Inför kvinnodagen

Eftersom jag reser till solen (förhoppningsvis) och en vecka ohejdat och hängivet ägnande åt min stora passion, skrivande, så skriver jag om kvinnodagen en dag för tidigt. Jag svävar ut en hel del, men så blir det i bland när man bara skriver och inte tänker efter. (Har inte lust att tänka efter just nu).

Skummar tidningarna och plockar upp ett par saker.

I DN-debatt skriver Sabuni med flera folkpartister om att de tycker att man ska avskaffa rätten till befrielse från idrottstimmar och sex- och samlevnadsundervisning i skolan. Även Dagen uppmärksammar detta. Och tror sjutton inte att Birger-herregud-han tycker-samma-som Björklund hinner före mig igen. Vi tycker inte lika om allt i skolfrågor, men här är vi båda ense med folkpartiet.
"Det blir upp till Skolverket att titta på om regeln missbrukas i dag", står det i DN idag. Men hjälp, jag blir nästan arg, det är väl helt uppenbart att lagen missbrukas. Mer än vart fjärde utlandsfödd flicka får inte delta i ämnen som idrott, simning och sexualkunskap, enligt "Utbildning på (o)lika villkor", doktorsavhandling av Sara Högdin.

I princip håller jag med, alltså. Varför ska man få "befrias" från viktiga ämnen (säger jag som hatade gympa, men som sannerligen fattar hur viktigt det är)?

Sedan har jag svårt för det där med tvång. När jag gick i högstadiet hade tjejer och killar inte gympa ihop. Med vilken motivering det var så, vet jag inte. Jag minns att jag tyckte det var skönt att slippa killarna. I gymnasiet var det mix. Jag kan inte minnas att jag tyckte det var jobbigt med killar, förutom att de alltid var större och snabbare i olika sporter. Kanske var vi som 16-18 åringar lite tryggare i vår kropp än som högstadieungar.
Kanske finns det mer praktiska lösningar. Dela upp klassen i tjejer och killar när man pratar om sex- och samlevnad. Låt en kvinnlig lärare undervisa tjejerna. (Uppdatering; det finns ju skolor där det fungerar.)

Men befria inte elever.

Jag har som det flesta av mina regelbundna läsare vet, bott flera år i Mellanöstern, så jag vet en hel del om skillnaden i behandlingen av flickor och pojkar, kvinnor och män i dessa, till största delen muslimska länder. Pojkar har större friheter, punkt.
Så i jämlikhetens namn, om flickor med utländsk bakgrund inte får simma, varför får då killar med samma utländska bakgrund simma? Tjejer hålls borta från allmänna badplatser, men inte killar.
Jag minns att jag alltid hade svårt för att bada på allmänna stränder i Mellanöstern, eftersom det alltid fanns så många lokala män som kom för att titta på alla västerländska kvinnor i bikini.

Tjejer behöver skyddas, är en motivation. Men killarna då? Ska inte de skyddas? De som man verkar anta inte kan kontrollera sina begär? Egentligen handlar det väl om ett underkännande av mannens förmåga att hålla koll på sin sexualitet, inte kvinnans. Men det är ju kvinnan som får lida för detta.

Nåja, jag är lite cynisk. Jag vet inte om den generaliserande bilden av killar med invandrarbakgrund skiljer sig så mycket från den generaliserande bilden av svenska "stureplanskillar". I alla fall tror jag inte att synen på kvinnor är så olika. Lägg märke till att jag GENERALISERAR!!

Jag tror i alla fall att det är viktigt att vi står upp för sunda principer i vår samlevnad, och då vill jag motarbeta både det översexualiserade samhälle våra ungdomar växer upp i, och den ojämlika synen på män och kvinnor som dominerar i många andra länder, och som en del av våra invandrare gärna vill hålla fast vid.

Ta ansvar för din egen sexualitet, så kanske vårt samhälle blir lite bättre, skulle jag nog säga till mina barn, som närmar sin tonåren med stormsteg.
Och till de som kommer från en annan kultur; samma sak. Och respektera att andra kulturer kanske har en annan syn, och respektera att det land du nu bor i har lite annan syn än det du kommer ifrån.

Vidare på ämnet sex, kan inte låta bli dagen för kvinnodagen, och nu kommer jag att sväva ut lite, och en lite gammal artikel ur Expressen. Ämnet är erotisk litteratur för kvinnor.
Enligt en förläggare vill "kvinnor vill få ett pirr i magen, hellre än att titta på nakna killar i en tidning."
Jaha, säger jag, är det så? Att branchen inte riktigt är erkänd tror jag säkert. Så fort kvinnor vill läsa böcker med lite mer intima berättelser, så talas det om "tantsnusk". Är är det "chic lit" kombinerat med "tantsnusk", så blir det ännu värre, enligt kritikerna.

En sak vet jag; att skriva bra om kärleksstunder är vansinnigt svårt. Antingen blir det sentimentalt eller så blir det för porrigt, tror jag att det var Kajsa Ingemarsson som sade.

Och så tillbaka till kvinnorna igen, fast jag egentligen aldrig har lämnat dem;
Inga-Lina skrev mycket bra i Aftonbladet häromdagen, lysande rentav:
"I flera månader har jag läst nyutkomna populära böcker skrivna av svenska kvinnor om svenska kvinnor – nu har min hjärna kortslutits och jag förstår inte längre vad jag lever i för land.
Globalt sett erbjuder Sverige sådana sociala, juridiska och ekonomiska villkor att varje kvinna som bor här har största möjliga chans att uppnå sin fulla mänskliga potential. Inga lagar, inga politiska beslut och inga traditioner står i vägen för kvinnornas självförverkligande.
Men när Medlingsinstitutet och SCB i början av förra året presenterade lönestrukturstatistik för 2006 kunde man av siffrorna dra slutsatsen att Sverige har en extremt könssegregerad arbetsmarknad. 96 procent av alla elektronikreparatörer är män, 97 procent av alla distriktssköterskor är kvinnor. 90 procent av alla barnskötare är kvinnor, 99 procent av alla byggnadsarbetare är män. Ingen lagstiftning förbjuder män att jobba inom barnomsorgen, eller hindrar kvinnorna från att reparera elektronik. Ändå avstår de.
Vad är det som händer?"

Jag måste erkänna, jag har nog frågat mig lite samma fråga. Nu har Inga-Lina och jag något gemensamt, ett utanförperspektiv. Inga-Lina är invandrare, jag är utvandrare. Tro nu inte att jag vill säga; vi vet bättre.

Men vi undrar. Och socionomer är vi båda två. Typiska kvinnoyrken.
Så kan det gå.

Äsch, vad ska vi med männen till egentligen? Kvinnor har alltid klarat sig bra på egen hand.

"And a woman needs a man
like a fish needs a bicycle" U2
----------------------------------------
Så, mina vänner... Över till något helt annat. Om ni har orkat läsa ända hit...

Jag reser en vecka till solen (jag antar att solen tittar fram) och jag vet inte hur det blir med bloggandet. Kanske lika bra det, att inte blogga alltså, jag borde inte ha tid.

Ska ägna mig åt att studera hur man skriver spänningslitteratur, ta emot lite författarcoaching, umgås med likasinnade (alltså sådana som har har utrustats med den något udda gåvan passion för skrivande), äta tapas och dricka sherry eller vad är det man brukar göra i Spanien? Har aldrig varit där.

För första gången på sisådär 12 år ska jag resa helt på egen hand. Utan extra barnkläder och barnmat i handbagaget (bärbar dator i stället, väger mer...), utan att vara rädd för att tappa bort någon på en okänd flygplats (ja, det har faktiskt nästan hänt en gång), beväpnad med böcker och ipod mot eventuell uttråkning (eller flygrädsla, den brukar infinna sig när jag inte är upptagen med att ta hand om flyguttråkade barn)...

Uppdatering;
Med risk att trötta ut er, men det finns nytt att läsa på skrivarbloggen...
Om ni skulle vilja veta mer om vad det är jag ska slita mitt hår med på skrivarkursen i Sevilla...