Socialtjänsten är i blåsväder igen. Nu handlar det om socialtjänsten i Vetlanda.
I allmänhetens ögon är det oftast så att socialtjänsten gör för lite eller för mycket. Vad som sker däremellan, det slitsamma, eviga arbetet för att stötta människor med sociala problem, uppmärksammas nästan aldrig.
Socialen har sekretess och därför får man ju nästan aldrig veta vad som egentligen hände. Om det blev fel, och var det blev fel.Vi får bara TV- och tidningsversionen och som vi ser, det skiftar där också. Till försvar för socialtjänsten skriver en debattör på SvDs Brännpunkt idag.
I fallet Vetlanda ser det nu ut som om reportrarna i "Uppdrag granskning" inte har brytt sig om att skildra vad socialen hade satt in för insatser och att flickan i fråga mest hade bott hos sin farföräldrar.
Arbetet som socialsekreterare är definitivt ett av det mest krävande i samhället. Socialtjänstlagen hänger över en varenda sekund och utomståendes åsikter är nästan alltid fördömande. Klienterna vill inte att man blandar sig deras liv och de som anmäler tycker att man inte gör någotting alls. Man slår nästan alltid ur underläge.
Några retoriska frågor till Vetlanda Socialtjänst med anledning av Josefssons "drev" mot er:
SvaraRaderaÄr det sant att Ni vetat om att flickan varit skriven i Vetlanda i sex år? Är det sant att Ni under denna tid och inte bara det senaste året, från polis, skola och medborgare i Vetlanda kommun, mottagit många formellt korrekta anmälningar om möjliga missförhållande i vårdnaden ?
Är det sant att pappan haft vårdnaden om flickan i sex år?
Är det sant att pappan haft "hundratals" samlag med dottern under dessa år?
Om dessa frågor besvaras med ja, och inget substansiell hände förrän frågan uppmärksammades i massmedia (alltså före Janne Josefsson) är det då inte rimligt att betrakta Josefssons aktiviteter som nödvändiga för att sätta riktig press på myndighetssverige? Utan blåslampa stannar myndighetssverige! Detta gäller, menar jag, inte bara Vetlanda socialtjänst, Eda Kommuns upphandling av eltjänster, arbetsklimatet vid Länsstyrelsen i Skåne, tillsynen av skärgårdsstiftelser i Stockholms län, hantering av kommunala medel i Motala, hanteringen av riksrevisorn Inga-Britt Ahlenius osv. There is something rotten in the state of Sweden. Då behövs det fler Josefssöner, inte färre!
Visst behövs det Josefssöner.
SvaraRaderaMen vad jag lite ville peka på var att det endast uppmärksammas när det görs för mycket eller för lite.
Vi kommer väl antagligen få mer svar i Vetlanda-frågan.
Om det är sant att de hade tagit emot många formellt korrekta anmälningar utan att göra något, så är naturligtvis något fundamentalt fel i den kommunen.
Min erfarenhet från socialtjänsten är de totalt motsatta, där jag har jobbat togs anmälningar på yttersta allvar. Alltid! Det står ju i socialtjänstlagen att man måste tillsätta en utredning om man får en anmälan. Det är fakta. Så är det bara. Jag förstår inte hur man kan göra fel där.
Men det som handlar om egentligen är vilka åtgärder som det sedan beslutas om. Det är där som omvärlden, och klienterna, oftast tycker att det görs för mycket eller för lite.
Man slår som sagt ofta ur underläge. Och går hem och grubblar över om man har gjort rätt.
Men som sagt, hoppas att vi får klarhet i framtiden.
Då kan socialtjänsten ägna sig åt de mödrar som ber om hjälp och ber på sina bara knän att de ska få skydda sina våldsutsatta barn. Jag har arbetat med utsatta kvinnor och barn i elva år och lyssnat på hundratals mödrar som trakasseras av sociala myndigheter och hotas med att barnen ska omhändertas om de inte lämnar barnen till en våldsam far, som också våldtar och vanvårdar. Det är bara fler och fler kvinnor som flyr under jord efter vårdnadslagen -98. Kvinnor flyr utomlands i hopp om att barnen ska få skydd. Svenska kvinnor som är gifta med män från andra länder flyr hit i hopp om att Sverige ska skydda dem och möter ett enormt förakt. Sociala myndigheter slår inte i underläge, de slår i överläge och medverkar till fruktansvärda upplevelser för kvinnor och barn år efter år.
SvaraRaderaJag kan bara tala om mina erfarenheter. Jag har inte den erfarenheten, som du talar om, och det är tråkigt att höra det du berättar.
SvaraRaderaMitt inlägg var personligt färgat och står ändå för det, det var så jag upplevde det.
Jag upplevde sällan att utomstående hade förståelse för vårt arbete, allt slit man lade ned.
Att hota att överlämna barn till en våldsam far är så långt ifrån den yrkesbild jag har framför mig man kan komma.
Jag talar antagligen om en idealbild.
Var har det blivit fel?
Jag har arbetat med både klienter av svensk och utländsk härkomst. Oftast hade jag att göra med klienter som inte ville ha hjälp, (men som uppenbarligen behövde hjälp). Hade jag klienter som ville ha hjälp, bad om hjälp, då var det ju på sätt och vis mycket enklare att göra något.
Nu har jag varit borta från Sverige ett tag och tycker det är hemskt om det är så illa som du beskriver det.
Vad har ändrats (till det sämre?) efter nya lagen 98??
När det gäller fallet Louise, så hade vet vi ju redan att socialtjänsten gjort fel. Länsstyrelsen hade redan kritiserat att de inte gjort någon utredning trots anmälningar från skola, grannar etc.
SvaraRaderaVi har däremot inte fått veta VARFÖR de inte gjorde något, så då undrar vi. Var de rädda för kritik? Från vem, ingen kan väl kritisera att man tar ett barn från en psykiskt störd man med missbruksproblem? Eller var de rädda för vad pappan kunde göra? "Jag vet var du bor" och sen prioriterar man sig själv och sin familj före ett okänt barn. Jag undrar om hot ofta förekommer och varför inte socialen i så fall berättar om det. Alltså inte enskilda fall (sekretessen) men som ett allmänt problem.
Försöker igen.
SvaraRaderaDet är ju frågan VARFÖR de inte gjorde något som är så viktig.
Hoppas att det till slut kommer fram, så att alla kan lära sig av det, så att det inte händer igen.