Fastetest

Nu inleder jag minst 24 timmars total bloggtystnad, även på skrivarbloggen.

Jag ska följa med yngste sonen till sjukhuset för ett 24 timmars fastetest. Det ska undersökas om hans hyperinsulinism (överproduktion av insulin) har växt bort.

Ser inte alls fram emot detta. Hur förklarar man för en matglad sexåring att han inte får äta och dricka (förutom vatten) på ett dygn?
Och jag ber och ber och ber att hans sjukdom har växt bort...
Det skulle vara så fantastiskt...

Förböner är välkomna givetvis.

Ny berättelse på min skrivarblogg

Jag avhåller mig visserligen från normalt bloggande, men det betyder inte att jag inte skriver.
Jag har lagt ut första delen av en ny berättelse på min skrivarblogg. Läs och kommentera gärna.

Berättelsen African Queen är inspirerad av mina år i Afrika.

African Queen Del 2 ligger ute nu.
-------------

Uppdatering.

Först kallade jag African Queen en novell. Men mina noveller jäser alltid över. Så jag blev tvungen att kalla det berättelse. En följetong i fyra delar.
Tredje delen kommer inom en snar framtid.

Bloggfasta

Det tar lite emot att skriva det här.
Jag har beslutat mig för att ta en bloggpaus. För trogna läsare är det kanske tråkigt, men för framtida bloggande är det nog nödvändigt.

Det var inte så länge sedan jag skrev om min bloggtrötthet. Det känns som om jag inte riktigt lyckades komma igång efter sommaruppehållet.
Att ta en bloggpaus är inte så bra för läsarsiffrorna, det vet jag, men det är nog bättre att få lite ny inspiration än att skriva dåliga blogginlägg.

Så jag ska fasta. Bloggfasta. Avhålla mig från bloggosfären för att ägna med åt annat.

Det finns flera orsaker till att ta en paus.
Skrivkramp är en. Jag har skrivit om det förut.

Jan Guillou fick frågan någon gång om han någonsin hade skrivkramp. Svaret blev: "Nej, skrivkramp är för amatörer!" Arrogant som bara Guillou kan. Men jag läser honom ändå, trots att han är en arrogant .... hmm, ja...

Nåja, skrivkramp är för amatörer. Det är kanske sant. För det är ju det jag är, en amatör. Och det är kanske bäst att det får stanna vid det. För höga ambitioner är heller inte nyttigt.
Jag har så gott som hela livet varit ganska övertygad om att en av de få saker som jag verkligen kan är att skriva.

Jag är inte så säker längre.

Formulera mig hyfsat kan jag kanske, men inte så mycket mer.
Ouppnåeliga drömmar är inte hälsosamt är hålla fast vid. När man ramlar ned från gungan kan man ligga ett tag och ha ont, sedan måste man resa på sig igen.

I hästvärlden brukar det sägas att när man har blivit avkastad från en häst måste man sitta upp omedelbart efteråt, annars vågar man inte senare heller. På ridskolan min dotter går på gör de också det, efter att de har kollat ordentligt att ryttaren inte har skadat sig. I den mån ungen inte är hysteriskt rädd, alltså...

Skrivkramp hänger ihop med förmågan att sätta sig och skriva. Att författandet sitter i baken vet många. Deckarförfattaren Michael Connelly säger att man måste skriva varje dag, även om det bara är några rader. Men när man inte vill skriva hittar man alltid andra orsaker till att inte skriva.

Min svaghet just nu är att jag sätter mig vid datorn, öppnar ett dokument och börjar sedan... blogga, inte skriva.

Jag skulle vilja vara disciplinerad; "Nu sätter jag mig två timmar och skriver!"

Funkar inte, i alla fall inte när det tar emot.
Jag behöver återta min disciplin. Det är inte min starka sida. Eftersom jag inte jobbar kan jag inte skylla på att jag inte hinner.

Många brukar fasta för att ägna sig åt bön och meditation. Fasta håller huvudet klart. Men det är inte alltid lätt. Man tänker gärna på mat (i alla fall jag).
Jag vet inte om jag kommer att kunna hålla min bloggfasta. Men jag ska försöka, jag vet inte hur länge.

Jag vill ägna mig åt att;
1. Få huset i ordning (dvs. städa, röja, få i ordning förråd och arbetsrum, sådant som har fått vänta sedan vi flyttade in.)
2. Komma in i en rutin. Plocka undan först. Ägna tvätten en dag per vecka så att det är färdigt. Skriva ett par timmar per morgon, när jag är ensam och hjärnan är relativt klar.
3. Läsa alla de böcker jag har beställt de senaste månaderna.
4. Renskriva mitt första manus igen (det som har blivit refuserat tre gånger) och ge det ett par chanser till, alltså, skicka in till ytterligare ett par förlag. Jag har lyckats titta på manuset igen, det är ett framsteg. Men det är som om det är heligt för mig, oberörbart.
5. Arbeta med den emotionella investeringen. Vad jag menar är det där med att man känslomässigt investerar i ett manus. Det är tvunget att lägga ned sin själ i en bok, annars blir det ingen bra bok. Men när det sedan blir refuserat, så är liksom den investeringen förlorad och man måste bygga upp sitt kapital från början igen. Hemskt jobbigt.

Att sätta igång igen är att blotta sin själ. Det är svårt. Och det är kanske därför som jag inte har kommit igång att skriva. Rädsla.
************************************
Fotnot 1;
För den som ändå vill läsa, jag har skrivit över 200 inlägg sedan jag började. Det finns säkert något ni inte har läst.
************************************
Fotnot 2;
För den som gillade Bruce Springsteen i förra inlägget (förutom Johan, som liksom jag har satt videon på permanent repeat...), det finns mer från Live in Dublin på Youtube. Dessutom är hans nya CD Magic också BRA! Annars sätt CD/DVD Live in Dublin (2007) på er önskelista. Den är så fantastiskt bra!
************************************
Fotnot 3;
Minns ni min fråga Kvinnor var är ni? Tack för alla kommentarer ännu en gång.
Jag ställde ungefär samma fråga på Brian McLarens hemsida. Förväntade mig inte riktigt svar, men fick svar, från Grace McLaren, frugan till Brian alltså!
Hennes reaktion var ungefär "håller helt med". Jag berättade sedan lite om reaktionerna på mitt blogginlägg och ett entusiastiskt svar kom tillbaka: "Ska du inte skriva en bok? Jag kan nog hitta någon som vill ge ut!"
Fick mig faktiskt att brista ut i skratt och jag mailade tillbaka att jag nog måste hitta en svensk förläggare först, eftersom jag skriver på svenska. Om jag skulle skriva en bok....
--------------
Jag kommer tillbaka. Jag ska ställa mer frågor. Och jag söker. För jag har ännu inte, helt och fullt, funnit det jag letar efter...

U2 och The Boss I still haven´t found what I´m looking for

This little Light of Mine...

... ger mig minnen från unga år i kyrkan. Alla ni som är uppväxta i kyrkan, eller har gått i barntimmar, juniorer etc. ni har alldeles säkert sjungit Det lilla ljus jag har.
Ett riktigt puttenuttig supergullig liten kristen barnsång.

Nu till något helt annat. Eller?

Häromdagen kom bättre hälften hem med en par nya CD-skivor, varav två med Bruce Springsteen. Jag har aldrig riktigt upptäckt Springsteen, men vet vem han är, hans hits känner jag igen, ni vet; han går liksom inte att missa!
En CD var från en liveinspelning i Dublin och i paketet ingick en DVD från framträdandet.
Så, hur tillbringar vi söndagen? Jo, DVDn på TV, stereon inkopplad, hög volym, Bruce Springsteen. Whaao! Jag blev alldeles matt!

Vad har detta med inledningen med mitt blogginlägg att göra?
Jo, vad får man om man plussar ihop Springsteen och hans suveräna medmusikanter med Det lilla ljus jag har?
Jo, man får This little Light of Mine, med Bruce Springsteen och the Sessions Band.

Och sedan kan vi hålla på att diskutera i evighet om vad det handlar om att vara missional, post-traditionell, post-modern, evangeliserande...
Vi kan grubbla hur mycket som helst om vad det innebär att vittna om sin tro.
Egentligen är det så enkelt... Att jag alldeles hade glömt det...

Lyssna och njut, sjung med, fall på knä, så upp och skrik, bli frälst, vad ni vill...

Bloggregler...

... för undertecknad.

Okej, jag har tidigare lovat att inte skriva blogginlägg före morgonkaffet. Den regeln gäller fortfarande.
Ny regel:
Skriv inga blogginlägg när du lider av förkylning, PMS, extrem trötthet... Inte heller när det är försent på kvällen.
Denna regel kunde också gälla familjediskussioner. Om man inleder familjediskussioner under dessa omständigheter utartar de snart i familjegräl som slutar med att någon säger: Ska du ha mens, eller...? Och så var den trevliga familjefrukosten förstörd.
Nåja, allt är inte mitt fel. Morgonhumör? Det har jag inte. Jag menar, det är extremt dåligt. Så... fråga om du får ta bilen innan jag är riktigt vaken (därför att din startar inte, den älskade gamla Triumf Spitfiren, som sannerligen har en helt egen själ...) så kanske du kommer undan.
Fråga tio minuter senare... akta dig!

Reglerna kan utvidgas; Skriv inga arga eller halvarga email till en av SvDs ledarkrönikörer eller en ganska känd grön bloggare när du är under inflytande av ovanstående.
(Att de båda som hamnade under attack från undertecknad svarade och ganska bra konversationer blev resultatet är en helt annan historia...)
Att skriva halvdeppiga email till bloggkollegor bör också undvikas (men det är ganska skönt att man faktiskt kan göra det!)
Och! Väldigt viktigt! Undvik också att studera bloggstatistiken när du är riktigt low...

Suck, ja. Så är blogglivet ibland. Någon som har egna personliga bloggregler?
Skriv inte under inflytande av ett eller någon annat? Eller skriv just då?!

Vår egen synd och andras

Jag upplever att många kristna idag har svårt att tala om synd och skuld därför att de är rädda för att skuldbelägga andra människor.

Till och med biskopar aktar sig för att skuldbelägga:
Bengt Wadensjö skriver i SvD och säger att folk idag känner mer skuld för att de inte hinner med än om de är otrogna. Han lutar sig på en undersökning so Centrum för samtidsanalys gjorde nyligen tillsammans med Magasinet Existera. En undersökning av vilka känslor av skuld och skam som finns i folket i Sverige.
Jag skulle gärna vilja se den undersökningen. Om du intervjuar människor som har varit otrogna, förväntar du då att 95% ska känna skuld för det de gjort? Ursäkta, men jag skulle faktiskt inte göra det. Om de hade haft en sådan utpräglad skuldmedvetenhet, så hade de nog inte varit otrogna alls. Tror jag. Eller?

Att folk däremot känner skuld för att de inte hinner med är väl inte konstigt. Den synden är väl ändå något som vi alla är skyldiga till. Om det nu är en synd...

Wadensjö tar upp filmen Såsom i himlen. Dåligt exempel tycker jag. Ett av filmens budskap är "det finns ingen synd". Samtidigt slår en man i filmen sin hustru sönder och samman. Om inte det är synd, vad är då synd?
Vad är då ondska?

Jag tycker att Wadensjö står för en klassisk feltolkning av synd. Jag förstår inte hur en biskop emeritus kan göra det misstaget. Han talar om våra "syndagärningar" inte om synden själv. Synd betyder egentligen det som skiljer oss från Gud. Det finns mycket som kan skilja oss från Gud. Små och stora saker. Ondska kan vara mindre framträdande och fullkomligt monstruös. Ondska är inte bara tortyr, grov våldtäkt och grov misshandel. Ondska är också när vi inte har tid för varandra, när vi överutnyttjar Guds skapelse, när barn mobbar en kamrat. På något sätt är vi alla skilda från Gud. Vi har alla "del i världens bortvändhet från Gud".
Alla behöver ta reda på vad det är i just vårt liv som skiljer oss från Gud. Just den personliga synden behöver vi bekänna.
Att ändra på syndabekännelsen därför att människors uppfattning om synd förändras (om den verkligen har förändrats), är inte rätta vägen ut. Och man inte ogillar formuleringen "Jag fattig, syndig människa" så finns det ju andra mer moderna syndabekännelser att använda.

Anna Sophia Bonde reagerar på Wadensjös ord i dagens Dagen:
"Man behöver inte läsa många sidor i sin morgontidning för att märka ondskan i världen: mellan stater, mellan människor, mellan människa och natur. Ändå kan en biskop emeritus på fullt allvar mena att det människor verkligen behöver ventilera är tidsbrist. Men vad är det för naturlag som säger att ondskan ”därute” inte har någonting med mitt inre att göra? Är inte jag en del av skapelsen? Och har jag inte därmed ett ansvar - gentemot mina medmänniskor, skapelsen, Gud?"

Om vi som kristna talar om ondskan därute och våra egna tillkortakommanden som två skilda ting, då tror jag att vi tar miste.
Bonde avslutar:
"Dagens människa är inte mer förädlad än att hon gör fel och behöver bli förlåten. Att hon inte har lust att erkänna det är en annan sak ..."

Därmed tycker jag att hon får sista ordet.

Struntar kristna i miljön? Del 2 - "Vår andlighet i en bubbla"

Jag har skrivit om detta förut, en inlägg som föddes ur tankarna om något som Birger Schlaug sade och även skrev om. (Se mitt tidigare inlägg.) Även några ord från Brian McLarens Generös Radikalitet fick mig att fundera, han mötte ofta miljöengagerade som hävdade att kristna var ett del av problemet.

Magnus Malm skriver i sin gästkrönika idag i Dagen (Schlaugs ord går igen):
"Var finns kyrkorna i klimatkrisen? Sägs det något i förkunnelsen? I så fall vad?
---
Vi odlar vår andlighet i en bubbla, och aktar oss för alltför närgången kontakt med omvärlden som skulle kunna spräcka bubblan."

Att kristna struntar i miljön därför att de tror att ju snabbare det går åt h-e, ju snabbare kommer Jesus tillbaka, liknar samma konspirationsteorier som gjorde att kristna inte engegerade sig i kampen mot kärnvapen under det kalla kriget, som Malm också skriver om.

Mer från krönikan:

"Vad säger vi då? Att upprepa samma tips på energisnålare hem och ekologisk mat som alla andra ger, känns som en alltför välbekant variant på det gamla temat ”kyrkan säger samma sak som alla andra, fast lite senare och mesigare”. Finns det ett unikt kristet budskap, ett avgörande bidrag till den kamp vi alla står inför? Här tvingar klimatkrisen upp en annan kris i dagen, nämligen förkunnelsens kris. "

Malm frågar efter mer. Kristendomen är inte bara grädden på moset. Men vi har lyckats förvandla budskapet till "ett mervärde ovanpå allt det andra goda i livet".

Kanske är det så, att vi kristna är ett miljöproblem. På vilket sätt ska vi omvända oss?

Iväg på läger

Äldsta barnet har precis åkt i väg på läger med klassen. Hon var så nervös igår att hon fick magsjuka. Eller så hade hon åkt på ett riktigt magvirus, jag vet inte.
I morse mådde hon bra, allt var packat, till väg till skolan och alla klasskompisarna som antagligen var lika nervösa. En pappa sade till sitt barn innan han åkte till jobbet att han kommer att sakna henne när hon är borta. De landade inte bra, och mamman sade; "Det hade du inte behövt säga, det gör det inte lättare!"
Det går inte att hämta en 12-åring med hemlängtan mitt i natten när de är en och en halv timme hemifrån.

Alla föräldrar och halva skolan vinkade av dem när de åkte. Klass 4 (min äldste sons klass) gav sig till att hoppa ut genom fönstren för att vinka. Rektor Bert sprang runt och ropade till förvånade förbigående: "Jag jobbar inte här, hörni!"
Nåja, i vanliga fall är klass 4 ytterst disciplinerade.

Perfekt höstväder, läger på en lägergård i Zeeland, vid kusten. Milslånga stränder. Extra fleecetröja och gummistövlar, det ska nog gå bra.
Men mamma hade sympationtimagen med dottern igår, det måste jag erkänna...

Muslimer i kristna friskolor

Jag har tidigare skrivit om att jag har mina barn på en kristen friskola här i Holland. Skolan ligger i ett område med ganska få invånade som har utländsk bakgrund. Men det finns ändå ett par muslimska familjer som har sina barn på skolan.

Igår kväll träffade jag en kvinna som berättade att hon var lågstadielärare på en kristen skola där 20% av eleverna kom från marockanska (muslimska) familjer. Jag blev naturligtvis intresserad och frågade varför de familjerna valde just deras skola. Enbart för att den höll hög kvalitet på undervisningen?
Nej, sade hon, hade hade intrycket av att många ville hellre ha en skola med en kristen profil därför att de tyckte att de hade mer gemensamt med vad den lärde ut än den kommunala. De hade inget emot att barnen lärde sig den bibliska historien, delar av den återfås ju helt enkelt i Koranen också. Nej, de tror inte att Jesus var Guds son, där ligger skillnaden, men det verkade inte vara ett hinder för att låta barnen vara med på bibelundervisning, morgonandakter och skolgudstjänster.

I Oman talade man om "people of the book" när man talade om judar och kristna. People of the book, hade inte hela sanningen, ansåg man, men skulle respekteras därför att de hade en del av den.

Ljusår från den muslimska tro som muslimska fundamentalister presenterar med vapen i hand, och som är den enda som de flesta västerlänningar känner till.
------------

Samma kvinna, som berättade om skolan hon jobbar på, berättade att en muslimsk kvinna i närheten där de bor brukar be dem att ta med hennes två döttrar när de går till kyrkan. Inför erbjudandet att själv komma med till gudstjänsten tackar hon dock nej.

Skjuter Skytte utanför tavlan?

... eller har han bara blivit allmänt luddig?

Jag hör till skaran som alltid läser och ofta gillar Skyttes SvD kolumner på ledarsidan. Speciellt när han skriver om kyrka och tro. Då är han ofta skarp och mitt i prick.
Skriver han om politik så är han så BLÅ och så HÖGER att han nästan tröttsam. Ofta har han en poäng men ändå...

Men idag undrar jag vad han egentligen vill säga. Ena stunden helt klar över sin åsikt (det är till exempel inte acceptabelt att en man slår sin hustru), andra stunden väldigt luddig.
"Inte helt emot dödsstraff". Inte helt, vad betyder det? Att Hitler och Saddam Hussein förtjänade dödsstraffet (där är nog ganska många överens med honom...)? Eller ännu fler? Var går gränsen?
Vi vet alla hur luddig gränsen är i USA.

"Ganska tolerant inställning till prositution". Ganska tolerant? Hur mycket tolerant? Vilket slags prositution är acceptabel? Var går gränsen? När någon av parterna far illa? I så fall; när är det?

Kanske ville Göran bara tala lite om sig själv och sina åsikter. Kanske ville han inte säga något.
Bom var det i alla fall idag, tycker jag.

Mina åsikter i det två ovanstående ämnena är ganska solklara. Emot i båda fallen. Orkar inte ens länka till när jag skrev om det senast. Klicka på ämnena dödsstraff och sex nedan så hittar ni nog rätt, tror jag.

Gamla Farmor får Nobelpriset...

...ja, lite så är intrycket man får. Kolla in videon där Doris Lessing stiger ur den svarta Londontaxin och möts av journalister, ivriga att berätta nyheten.

Gamla Farmor(vet inte om hon är farmor, men lite så är intrycket man får. Hon påminner mig dessutom om min första fröken, rundnätt, och med det långa gråa håret uppsatt) verkar inte vara så värst förvånad. Hon har väntat i 30 år.
-Men det är ju ett erkännande av ett livsverk, försöker en av journalisterna.

Bättre sent än aldrig.
Jag konstaterar att för första gången har någon fått Nobelpriset i litteratur som jag:
1. Känner igen namnet på.
2. Faktiskt har en bok av!

Sedan ger jag mig till bokhyllorna för att leta. Kan inte hitta Gräset sjunger. Kanske finns den i bokhyllan i sommarstugan?
Strax inser jag att den antagligen blev offer för Översvämningen för några år sedan i Damaskus. En mycket häftig regnskur fick avloppsvattnet att gå bakvägen (fråga mig inte hur det var möjligt...) och en ännu inte öppnad låda med böcker simmade i svart vatten en stund...

Hade en bok av...

Vad står i svenska läroplanen om att fira jul?

Ibland undrar jag hur det är ställt hemma i Sverige? Har de som skriver skolans läroplaner tomtar på loftet, eller är det de som uttolkar föreskrifterna som har tomtar på loftet?

Nu skriver Dagen , (nyheten kommer från Nya Wermlandstidningen) att förskolelärarna i Lesjöfors har fått restriktioner inför jul. Akta er för julspel med Jesus, Maria och Josef och herdar och änglar och sånt!
Tomtar går bra däremot! Jag antar att de med tomtar då menar den del av tomten som har sitt ursprung i den gamla hederliga grå gårdstomten. Ni vet, han som blir sur om han inte får gröt på julnatten.
För det kan väl inte vara så att de tänker på den del av tomten som har sitt ursprung i St Nikolaus? För ve och fasa, han var ju en biskop! Varken religiöst neutral och politiskt korrekt!
(Holländarna tog med sin tradition att fira Sinterklaas till Amerika, Sinterklaas blev Santaclaus , mindre biskopslik men fortfarande i rött, Santaclaus blev i Sverige Jultomten).

Hur kan svensk skolledning vara så DUM att man inte vågar fira jul på riktigt? Antingen firar man ju eller så inte! Jul handlar om Jesus födelsedag, tomten har sitt utsprung i gårdsnissen och en biskop vars dag man egentligen firar den 6 dec (amerikanarna flyttade firandet till jul!).
Att inte våga ha julspel och änglar och julkrubba är absurt!

SÅ HÄR SER DEN RIKTIGE "TOMTEN" UT, DET VILL SÄGA SINTERKLAAS, ALIAS SANKT NIKOLAUS

Läs mer om Sinterklaas här!!

Kommentarsregler

Lite regler för kommentarerna.

Hittills har jag inte sett mig nödsakad att ta bort någon annan kommentar än några som inte alls hållit sig till ämnet.

Men jag accepterar inte rasistiska uttalanden eller extremt oförskämda påhopp. Undvik svärord.

Och som sagt; håll er till ämnet. Vissa utsvävningar accepterar jag, det kan till och med vara ganska kul, men någonstans finns det en gräns, antar jag.

En del utsvävningar ger idéer till nya blogginlägg och det är ju också bra.

Ilska, frustration och debattiver är välkommet, men glöm inte bort att det är en människa bakom debattmotståndaren!

Lyssna på vad den andre vill säga! 

Tänk inte bara på vad du själv vill framföra!

Allt detta gäller mig också...

Anonyma kommentarer är helt okej, men jag kommer inte att kommentera dem.

Det räcker med en liten bokstav, eller annan signatur/påhittat namn, för att jag ska acceptera det.

Jag vill veta vem jag debatterar med, det kan vara lite svårt att hålla reda på Anonym A och B. Det är dumt att blanda ihop folk i onödan.

Och till sist, om det är något som du vill framföra till mig, men som av någon anledning är för privat och personligt för bloggen, maila:

monica.olskolk@hotmail.com

Harry Potter 7

Nu har jag läst den!

Jaha. Och vad ska jag skriva?

Låt mig först erkänna:

1.Jag är mycket subjektiv. Jag älskar Harry Potter-böckerna.

2. Jag tycker om fantasy. Annars kan man inte njuta av Harry Potter. Då blir böckerna bara dravel om dumma trollformler, häxor, trollkarlar. Eller man skulle också kunna säga: Tycker man inte om deckare, så begär jag inte heller att man ska tycka om Michael Connellys böcker.

Nu kommer VARNINGEN! Jag ska inte direkt avslöja vad som händer, men den som vill läsa Harry Potter 7 utan att veta; LÄS INTE DETTA INLÄGG. Mina läsare är nämligen smarta nog att läsa mellan raderna och räkna ut vad som händer i slutet i boken.

SLUTA LÄSA NU....

--------------------------

Jag fortsätter.

Otaliga har frågat sig; är Joanne Rowling kristen?

Nu kommer hon fram och talar om sin tro, hon kunde liksom inte göra det förut, då hade hon avslöjat vad som oundvikligen måste hända i sista boken.

Harry Potter and the Deathly Hallows är djupt symbolisk. Alla trådar från de tidigare böckerna vävs samman och läsaren förs obönhörligt mot stupet. Det är oerhört spännande, och välskrivet. Tårarna kommer och man känner med Harrys ångest.

En GOD läsupplevelse. Jag var alldeles matt efter jag var klar och var tvungen att gå tillbaka igen, eftersom jag hade missat en del ledtrådar i min iver att läsa färdigt.

JK Rowlings är inte predikant utan författare läste jag någonstans. Det håller jag med om.

Men...

För att ta ett exempel. Harry Potter lyckas äntligen besöka sina föräldrars grav. Inskriptionen på gravstenen är ett nästan ordagrant bibelcitat (men det står inte i boken...);

"Den siste fienden som förintas är döden" 1 Kor 15:26

Joel Halldorf fick mycket reaktioner på det han skrev om boken i Dagen (länk nedan). Han svarade och sade (och jag instämmer):

"Jag kan faktiskt inte, dyra bröder, förstå att ni inte ser att detta är en gestaltning av evangeliet! - för ni har väl läst boken?"

-------------

Om du inte vill veta hur det går, klicka INTE på denna länk från MSNBC, SPOILER ALERT som de brukar heta på engelska.
Klicka heller INTE på denna länk till Dagen och Joel Halldorfs tankar om boken.

Amazon och läsarrecensioner

Tillhör du dem som köper böcker från Amazon? Jag gör det och ganska ofta.
Brukar ni läsa läsarrecensionerna som brukar kommer längre ner på bokpresentationens sida?
Jag läser dem då och då, men eftersom folk egentligen kan skriva precis vad som helst brukar jag ta dem med en nypa salt. Vill jag verkligen ha en bok så köper jag den ändå.

Nypa salt, ja, men ibland är det extremt, vad folk skriver.
Dag har redan uppmärksammat hur Brian McLaren attackeras av oliksinnade. Se videon där han samtalar med Alan Roxburgh.
I samband med publiceringen av McLarens senaste bok, Everything must change, lade en person in en negativ recension på Amazon.com.
Inget fel i det, man får faktiskt skriva vad man tycker. Men förutom att recensionen var extremt lång, man orkar inte läsa den, så har personen uppmanat folk på sin egen sajt att gå in och "rösta" på hans recension. (Man kan gå in och säga ja eller nej på frågan: Was this review helpful for you? Får en recension många "röster" hamnar den högst upp på sidan).
Så nu ligger hans recension högst. Men eftersom flera andra har prisat boken så är ändå medelvärdet högt.

Det är knappt man tror det är sant. Är det sånt som kristna ska ägna sig åt? Kasta skit på motståndare. Jag skäms.
Sedan får man tycka vad man vill om McLaren. Men det är nästan så att man vill uppmana andra att gå in på den negativa recensionen och rösta NEJ, bara för att ge igen med samma mynt.

Eller ännu bättre, när man läst boken, skriv en ärlig och sansad recension på Amazon.com...

Visst är det så att sådant här som väcker ens intresse? Visst blir man ännu mer intresserad av boken? För den som vill läsa en recension av någon annan (mer sansad) kolla in Jesuscreed.

Översätta Bibeln

Jag borde kanske inte klaga på blogfatigue, men ibland känns som om luften går ur lite extra. Då kan man ju alltid länka till andra som säger något intressant.

Jag sitter fortfarande och grubblar över Paulus och hans kvinnosyn, trots att många säger; varför ägna den frågan så mycket tid och inte andra saker som omnämns i Bibeln? (Tex, kyrkan har alltid älskat att diskutera kvinnans vara eller icke vara i predikstolen, men frågor om fattigdom, som nämns mycket oftare, prioriteras mindre). Kanske för att jag behöver gå igenom det här och gå vidare. (Vart?)


Som lekman behöver man ibland hjälp med att förstå hur Bibeln översätts. Stötestenen 1 Tim 2:12-15, det där om att kvinnan inte ska undervisa och bestämma över mannen, är ett sådant ställe. En kommentar på Jesuscreed visar hur bibelöversättningarna, svängt från ordet dominera till auktoritet;


"* Old Latin (2nd-4th cent. A.D.): “I permit not a woman to teach, neither to dominate a man [neque dominari viro]. (209)
* Vulgate (4th-5th): “I permit not a woman to teach, neither to domineer over a man [neque dominari in virum].” (209)
* Geneva (1560 edition): “I permit not a woman to teache, nether vfurpe [usurp] authoritie ouer the man.” (210)
* Bishops (1589) “I suffer not a woman to teach, neither to usurpe authoritie over the man.
* King James Version (1611): “I suffer not a woman to teach nor usurp authority over a man.” (210).


Om Paulus egentligen pratade om att kvinnor inte skulle dominera över män när de undervisade, så menade han kanske att ingen ska dominera över den andre, det ska vara jämlikt.
Men om auktoritet används, då får versen en annan innebörd. Då talar man plötsligt om underordning. Men ville Paulus verkligen tala om underordning? Kanske ville han endast tala om ordning?


Men de efterföljande verserna gör det givetvis inte enklare. Vers 15 är dock ytterligare ett ställe som kan översättas på olika sätt. Svenskans "hon ska bli räddad genom sitt moderskap" kan tolkas som om moderskapet är det som frälser kvinnan. Eller, om man ser på ordet genom, då kan det också betyda att Gud ska hålla sin hand över kvinnan när hon får barn, skydda henne helt enkelt. En not till engelska Good News säger att versen kan också lyda; "will be kept safe through childbirth". Där är det ännu lättare att tolka det som om Paulus talar om Guds omsorg (i motsats till domen efter syndafallet, där en av konsekvenserna för kvinnan var faran och smärtan i och med barnafödande).
Men verserna förblir svårtolkade.

Läs vidare under titeln Women in Ministry, på Jesus Creed. Finns en del att bita i! Mannen bakom bloggen, Scot McKnight, Professor i Religious Studies i Chicago, har skrivit enormt mycket på sin blog och det finns att ösa ur.
Och fundera på!

Genusförskolor = sudda ut könen?

Genusförskolor ska det tydligen kallas nu. Jag skrev tidigare om "jämställdhetsdagis" i Gladdumma tjejer och fräscha killar. Igår debatterades det i Argument om samma fråga.
Min reflektion är att Kd:s Anders Sällström gav ett ganska luddigt intryck.
Vad menar han med balans? Att man skulle rubba balansen i samhället?
Sedan började han virra om att vi måste värdera hemarbetet. Så att hemmamammor skulle känna sig mer jämlika?
Varför snackas det aldrig om att värdera mannens hemarbete? Är det inte mannen vid spisen som behöver uppvärderas?

Det flesta av oss kan nog hålla med om att män idag är bättre på omvårdnad än deras fäder. Min pappa har nog aldrig bytt en blöja, men få ifrågasätter idag att nyblivna pappor, byter blöjor, badar bebisen och värmer välling. Har det rubbat balansen i familjen?

Balansen i samhället? Jag tror att de flesta är ense, det handlar inte om att sudda ut skillnaderna mellan könen. Det handlar inte om att tvinga killar att leka mer tjejleksaker och vice versa. Det är skillnad på oss, och inte bara fysiskt.
Det handlar om att fundera på vilka roller och vilken makt vi uppfostrar vår barn att leva efter.
Som i SvD artikeln om förskolan Tittmyran, resultaten var bland annat att tjejerna när de kom i högstadiet "tog mer plats", var mer självsäkra helt enkelt. Killarna hade också kvalitéer som normalt inte räknades som typiskt "manliga".
Kanske är Kd och Sällström rädda för att tjejer och kvinnor ska ta mer plats. De verkar ju ligga i mänsklighetens natur att män dominerar och kvinnor är mer tillbakadragna. (Jag anser ju att det är en konsekvens av syndafallet, men låt oss inte tolka det här religiöst just nu). Om kvinnor dominerar mer, så hotas ju balansen. Skulle det vara farligt för samhället, eller vad menar Sällström? Att kvinnor och män är olika och därmed säger man att typiskt manliga karaktärsdrag, som "att ta plats" och "ta för sig", inte är något som kvinnor bör ägna sig åt.

Det är givetvis också intressant att diskutera vad det egentligen innebär att kvinnor och män är olika. Vad betyder det egentligen? Förutom att kvinnor blir gravida, föder barn och ammar och att mannen står och tittar på. Han kan ju liksom inte göra så mycket annat, i alla fall inte i de tre avseendena.

På vilket sätt är vi olika?

Blogfatigue

Allt skrivande om könsroller, kvinnor i kyrkan och annat har liksom sugit musten ur mig litet. Jag vet egentligen inte vad jag verkligen ville säga.

Så, ha tålamod med mig, just nu står blogsinnet på noll, besökssiffrorna pekar brant nedåt och jag har inte lust att twingla (hittar inget intressant att skriva om och twingla till...)

Så vad gör jag; lyssnar på podcasts som har med emergent att göra, ska försöka läsa lite mer, och jag längtar efter att skriva. Kommer bara inte till skott. Praktiska skäl (födelsedagar, håller på med huset, som ännu inte är helt färdigt) men lite skrivarfatigue har jag allt. Sitter en del i huvudet som så att säga inte förpassar sig till Word-dokumentet. Kanske är det starkaste skälet att jag har börjat fråga mig själv; vad tjänar det till, det där skrivandet?

Min man tycker att jag ska skaffa mig ett jobb, med då vet jag att livet i övrigt kommer att absorbera tid för skrivande, även om jag skulle jobba halvtid. Då förblir skrivandet en dröm, som ligger i bakhuvudet och får mig att känna mig evigt otillfredsställd.
Han har rätt, bättre hälften, givetvis, om jag inte försöker komma tillbaka in på arbetsmarknaden nu, efter 12 år, så kommer det att bli ännu svårare nästa år, eller året efter.

Nej, jag ska inte plåga er med det nu, hur smärtsamt det är att långsamt separera sig själv från en kär dröm. Förbannat ont, gör det faktiskt.
Kanske skriver jag om det senare.