på mer än ett sätt. Något som FBI-ledningen inte gillar.

Och trots att de är tolv år äldre så visar det sig att gammal kärlek aldrig  riktigt…

Connelly dyker djupare i karaktärerna McEvoy/Walling i Poeten, men undviker det i The Scarecrow. Bra eller dåligt? Vill man veta mer om dem är det bra att ha läst Poeten först, men inte en nödvändighet. The Scarecrow står på egna ben.

Man lär sig saker genom romanen också. Cyberspace är en farlig djungel. Plötsligt blir man osäker. Hur säkert är mitt email, min Facebooksida och hur utlämnande är jag egentligen på min blogg? Och kan jag lita på att mina personliga uppgifter, numera digitaliserade, tex i en medicinsk journal eller hos min advokat, är otillgängliga för obehöriga.

Och om man råkar hålla på att jaga seriemördare; innan man hoppar i säng för att ha sex med sin älskade, kolla under…

…äsch, ska inte avslöja mer.

Sammanfattning: Definitivt en av Michael Connellys bästa på många år. En värdig uppföljare till Poeten, som trots allt står i en klass för sig.

Och som sagt: en bladvändare.

EU-valet i Nederländerna

Nederländerna har redan offentliggjort sitt valresultat i EU-valet, något som har kritiserats. Jag vet inte varför de inte väljer att vänta. Men så här är det i alla fall:

Europa- och invandrarfientliga Frihetspartiet (PVV) med Geert Wilders i spetsen har gått framåt enormt. Nu ska de till det "förskräckliga" EU-parlamentet, som Wilders uttryckte sig.

Att ett parti som är så Europafientligt utan att egentligen ha någon EU-agenda får så många röster (15%) är anmärkningsvärt och vittnar naturligtvis om att holländarna är missnöjda med sina gamla politiska partier. I min egen stad fick Frihetspartiet 17% och i Rotterdam 22% och Haag så mycket som 33%.

Men det är lätt att glömma att liberala D66, ett tydligt EU-vänligt parti blev störst med 21% i Amsterdam (också en invandrartät stad) och Utrecht (22%). På riksnivå gick D66 också starkt framåt.

Geert Wilders har gjort sig ökänd genom sin islamofobiska film Fitna och att han säger att han vill förbjuda Koranen. Trots att många anhängare starkt tar avstånd från den sista åsikten så väljer de att rösta på honom. Jag tycker själv att Wilders har en väldigt tunn politisk agenda och allt som kommer fram är hans invandrarfientlighet (och rädsla för islam). Ska man föra politik på riks och EU-nivå borde man ha lite mer att komma med.

Själv har jag oerhört svårt för politiker som spelar på missnöje och folks rädsla, trots att mycket av det Wilders säger faktiskt är sant och där får han också medhåll från de etablerade partierna(tex att man inte har tagit tag i den höga kriminalitet som bl. a. den marockanska andra och tredjegenerationen står för för). Men med en sådan valframgång måste man givetvis ta honom på allvar, eller rättare sagt ta hans väljare på allvar.

 Det ska bli intressant att följa utvecklingen fram till det vanliga parlamentsvalet 2011.

Ps. Själv röstade jag grönt. Bestämde mig mycket sent, och har egentligen inte hunnit och orkat sätta mig in i allt vad som partierna står för, men jag föll för Groen Links enligt min mening tydliga agenda och självklart miljötänkandet. De är dessutom "lagom" EU-kritiska, enligt min mening. Groen Links var efter PVV och D66 det enda parti som gick framåt i EU-valet. Arbetarpartiet PvdA var valets stora förlorare. Endast 40% av de valberättigade röstade.

Vad leder teologiutbildningen till?

Tumrullande? Gottande i höga studieskulder? Kanske lärare för trötta högstadieungdomar? Eller möjligtvis forskning.

Men präst? Det vore ju förfärligt!

Jag ger mig kanske ut på djupt vatten nu, eftersom jag varken är präst eller teolog, men högskoleverkets kritik av flera teologiska utbildningar gör mig fundersam.

De kritiserar en sammanblandning av "akademiskt och pastoralt".

I så fall är väl den religionsvetenskapliga utbildningen på universitetsnivå den enda där det inte bör ske någon sammanblandning mellan studierna och yrkeslivet efter studierna (enligt högskoleverket). Blundar de helt för att många som går där vill bli präster? Är det då rimligt att inte blanda ihop de två?

Svårigheten att kombinera det akademiska och pastorala är välkänd för alla som vill bli präster. De akademiska studierna känns ibland så bortkopplade från det som den studerande verkligen vill lära sig att många drar sig för att studera teologi (och följaktligen bli präster/pastorer).

Sammanlänkningen med det pastorala måste vara livsviktig för varje blivande präst.

Och nu vill högskoleverket göra det ännu svårare.

För att dra en något haltande parallell. Jag är socionom. På sociala linjen ingår praktik. Ofta på socialkontor. Men även på platser som Stadsmissionen eller behandlingshem med kristen profil.

Det borde ju inte heller vara möjligt enligt högskoleverket. En hel del socionomer blir diakoner.

Och snart får väl Stora Sköndal stryka på foten för att de blandar ihop akademiska studier och "det sociala". 

Så här står det överst på deras hemsida:

"Utifrån kristna och humanistiska värderingar driver vi diakonalt arbete genom vård, omsorg, rehabilitering, socialt arbete samt utbildning och forskning."

Det måste skära i öronen på högskoleverket.

Och hur skulle det se ut om läkarstudenter inte fick någon praktik? Eller journalister (de kunde ju gudförbjude ge sig till att börja praktisera eller jobba på en kristen tidning)?

Mer:

Thomas Österbergs ledare i Dagen

Stillsam säger att det är: 

"Tur för Harvard, Oxford och Cambridge att svenska högskoleverket inte har makt över dem. Då skulle kurser ryka och professurer strykas bort med den praktiska ateismens flitiga rödpenna."

och avslutar med att säga att det är dags att tåga ut. Skapa ett eget universitet.

Brygubben tycker att svenskkyrkliga ska sluta skämmas (för att de vill präster, antar jag att han menar).

Uppdatering:

Där var jag ute och cyklade. Skrämmas, skriver Brygubben givetvis. Och visst har han rätt. Något skrämmer högskoleverket, det är helt klart.

Bokreklam nödvändigt även för de bästa

Man skulle ju kunna tänka sig att storfräsare som Michael Connelly säljer böcker av bara farten. (Speciellt eftersom jag vet att jag inte är hans enda fan.)

Vilket givetvis inte är sant.

Connelly lägger dock manken till och försöker göra något nytt inför varje boksläpp.

Förutom att han har en hemsida som enligt min mening är en av de bästa författarhemsidorna (hur många bästsäljande författare interagerar med sina läsare?), så gillar han att lägga ut små filmsnuttar på Youtube. Vilka blir mer avancerade för varje bok.

Omgiven av diverse film och PR-folk har han denna gång spelat in en liten film i tre delar. Och inte som till Echo Park (Räven), där inledningen av boken skildras, utan en prolog som utspelar sig före nya romanen, The Scarecrow. Alltså material som inte finns i boken. Förutom det där telefonsamtalet på slutet som i boken resulterar i att Walling släpper allt, tar på eget bevåg ett FBI-plan och flyger upp till Nevadaöknen för att undsätta sin gamle älskare.

Mer ska jag inte avslöja.

Inom ett par dagar kommer min recension av The Scarecrow.

För de som inte hänger med:

1996 kom Michael Connellys kanske bästa bok, The Poet (Poeten). Och det är inte bara jag och Stephen King som tycker det.

Sedan dess har alla fans undrat när Connelly ska sammanföra Poetens Jack McEvoy, kriminalreportern, and Rachel Walling, FBI-agenten, igen. Båda har drivit in och ut i ett antal böcker (Connellys böcker hänger alltid ihop på något sätt), även om Jack McEvoy aldrig har tagit sig ur periferin någon gång. Rachel Walling möter Harry Bosch i The Narrows (Fällan), som är en uppföljare till Poeten. En uppföljare som kändes halv, eftersom den utelämnade Jack McEvoy.

Väntan är över. The Scarecrow är på inflygande.

Se Prologfilmen Conflict of Interest här: