"Every artist is a cannibal,
every poet is a thief;
All kill their inspiration
and sing about the grief. "
Äsch, alla stjäl vi något någon gång. Författare kallar det inspiration och förmodlingen musiker också. Någon gång måste väl en nyskriven låt likna en gammal. Någon gång måste väl en ny roman ha något av någon gammal. Kanske ganska ofta.
Min svaghet för spänning i berättelser har fått mig att överväga att hoppa på den sk. deckarkursen i Sevilla. Alternativet var att få enbart författarcoaching och sedan sitta och skriva mycket själv. Det var också lockande, men efter att ha konsulterat höger och vänster, och efter att ha fått information om att "deckarkursen" är mycket bredare, den handlar om att skriva spännande i allmänhet, så lutar det åt den.
Jag läser hemskt gärna deckare, för spänningens skull, men det är sällan som jag hittar "typiska" deckare som kittlar sinnet ordentligt.
Med typisk deckare menar jag romaner som har ungefär följande utveckling:
Någon mördas av en okänd-polis kopplas in (ibland en privatdeckare, speciellt i amerikanska deckare)-riskerar liv och lem för att lösa fallet-hittar oftast en person av motsatta könet att romantiskt involvera sig med-löser fallet (alltid under dramatiska former).
Michael Connellys deckare om den egensinnige LA-polisen Harry Bosch, har alltid kittlat mitt sinne, varför vet jag inte riktigt, hans böcker följer nämligen ganska slaviskt ovanstående mönster. I en senare roman, den om den cyniske försvarsadokaten i "I Lagens Limo", följer lite andra mönster, och är även den kittlande.
En annan amerikan, George Pelecanos, har lämnat deckarmönstret i flera böcker. Min favorit "Drama City", handlar inte alls om något mord, men är ändå spännande. Den boken har förresten inspirerat mig att börja med det skrivprojekt som fått mig att vinna kursen i Sevilla.
Andra exempel: Hemma i Sverige säljer Camilla Läckberg mycket böcker. Hon är hopplöst fast i deckarmönstret. Ingen av hennes böcker har riktigt kittlat mitt sinne, men jag läser ändå, hon är ju för sjutton en av de få kända författare som mitt kära Bohuslän lyckats uppbringa. Nej, Bohuslän är varken ett Värmland eller Småland, fullt av författare...
Åsa Larsson har väl lyckats rucka på reglerna lite, jag tycker fortfarande att hennes debutroman var den bästa.
Håkans Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, är ett undantag som inspirerar mig. Och han vågar skriva kort. Jag såg filmen först och var osäker på om jag skulle kalla den spännande. Boken är bättre, spänningsmomenten är viktiga i romanen, men inte dominerande.
För att hoppa utomlands igen: Engelska Susan Howatch har jag skrivit om förut. Hennes senaste två romaner: The Highflyer och The Heartbreaker, är lysande psykologiska spänningsromaner, thrillers i sin rätta bemärkelse. Dessutom lyckas hon väva i lite trosfrågor och kyrka i det hela. Jag njuter. Jag försöker att inte stjäla från henne, men det är svårt, hon är min stora förebild.
Jag ska läsa The Highflyer igen, för att studera hur den är skriven, och för att den är skriven av en kvinna (har lovat att läsa böcker endast av kvinnor ett tag... Och då inte bara andlig litteratur).
-------------
Every artist is a cannibal...
En av världens bästa intros har denna låt. Just i denna video kommer introt ca 25 sek in. Hög volym är ett måste. (Dessutom tror jag att det talas holländska i början, Oh babytje, låter det som...)
Haha, du har så rätt:)) Det är svårt att INTE stjäla av Howatch, hon är som en ask full med pärlor.
SvaraRaderaIgår "stal" jag en av pärlorna:
"Jag har alltid haft svårt för att be med ord, för många ord. Mycket mer effektivt är att fokusera och liksom slå på strömbrytaren. Jag använder Jesusbönen som någon sorts mantra. Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig, syndare. Har du tänk på en sak – hur patetiskt det är att så många människor idag som vänder sig mot öster när de letar efter meditationsteknikerna. Kyrkans största misslyckande under det här seklet måste vara dess oförmåga att popularisera sin så starka, så livskraftiga tradition av djupmeditation. Hur som helst, att recitera mantrat är för mig inte själva bönen. Den riktiga bönen börjar när mantrat har uppfyllt sin funktion, när vardagsmedvetandet släppt taget, när mitt innersta tagit sig förbi språket och kommit i kontakt med alltings källa, när den simmar i dess oändliga ljus."
Kan du gissa vilken karaktär i Strabridge-serien som säger det?
Lycka till med omläsningen av The High Flyer!
Jon Darrow gissar jag, men jag är inte helt säker.
SvaraRaderaGissar på honom för att han är en av mina favoritkaraktärer.
Nästan rätt:) Det skulle kunna vara han, men det är hans son Nicholas som säger det i Mystical Paths (där han för övrigt brottas med att vara eller inte vara sin pappas "replica".) Hur går det med Sevilla förresten? Har du bestämt dig?
SvaraRaderaNära var jag i alla fall...
SvaraRaderaSevilla, ja, biljetten är bokad och jag har nästan helt bestämt mig för att gå "deckarkursen". Mest av nyfikenhet, men också av rent "sociala" själ, jag tror att det blir roligare att vara i en grupp.
Ca. 30 sidor av min egen text ska jag också på coaching med.
Ja, men då är ju allt fullbordat som en av mina goda vänner brukar säga:)
SvaraRadera