Påskdagstankar

Jag är lite trög i tankarna och sitter nu, två dagar försent, och filosoferar över varför Jesus behövde dö, i fall Gud var riktigt klok som lät sin egen son dö och vem som nu egentligen har rätt att vara med Jesus i himmelriket.
För mycket på en gång kanske. Jag koncenterar mig på det sista.

Först måste jag berätta att i morse jag var med om en munter påskdagsgudstjänst i min kyrka, komplett med en halv orkester, i alla fall blås, trummor, gitarrer och lite till. Smockfullt i kyrkan. Det älskar jag.
Det har snöat, men det är inte vitt som i Sverige. Så har vi frossat på ägg, lamm, hembakat bröd och fattoush-sallad (för att få med den där Mellanösternanknytningen).

Är en av kristendomens kärnpunkter svårsmält? Ska ingen kunna tillgodoräknas sina goda gärningar?
Jag har aldrig haft problem med det där att det är tron som frälser. Visst tror jag att goda gärningar räknas, men jag tror inte att de garanterar mig en plats hos Gud. För om Gud endast ser till våra gärningar, vem skulle då få sitta vid hans sida? Egentligen?
Och hur sjutton skulle Gud bedöma vem som platsar? Goda gärningar över en viss nivå? Eller att man var övertygad om att man alltid gjorde sitt bästa för sina nära och för samhället i övrigt? Jag skulle gärna vilja ha en lista som talade om för mig hur mycket jag måste uppoffra mig för att veta att jag så småningom skulle hamna på rätt plats. En lista där jag kunde pricka av när jag hade lyckats med varje steg mot frälsning.
Om det var så, att det var gärningarna som räknades, då fick endast perfekta människor plats hos Gud, alternativt också människor med oerhört gott självförtroende, som var övertygande om att de alltid hade gjort sitt bästa för att utföra goda gärningar.
Nej, om det var så, då hade jag nog sagt:
Tack och adjö, Gud, jag tror inte att jag vill ha något med dig att göra! Om du inte accepterar mig som jag är, med mina svagheter, då får det nog vara.

Jag tror det är bättre att vända på frågan.
Om jag nu tror att endast tron frälser mig, betyder det att jag har grönt ljus och kan bete mig som ett svin? Bara jag bekänner mina synder lite emellanåt?

Nej, det funkar ju inte heller. Det vore ju som om någon bedrog sin älskade på alla tänkbara vis, och därtill uppförde sig som det redan nämna svinet i deras relation och ändå blev förvånad när den andre hade väskorna packade i hallen och sade; Adios!

Men det är klart, om man inte tror att det finns någon Gud att försöka platsa hos, så är ju hela den här diskussionen fullkomligt meningslös.

Jag säger bara en sak:
Rövaren på korset hade kunnat vara jag...

Jesu uppståndelse enligt Majdalani, ung ikonmålare i Beirut.

Pastorsgrodor

Birger Schlaug frågar i samtalet med Niklas Piensoho:
"Är det inte så att ni själva blir så upphetsade av en massa smågrejer."

Så här i efterhand klingar det nästan profetiskt. En liten groda hoppar ur en högprofilerad pastorsmun och det ropas redan efter hans avgång.
Missförstå mig rätt, det är ingen liten groda för en del, speciellt inte för Åke Green.
Jag citerar Elisabeth Sandlunds ledare idag;
"Åke Green är besviken och ledsen över pastorskollegan Piensohos formuleringar. Det förstår jag. Skulle en journalist som ogillar något jag skrivit förklara att han eller hon inte vill ha mig i närheten och att jag är en skam för journalist­kåren skulle jag också bli sårad."

Jag håller helt med. Just detta med att inte vilja ha någon "nära" är en olycklig formulering. Kanske till och med så olycklig att Piensoho borde be om ursäkt för den. En pastor borde inte säga så. Punkt.

Sandlund fortsätter:
"För att ta "underlivsteologin" först är det snudd på komiskt att just den varning som Piensoho vill utfärda mot att frågor om sexualitet blir alltför dominerande på bekostnad av andra problemställningar får precis den effekt han varnar för."

Så rätt igen. Någon som minns något annat av det Piensoho och Schlaug talade om?
Det sades en hel del vettigt. Som det här med förpackningsfrågan. Underlivsteologin är en förpackning, döljer innehållet, skulle jag vilja säga. Eller den förpackning som gör att ickekristna endast ser att "religion är bara elände som kan få folk att göra vad som helst" (Schlaug i samma samtal).

Jodå, kyrkan har en viktig roll vad det gäller sexualmoral och det negativa inflytande som vårt sexualfixerade samhälle har på människor, speciellt unga.

Men det finns ju så mycket mer att diskutera.
Jag konstaterar att en groda hoppar ut och den slukas genast av hungriga käftar.

Konstaterar också att Schlaug beklagar att de inte"hann" in på de djupare frågorna. I all ödmjukhet undrar jag vad Schlaug hade velat komma in på?

Till sist åter det härliga orden om att störa (eller inte). Kan inte riktigt släppa dem. Konstaterar att om jag slår CS Lewis i huvudet på Birger Schlaug, så blir han väldigt störd. Antagligen inte om jag gör samma sak med Shane Claiborne eller Brian McLaren (vet inte om han har läst dem, med ni som har vet vad jag menar). Skulle jag däremot slå Claiborne eller McLaren i huvudet på George W Bush, så antar jag att jag skulle få en annan reaktion...
Allting är relativt...
Utom möjligen Gud själv...
-----------------------------
Uppdatering 20 mars:
Vi konstaterar att Niklas Piensoho idag i Dagen har både bett om ursäkt och förtydligat sig.
På ett bra sätt dessutom. Tack Niklas!
-------------
Mer om detta i Är det medias fel?

Ostilla veckan

En vecka då man borde vara lite kontemplativ och filosofera över försoning och Jesu lidande och liknande. Det här är ju en from blogg.
Men jag ORKAR inte. Känner mig väldigt OFROM.

Stilla veckan är inte speciellt stilla för mig just nu. Jag känner mig fortfarande hög av den adrenalinkick jag fick förra veckan. Trött samtidigt, så det är lite dubbelt.
Det mer som pingst för mig; som om jag just har fått en extra dos helige Ande utgjuten över mig. Eller hur ska jag beskriva det, utan att låta högfärdig? Välsignad? Kort sagt, jag är inte riktigt mig lik. Springer runt och säger till alla jag träffar på: Jag ska skriva en bok!
Det skulle jag aldrig ha sagt förut. Så därför känns lite som jag är nyfrälst och springer runt och talar med alla om Jesus.

Jag kommer nog att gå i väggen lite så småningom, när vardagen pockar på lite extra.
Men än så länge njuter jag av varje sekund, trots att det är stilla veckan och jag borde vara kontemplativ och...

Jag längtar till påskdagen...

Libanons Cedrar

Hemma igen

Hemma igen och det är riktigt takkeweer (oöversättbart till svenska, men betyder ungefär sketväder på göteborgska), det har regnat HELA dagen.

Men det är klart, visst har jag saknat ungarna (har aldrig varit borta så länge från alla tre på en gång) och utan bättre hälften är man ju ganska halv.

Så nu när jag känner mig hel igen vill jag sätta mig ned och reflektera över dagarna som ligger bakom mig.

Konstaterar att Hans-Olov har skrivit en nästan ömsint hyllning på sin blogg till skrivarkursernas organisatör, Ann Ljungberg. Allas vår hjälte. Jag kan bara hålla med. Fantastiskt, tack igen, Ann!
Jag har fortfarande svårt att fatta att jag har fått vara med. Att jag lite av en slump hörde om tävlingen, knåpade ihop mitt tävlingsbidrag och skickade in det. Och vann!
Men jag säger som Micke Lundh, som fick coaching för sin nya bok av Ann i Sevilla och kom och pratade med deckargruppen; jag tror inte på tillfälligheter.

Och det är klart, visst är Hans-Olov en hjälte också. Han har visat oss spänningsromanskrivandets hantverk, peppat oss och kört ganska hårt med oss. Men med gott resultat, tror jag. Och det känns extra uppmuntrande att han ser fram emot att läsa våra romanmanus när vi är färdiga.
Gruppen var fantastisk också. Om man föser ihop en grupp på sex personer av olika åldrar och bakgrund, då är det inte lätt att veta vad man får. Men denna grupp var öppen och självutlämnande, och det är klart, då håller man inte igen själv heller. Tilläggas bör att alla var mycket duktiga skribenter. Tack Jeanette, Cecilia, Maria, Åke och Lars! Vilket gäng!
Och sedan var Sevilla en inspirerande miljö. Varmt och soligt, doftade apelsinblom, pittoresk stad, en tapasbar i varje gathörn, kort sagt; vilket ställe!

Sammanfattningsvis så var den här veckan och kursen en enda stor bekräftelse.
Jag kan skriva, jag har ett bra upplägg och jag har en unik romanidé. Utan det kommer man inte så långt med sina författardrömmar.
Nu ska jag försöka komma igång och skriva på allvar, jag har satt upp en deadline; slutet av sommaren, och vill ni veta mer om mina tankar om att försöka knåpa ihop en roman; läs min BOKSKRIVARDAGBOK.

Ledarteamet för skrivarkurserna i Sevilla 2008; fr v, Hans-Olov Öberg, Ann Ljungberg, Kjell Dahlin

Mer om kursen i Sevilla.
Mord till doften av apelsinblom i Sevilla
Sex i Sevilla , Sevilla Blues

Sevilla blues

Ola!

Min skrivarkurs är slut och jag förbereder hemresan. Det ska bli bli skönt att få komma hem till familjen, men det är konstigt att veckan här har gått så vansinnigt fort.
Vår deckar/spänningsförfattargrupp har definitivt utvecklats under veckan och det är intressant att se att alla har sin egen individuella stil. Alla har skrivarprojekt på gång och vår lärare förläggaren och författaren Hans-Olov Öberg konstaterade förnöjt idag att detta år skulle han med stor sannolikhet få in bokmanus från sina elever, något som förra årets deckarkurselever inte lyckades med. Jag är inkluderad i dem som han kommer att få manus från, när jag blir klar. (Jag kan nog inte säga om jag blir klar, för då blir han nog lite sur...). Jag har fått så många idéer hur jag ska förbättra och slutföra min bok och brinner av skrivlust.
Jag har fått coaching både av Ann Ljungberg och ett givande "kvartssamtal" av Hans-Olov idag, en riktig kick, måste jag säga.
Och när jag oroade mig för "Åsa Larsson-faktorn" (alltså det "religiösa" inslaget i mitt romanprojekt) så utbrast Hans-Olov: "En religiös polis, vad intressant!"
Så var det tvivlet ur världen.

Dagens eldprov var annars uppläsandet av vår hemläxa (en del satt långt inpå natten, det går ju ändå inte att sova i Sevilla som har så sent nattliv), nämligen att skriva en sexscen, och vi konstaterade att alla sex hade skrivit hela olika scener, men helt i samklang med vår personliga stil. Mycket fniss innan vi kom i gång, och jag var nog värst, jag ville slingra mig och förklara sammanhanget ungefär tre gånger, och då sade Lars kort på sitt härliga finlandssvenska sätt: "Läs texten!"
Min vassaste text under hela veckan, var Magister Mords omdöme och det är ju lustigt att man ska gå hem med det i bakfickan (att just sexscentexten skulle bli min vassaste, alltså…)
För dem som undrar, jag kan inte påstå att jag gick in så där i riktig "porrdetalj", men jobbigt att läsa var det i alla fall.

Fredagens Fotnot i Sevilla:
När jag ändå håller på och pratar om sex, det där om underlivsteologi som Birger Schlaug refererade till i en kommentar på min blogg för en månad sedan, kommer från ett samtal mellan honom och pastor Niklas Piensoho och publiceras i Dagen. Intressant samtal för övrigt och jag kan inte låta bli att ta med ett kort utdrag:
"Behövs kanske en PR-byrå för att slipa på ryktet för kyrkan?
Niklas: Ja, allvarligt talat så tror jag det. Vi håller på att gå ner oss i den här underlivsteologin. Enda gången vi dyker upp är när äktenskapet ska bevaras eller när Åke Green far ut mot homosexuella.
Birger: Det här är väldigt svårt. Egentligen tycker jag det är jättebra när Svenska kyrkan blir mer liberal. Jag som är sökare åt det ateistiska hållet applåderar, men kommer inte att bli aktiv i Svenska kyrkan i alla fall. Samtidigt som jag undrar; om ni har det här budskapet om evigt liv, hur kan ni vara så ljumma i så fall. Det är väldigt kluvet, för jag tycker att de som är ljumma är väldigt trevliga.
Niklas: För de stör inte dig.
Birger: Exakt. Så är det.
Niklas: Det är det jag menar när jag talar om underlivsteologin. Jag har i sak andra ståndpunkter än dig i de här frågorna. Men det är inte mitt huvudsakliga ärende till svenska folket."

Och jag kan inte låta bli att undra, hör jag till de som Birger Schlaug tycker är trevliga eller de som stör honom?

Egentligen hoppas jag att jag är en som stör honom. Det blir så mycket intressantare då.

Sex i Sevilla

Ja, nu fick jag nog många att hitta hit via Google.
Och en och annan trogen läsare hajar nog till också.

Skrivarkursen rullar vidare, och ångesten stiger, i morgon är sista dagen.
Jag är jättetrött, jättenöjd och...
Orden tryter.

Vi analyserade Agatha Christie och Jo Nesbö idag, och stackars vår entusiastiske lärare; de flesta av oss verkade slöa idag. Förutom när vi skulle skriva om hur vi mördades i vårt tidigare liv.
Vilka idéer! Ostälskande gravida Maria, var nämligen mus i sitt förra liv och dog följaktligen i en fälla och Lars var en pirat som hängdes.

Och tills i morgon ska vi skriva en sexscen. Förra året uteblev halva gruppen när texterna skulle redovisas. Hans-Olov räknar kallt med att ingen ska lämna in handduken denna gång. Snarare kommer vi att hålla den hårt om livet när vi ska läsa upp eländet.
Jag menar, skriva en sexscen går väl an, men att läsa upp den!
Och ska du inte ge några tips, sade jag, till Hans-Olov, och alla skrattade.

Nu är det så att jag har skrivit en del på detta område, och antytt en del (se skrivarbloggen) och för att citera en kommentar:
"...du mifflade lite med sex i början för att väcka intresse direkt - får ni som är bibeltroende göra så... :-) Kan jag inte få ha mina fördomar i fred???..."

Mord till doften av apelsinblom i Sevilla

Jodå, jag lever.
Ledig dag idag och har precis upptäckt en förfärlig Texmexbar med internet två minuter från min bostad. Jag bor mitt i gamla stan i Sevilla, och det är alldeles otroligt fantastiskt här. Apelsinträden blommar, det är 25 grader varmt och kreativiteten flödar.
Vår kursledare Hans–Olov Öberg försöker ta livet av oss varje dag med halsbrytande skrivövningar. Och sedan måste vi läsa allt högt inför gruppen, det är nog värst av allt… Hans–Olov berättade att förra året låg halva gruppen hemma och var sjuk när de skulle skriva en sexscen.
Skriva sexscener går väl an, men att läsa upp dem för hela gruppen…
Och vad jag förstår är Hans-Olov nöjda med oss. Läs om vad han har att säga om sina elever, möra griskinder och annat på hans blogg. "Bra språk, öppna, ärliga och modiga människor och en genuin vilja att jobba och åter jobba." säger han bland annat om vår grupp på sex personer. Jo, gruppen är suverän, men det är även läraren.

Vi lär oss om skrivandets alla knep, om gestaltning och metaforer, hur man undviker klichéer och om att hitta en hjälte som inte liknar Wallander, Annika Bengtzon eller min nya kärlek; norske försupne polisen Harry Hole.

Jag har hunnit med en coachingtimme med Ann Ljungberg. Hon fick arbeta rätt så hårt med att ta ur mig vanföreställningen att jag inte kan skriva.
Dessutom sade hon att jag hade vunnit skrivarkursen i mycket hård konkurrens.
Ta ned mig på jorden, någon…

På kvällarna är jag så uppe i varv efter dagens övningar och tapas och sherry, att jag inte kan sova. Som tur är kör vi spanska tider, börjar klockan 10.00. Lunch halv två och middag halv nio. Siesta däremellan? Trodde ni, ja! Då sliter vi med att hitta på metaforer och gestaltningar.
”Den kvinnliga bankdirektören hade ett skratt, som lät som tusenlappar som fladdrade bort med vinden.”
Kan det bli så mycket torrare? Jag var rätt så nöjd med den metaforen.

Adios!

Inför kvinnodagen

Eftersom jag reser till solen (förhoppningsvis) och en vecka ohejdat och hängivet ägnande åt min stora passion, skrivande, så skriver jag om kvinnodagen en dag för tidigt. Jag svävar ut en hel del, men så blir det i bland när man bara skriver och inte tänker efter. (Har inte lust att tänka efter just nu).

Skummar tidningarna och plockar upp ett par saker.

I DN-debatt skriver Sabuni med flera folkpartister om att de tycker att man ska avskaffa rätten till befrielse från idrottstimmar och sex- och samlevnadsundervisning i skolan. Även Dagen uppmärksammar detta. Och tror sjutton inte att Birger-herregud-han tycker-samma-som Björklund hinner före mig igen. Vi tycker inte lika om allt i skolfrågor, men här är vi båda ense med folkpartiet.
"Det blir upp till Skolverket att titta på om regeln missbrukas i dag", står det i DN idag. Men hjälp, jag blir nästan arg, det är väl helt uppenbart att lagen missbrukas. Mer än vart fjärde utlandsfödd flicka får inte delta i ämnen som idrott, simning och sexualkunskap, enligt "Utbildning på (o)lika villkor", doktorsavhandling av Sara Högdin.

I princip håller jag med, alltså. Varför ska man få "befrias" från viktiga ämnen (säger jag som hatade gympa, men som sannerligen fattar hur viktigt det är)?

Sedan har jag svårt för det där med tvång. När jag gick i högstadiet hade tjejer och killar inte gympa ihop. Med vilken motivering det var så, vet jag inte. Jag minns att jag tyckte det var skönt att slippa killarna. I gymnasiet var det mix. Jag kan inte minnas att jag tyckte det var jobbigt med killar, förutom att de alltid var större och snabbare i olika sporter. Kanske var vi som 16-18 åringar lite tryggare i vår kropp än som högstadieungar.
Kanske finns det mer praktiska lösningar. Dela upp klassen i tjejer och killar när man pratar om sex- och samlevnad. Låt en kvinnlig lärare undervisa tjejerna. (Uppdatering; det finns ju skolor där det fungerar.)

Men befria inte elever.

Jag har som det flesta av mina regelbundna läsare vet, bott flera år i Mellanöstern, så jag vet en hel del om skillnaden i behandlingen av flickor och pojkar, kvinnor och män i dessa, till största delen muslimska länder. Pojkar har större friheter, punkt.
Så i jämlikhetens namn, om flickor med utländsk bakgrund inte får simma, varför får då killar med samma utländska bakgrund simma? Tjejer hålls borta från allmänna badplatser, men inte killar.
Jag minns att jag alltid hade svårt för att bada på allmänna stränder i Mellanöstern, eftersom det alltid fanns så många lokala män som kom för att titta på alla västerländska kvinnor i bikini.

Tjejer behöver skyddas, är en motivation. Men killarna då? Ska inte de skyddas? De som man verkar anta inte kan kontrollera sina begär? Egentligen handlar det väl om ett underkännande av mannens förmåga att hålla koll på sin sexualitet, inte kvinnans. Men det är ju kvinnan som får lida för detta.

Nåja, jag är lite cynisk. Jag vet inte om den generaliserande bilden av killar med invandrarbakgrund skiljer sig så mycket från den generaliserande bilden av svenska "stureplanskillar". I alla fall tror jag inte att synen på kvinnor är så olika. Lägg märke till att jag GENERALISERAR!!

Jag tror i alla fall att det är viktigt att vi står upp för sunda principer i vår samlevnad, och då vill jag motarbeta både det översexualiserade samhälle våra ungdomar växer upp i, och den ojämlika synen på män och kvinnor som dominerar i många andra länder, och som en del av våra invandrare gärna vill hålla fast vid.

Ta ansvar för din egen sexualitet, så kanske vårt samhälle blir lite bättre, skulle jag nog säga till mina barn, som närmar sin tonåren med stormsteg.
Och till de som kommer från en annan kultur; samma sak. Och respektera att andra kulturer kanske har en annan syn, och respektera att det land du nu bor i har lite annan syn än det du kommer ifrån.

Vidare på ämnet sex, kan inte låta bli dagen för kvinnodagen, och nu kommer jag att sväva ut lite, och en lite gammal artikel ur Expressen. Ämnet är erotisk litteratur för kvinnor.
Enligt en förläggare vill "kvinnor vill få ett pirr i magen, hellre än att titta på nakna killar i en tidning."
Jaha, säger jag, är det så? Att branchen inte riktigt är erkänd tror jag säkert. Så fort kvinnor vill läsa böcker med lite mer intima berättelser, så talas det om "tantsnusk". Är är det "chic lit" kombinerat med "tantsnusk", så blir det ännu värre, enligt kritikerna.

En sak vet jag; att skriva bra om kärleksstunder är vansinnigt svårt. Antingen blir det sentimentalt eller så blir det för porrigt, tror jag att det var Kajsa Ingemarsson som sade.

Och så tillbaka till kvinnorna igen, fast jag egentligen aldrig har lämnat dem;
Inga-Lina skrev mycket bra i Aftonbladet häromdagen, lysande rentav:
"I flera månader har jag läst nyutkomna populära böcker skrivna av svenska kvinnor om svenska kvinnor – nu har min hjärna kortslutits och jag förstår inte längre vad jag lever i för land.
Globalt sett erbjuder Sverige sådana sociala, juridiska och ekonomiska villkor att varje kvinna som bor här har största möjliga chans att uppnå sin fulla mänskliga potential. Inga lagar, inga politiska beslut och inga traditioner står i vägen för kvinnornas självförverkligande.
Men när Medlingsinstitutet och SCB i början av förra året presenterade lönestrukturstatistik för 2006 kunde man av siffrorna dra slutsatsen att Sverige har en extremt könssegregerad arbetsmarknad. 96 procent av alla elektronikreparatörer är män, 97 procent av alla distriktssköterskor är kvinnor. 90 procent av alla barnskötare är kvinnor, 99 procent av alla byggnadsarbetare är män. Ingen lagstiftning förbjuder män att jobba inom barnomsorgen, eller hindrar kvinnorna från att reparera elektronik. Ändå avstår de.
Vad är det som händer?"

Jag måste erkänna, jag har nog frågat mig lite samma fråga. Nu har Inga-Lina och jag något gemensamt, ett utanförperspektiv. Inga-Lina är invandrare, jag är utvandrare. Tro nu inte att jag vill säga; vi vet bättre.

Men vi undrar. Och socionomer är vi båda två. Typiska kvinnoyrken.
Så kan det gå.

Äsch, vad ska vi med männen till egentligen? Kvinnor har alltid klarat sig bra på egen hand.

"And a woman needs a man
like a fish needs a bicycle" U2
----------------------------------------
Så, mina vänner... Över till något helt annat. Om ni har orkat läsa ända hit...

Jag reser en vecka till solen (jag antar att solen tittar fram) och jag vet inte hur det blir med bloggandet. Kanske lika bra det, att inte blogga alltså, jag borde inte ha tid.

Ska ägna mig åt att studera hur man skriver spänningslitteratur, ta emot lite författarcoaching, umgås med likasinnade (alltså sådana som har har utrustats med den något udda gåvan passion för skrivande), äta tapas och dricka sherry eller vad är det man brukar göra i Spanien? Har aldrig varit där.

För första gången på sisådär 12 år ska jag resa helt på egen hand. Utan extra barnkläder och barnmat i handbagaget (bärbar dator i stället, väger mer...), utan att vara rädd för att tappa bort någon på en okänd flygplats (ja, det har faktiskt nästan hänt en gång), beväpnad med böcker och ipod mot eventuell uttråkning (eller flygrädsla, den brukar infinna sig när jag inte är upptagen med att ta hand om flyguttråkade barn)...

Uppdatering;
Med risk att trötta ut er, men det finns nytt att läsa på skrivarbloggen...
Om ni skulle vilja veta mer om vad det är jag ska slita mitt hår med på skrivarkursen i Sevilla...

Mitt skrivarprojekt...

...och presentationen av detta, vann jag min skrivarkurs med, det vet ni.

En socialsekreterare, en kriminalkommissarie, en pånyttfödd före detta prostituerad, en psykopatisk socialchef, en barnpornografihärva och lite gammal vanlig hederlig kärlek, kan det bli något?
Jag vet inte, men jag hoppas.

För den som är nyfiken, två kapitel från mitt skrivarprojekt finns nu upplagda på min skrivarblogg.

"Församlingen kan inte välja sina medlemmar"

Frågan om homosexualitet och kyrkomedlemskap debatteras ganska hett i Dagen. Och mer i insändare idag (kolla även i Läs mer-rutan).
Jag konstaterar att jag egentligen inte har så mycket mer att tillägga, det finns mer i mitt tidigare inlägg (och en hel del kommentarer också!).

Jag lämnar hellre över till Mackan och hans tankeväckande inlägg om "Utslängd, utestängd eller utesluten?"
Kan vi välja våra församlingsmedlemmar? Står det verkligen i vår makt?
Kanske. I min lilla grupp likasinnade väljer vi givetvis vem som får vara med.
Men vi kan inte säga vem som är kristen eller inte. Det står helt utanför vår makt eller förmåga.
Och då ifrågasätter jag också om vi verkligen kan välja våra medlemmar.

Visst är det sant det Jesus sade till äktenskapsbryterskan: "Gå och synda inte mera..."
Men jag säger bara men...
Hon levde ett liv som skadade andra (bröt andras äktenskap), jag kan inte se att det är något annat än en synd (något som skiljer någon från Gud).
Men en homosexuell som vill leva i ett troget livslångt förhållande och vill vara med i kyrkans gemenskap, vem skadar han/hon egentligen?

Och jag frågar mig, vilken konsekvens får vår förkärlek för "underlivsteologi" för till exempel "rättviseteologi" eller "miljöteologi"?