På Raka Gatan i ett land där inget är självklart

Raka Gatan i Damaskus finns fortfarande, även om den kanske ligger 2 m över den Raka Gata som omnämns i Bibeln. Man har helt enkelt byggt nya hus ovanpå de gamla.

Damaskus är världens äldsta huvudstad och Syrien en av världens äldsta länder, inte så mycket yngre än Egypten, även om gränserna varierat.
Idag är det Mellanösterns kanske mest mångfacetterade land. Här kan du hitta både katolska och ortodoxa kristna (en del talar fortfarande arameiska, det språk Jesus talade), sunnimuslimer, druser och muslimer tillhörande alawiterna.

Det är också en av Mellanöstern starkaste diktaturer, med mycket på sitt samvete. I januari 2003 fick jag och min man en crash course om Syrien av en av Hollands mest kända arabister (som inte är det samma som islamolog, inte alla araber är muslimer) inför flytten till landet. Vi lämnade kursen med en klump i halsen. Vad hade vi gett oss in på?

Det skulle dröja tills maj samma år innan jag äntligen kom dit (Irakkriget kom emellan).
Maj är det vackraste månaden i Syrien, lagom varmt sommarväder och fortfarande grönt efter vinterregnen.
Förälskelsen var omedelbar. I landet och i människorna. Gästfriheten. Mångfalden. Alla historiska minnesmärken. Klimatet.
Och kärleken består. En del av mitt hjärta blev nog kvar där i Syrien när vi flyttade 2006.

Ingenting var självklart i Syrien. Många av mina förutfattade meningar ställdes på ända.

Det var stundtals en komplex känsla att inse att trots att regimen var hatad för sitt förtryck, så fanns det ändå en medvetenhet att förtrycket gav minoriteter en viss trygghet (presidenten och de flesta av makthavarna tillhör minoriteten alawiter).
Det är inte utan oro, och spänning, som jag följer utvecklingen i Mellanöstern och Syrien. Om något land riskerar att bli ett nytt Libanon, där alla stred mot alla i inbördeskriget, så är det Syrien. Folk har levt sida vid sida under långt tid, men också under svårt förtryck. Om viljan att hämnas oförrätter är starkare en viljan att enas inför en demokratisk framtid, där alla minoriteter har en plats, då går Syrien en mycket svår framtid till mötes.

Fåraherde i Norra Syrien, bland en av "Dead Cities"-ruinerna

Jag ber och hoppas för en förändring till det bättre!