En gång i urtiden skrev jag C-uppsats på socialhögskolan i Göteborg. Eftersom jag hade specialiserat mig på psykosociala arbetsmiljöfrågor (tror jag det hette), så bestämde jag mig för att skriva om något jag kände till; Svenska kyrkan och dess församlingsassistenter (det heter numera pedagoger, förstår jag).
En lång aktiv tid i kyrkan; i Kyrkans Unga, i kyrkokör, som diakonalare, kyrkvärd, kyrkvaktmästare och ledamot av kyrkorådet (ja, jag lyckades till och med slinka in som elektor i biskopsvalet efter Bertil Gärtner), samt massor av frivillighetstimmar med konfirmander, samtalsgrupper med mera, med mera, så tyckte jag att jag kände Svenska Kyrkan utan och innan. Alltså lämpligt att skriva om den. Det fick bli något om våra stackars församlingsassistenter. Jag vill minnas att uppsatsen hette "Församlingsassistenter-församlingens slasktratt eller största resurs?"
Jag intervjuade ett antal församlingsassistenter, som nyligen hade slutat eller bytt jobb. Vi samtalade bland annat om varför.
Vad jag skrev om i slutändan minns jag dåligt. Min egen kopia har försvunnit någon gång under någon flytt, eller så ligger den på vinden i stugan i Bohuslän.
Däremot har jag en del pressklipp, från bl. a Kyrkans Tidning.
Uppsatsen fick en del uppmärksamhet.
Jag minns däremot att kyrkoherdarnas arbetsledarförmåga kritiserades av nästan alla jag intervjuade.
Jag läser nu i Kyrkans tidning och i diverse bloggar att kyrkoherdeutbildning ska bli obligatorisk. Äntligen!
Det är tjugofem (25!) år sedan jag skrev min uppsats.
Svenska Kyrkan rör på sig... Låååångsaaaamt....
------------------------------------------------------
Rättelse:
Jag har inte bara fyllt fyrtio, jag har börjat bli förvirrad också. Det är givetvis femton (15) år sedan jag skrev min uppsats, inget annat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar