Bevis nog

Kaffet brevid mig och datorn igång. Om en liten stund ska jag väcka äldsta barnet. Att hon snart är tonåring märks, hon kan sova länge på morgonen.
Hon är ledig hela förmiddagen, eftersom klassen igår tillbringade hela dagen på en stor nöjespark och kom hem sent. Det hade vunnit inträdet till parken genom en tävling som gick ut på att skapa den bästa hemsidan (finns här, holländska förstås). De tog sig till finalen och då ingick en hel dag i nöjesparken (vann gjorde någon annan, men det tog min dotters klass inte så hårt...).

Så nu ska vi in till stan och shoppa och äta lunch, utan småbröderna. Vi ska inhandla allt som behövs för hennes skolstart i höst (motsvarande högstadiet i Sverige). Eftersom vi tillbringar hela lovet i Sverige är det bäst att få allt sånt där klart nu. Och så ska vi köpa saker till hennes klänning som jag håller på att sy. De håller på med en musical och ska ha festkläder (tjejer lång klänning, killar i slips och kavaj) i slutscenen. Enligt uppgift måste även föräldrarna har festutstyrsel när de kommer och tittar på muscialen. Det blir till att rota i garderoben. Vårt glamorösa liv i utlandet är sedan länge förbi...).

Och så slår det mig plötsligt.
Att det är bevis nog.
Det räcker för mig att bara titta på mina barn för att få bevis att Gud finns. Det känns som igår när jag hade dem nyfödda i famnen. Fortfarande är de relativt oförstörda, ser på livet och framtiden med tillförsikt. Överbeskyddade, kanske.
Men jag kan tänka att det är inte min förtjänst. Det är inte min förtjänst att de har blivit tre individer helt olika varandra och oss föräldrar. Helt unika. Rustade för livet. Hur i hela världen skulle det kunna vara så att det inte ligger en gud bakom detta? Människan är helt enkelt för fantastisk för att ha blivit till utan en skapande kraft och utan en mening.

Men, det kommer alltid ett men.

Människan är ingen robot i Guds tyglar. Människan har praktiserat sin rätt av välja sedan urminnes tider. På gott och ont.
Och jag grubblar över vad jag gör för att göra framtiden trygg för mina barn. Hur jag ska stötta dem men inte styra dem, hjälpa dem att göra bra val i livet? Jag kan inte välja för dem. Jag kan inte ge dem en tro, en övertygelse.
Vi sätter barn till världen, oavsett vilken situation vi befinner oss i, i rikedom eller fattigdom.
Vad gör jag för att göra den världen bättre?
"Skäms man inte?" säger Birger i sin Sommarblogg i Dagen idag, angående att vissa kristna är så uppfyllda av tron på sin egen frälsning att allt annat negligeras, tex. miljön.
Lite så tänkte jag också när jag skrev om "endtimers" häromveckan. Skäms de inte över sin människosyn och sin syn på vår jord? Skäms de inte, mina kristna syskon, när de ser vad för konsekvenser praktiserande av deras tro får.
Och så tänker jag; kanske borde jag skämmas? Som dömer?
Men jag vill så gärna ta avstånd från det som är fel, jag vill skrika och säga att så tror inte jag att Jesus menade!
Puu!
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om detta.

I slutändan handlar det väl om att Gud ger oss ansvar. Ansvar för barnen, ansvar för samhället runtomkring oss, ansvar för hela jorden. Hur är det möjligt att kristna glömmer bort detta i jakten på sin egen frälsning? För mig är det fullkomligt obegripligt.