onsdag 16 september 2009

Ingenting går upp emot en riktig hemmaman

Även om Anna Ankas inlägg på Newsmill är något av det mest korkade jag har läst, så kan jag inte låta bli att reflektera över det hon skriver. (Att det faktiskt ifrågasätts i diverse forum om inlägget verkligen är skrivet av Anna Anka är en annan historia).
Ännu mer vill jag ta upp Roland Poirier Martinssons Newsmillartikel.

Låt mig först lägga korten på bordet:
Jag är hemmafru. Jag har valt att vara hemma. Jag väljer att vara hemma, fortfarande.

Jag har även haft hjälp hemma under långa perioder. Under knappt fyra år hade jag en maid anställd på heltid. Det var en oerhörd lyx, jag erkänner det gärna. Jag försvarar gärna valet att anställa en maid, med motiveringen det är skönt att få hjälp med det i hushållet som är så vansinnigt tråkigt, och jag ger henne ett jobb, som hon tjänar förhållandevis bra på (och kan försörja familjen i hemlandet på). Men visst är det så, jag behövde inte ha en maid.
Gör det mig till en Anna Anka? Kanske. Andra får döma.
Men faktum är att i Sverige rimmar det illa för många när man talar om hjälp i hemmet ("pigdebatten" är snabbt i gång). Det är accepterat att man anställer någon att måla om fönstren, men inte någon som städar eller stryker. Fattar inte själv varför.

Otaliga gånger har jag fått frågan av heltidsarbetande vänner och släktingar hemma i Sverige; men vad gör du hela dagarna? Ofta svårt att svara på, eftersom det är svårt för andra att föreställa sig att det inte är något problem att fylla dagarna. Och det var innan jag klarade av att säga att jag skrev mycket.

Till Poirier Martinsson. Jag håller med om vissa saker som han säger:
Vårt samhälle är uppbyggt så att det inte är realistiskt för de allra flesta barnfamiljer att en av föräldrarna stannar hemma. Det är ekonomiskt omöjligt. Det är socialt problematiskt, eftersom alla andra jobbar, alla andra barn är på dagis. Det är kulturellt plågsamt, eftersom det antyder att man är en dålig människa. Det är ett riskabelt val eftersom valet att vara hemma är mycket negativt om man senare bestämmer sig för att återgå till (eller för första gången träda in i) arbetslivet.
Däremot ställer jag mig frågande till andra påståenden:
Om vi kunde ändra på de sakerna skulle troligen betydligt fler familjer än i dag välja att en av föräldrarna stannade hemma. Antagligen skulle majoriteten av de som väljer att stanna hemma vara kvinnor. Om det vore frukten av vuxna människors fria val fanns det ingen anledning att låta sig förfasas. Säkert skulle en majoritet av landets barnfamiljer fortsatt skicka sina barn till dagis, så att båda föräldrarna kan arbeta.

Trots att jag själv har valt att vara hemma så är frågan ändå intressant; Varför kvinnan? För att hon tjänar mindre statistiskt sett?
För att, som Anna Anka säger, mannen skulle var sämre skickad att ta hand om barn, tror jag inte en sekund på. Hur många av oss känner inte män som älskade att vara hemma med barnen och var enormt bra på att vara hemmapappor (samtidigt som jag känner en hel del kvinnor, som våldsamt längtade tillbaka till jobbet).
Jag skulle inte förfasas över det valet, men Poirier Martinsson resonerar som om det är en fysisk omöjlighet att mannen stannar hemma (det är antingen kvinnan som stannar hemma eller så skickar man barnet på dagis så att båda kan jobba).


I mitt och min mans fall var valet enkelt (mitt val i alla fall). Jag såg inte fram emot någon fantastisk karriär (socionomer i allmänhet har inte det, plus att jag inte var enormt glad över mitt yrkesval), däremot var min mans karriär beroende av att jag var hemma och han kunde arbeta på "udda"platser, där partners inte kunde jobba eller inte fick arbetstillstånd.
Alternativet var att byta jobb. (Jobb i Sverige var uteslutet eftersom hans yrke inte ens existerar där). Om vi hade stannat kvar i länder där jag kunde jobba, typ Storbritannien och Holland, så hade hans karriärchanser varit lika med noll, eller han hade sparkats ut i nästa runda uppsägningar (som har drabbat honom och hans kollegor ett antal gånger de senaste 15 åren)
Lägg därtill att jag såg det som en ideal kombination att bo på en exotisk och spännande plats, föda och uppfostra barn, samtidigt som maken tjänade bra och investerade i sin karriär.

Samtidigt är vi båda medvetna om att om situationen var den omvända, skulle han inte ha haft något emot att vara hemma. Han har haft ett antal kvinnliga kollegor under åren, där maken har varit hemma. Riktiga hemmamän, vansinnigt bra på det de gjorde.

Problemet kommer egentligen senare, när barnen växer upp och man får mer tid över. Om man vill börja jobba igen, hur kommer man in på arbetsmarknaden efter 15+ år? Omskola sig? Börja om från början? Ungefär där befinner jag mig nu, och det är inga lätta ställningstaganden. Att skylla på att man skriver på halvtid, tar hand om familjen på halvtid, håller tyvärr inte i längden.

Låt mig till sist tillägga, att kunna vara hemma, vare sig man är man eller kvinna, är en överklasslyx globalt sett och ett ganska modernt fenomen rent historiskt. Det är ingen tvekan om det. Personerna som Anna Anka radar upp som hon med sitt vansinnigt goda hjärta ger ett jobb, har inte lyxen att ena partnern stannar hemma.
Kvinnor i alla tider har jobbat utanför hemmet. Tvingats göra det.

Reagera gärna.


--

5 kommentarer:

  1. "Poirier Martinsson resonerar som om det är en fysisk omöjlighet att mannen stannar hemma"

    Inte alls. Jag skriver att jag tror att de flesta som skulle stanna hemma skulle vara kvinnor. Det är möjligt att jag har fel. JAg ser inga problem alls med att mannen är hemma och kvinnan arbetar.

    SvaraRadera
  2. Okej, vad bra.
    Då fick jag klarhet i det.
    Tack för kommentaren.

    Men om du har rätt, så skulle det vara intressant VARFÖR du tror att det skulle vara kvinnor i så fall?

    SvaraRadera
  3. Bra skrivet! Jag håller med i allt. Och det är skillnad på att vara hemmafru och att vara hemmafru. Icke att förväxla med jämställdhet, iaf inte den ena sorten. Intressant läsning, lär fortsätta! Tack!

    SvaraRadera
  4. Ren empiri: så ser det ut (och hade det sett tvärtom ut hade det inte brytt mig ett dugg, såklart, det är valfriheten som är viktig). Gör ett tankeexperiment: från och med 1 januari får alla barnfamiljer tillräckligt med pengar för att kunna ha en förälder hemma på heltid. Min gissning är att ganska många, troligen en stor minoritet, skulle utnyttja den möjligheten och att det skulle vara en ganska stor majoritet av dessa som valde att kvinnan stannade hemma. Antagligen av samma skäl som gör att fler kvinnor utnyttjar maximalt antal föräldrarlediga månader. Varför det är så är en oberoende fråga.
    Skulle du vilja slå vad om motsatsen?

    SvaraRadera
  5. Nej, Roland, ska skulle inte vilja slå vad om motsatsen. Men varför kvinnan?

    Om det är ekonomin som styr, så är det ju ingen valfrihet egentligen?
    Även med helt lika löner skulle mamman förlora, enbart därför att hon statistiskt sett ofta är några år yngre och därför tjänar mindre.

    Här i Holland, med usel föräldraförsäkring, är fler kvinnor hemma eller många jobbar deltid.

    Men i de familjer där man väljer att försöka "hålla karriären igång" för båda, ser man att man och kvinna delar mer, tex går ned till 4 dagars vecka båda två.

    SvaraRadera